"Vi dansar, dricker och ser solen gå upp"

Sverker Åström , 90, om gaylivet, åren på UD och saknaden efter barn

helskärm

Han har levt livet i Sveriges tjänst, som en James Bond från Uppsala.

Men diplomatchampagnen har grumlats - av saknaden efter barn och pressen att dölja homosexualiteten.

-Jag känner mig som ett fartyg som successivt lättar på förtöjningarna till tillvaron och ger sig ut på okänt hav, säger Sveriges meste diplomat, Sverker Åström som passerat 90.

Så klart. Har man varit diplomat hela sitt liv och lunchat med både Churchill och de Gaulle, då bor man inte i ett radhus på ålderns höst.

Sverker Åströms vindsvåning är dels en arkitektonisk upplevelse - Stockholms högst belägna bostad - dels en historisk sightseeing med äkta mattor, guldspeglar och utvalda glas- och keramikpjäser.

-Var vill du sitta? Jaha, min finaste fåtölj, men det går bra, säger den före detta diplomaten med hjärtlig ironi och försvinner ut i köket för att hämta Grappo, grapeläsk.

Det är stort här. Har du städhjälp?

-Alltför sällan, säger mina vänner. Ser det stökigt ut?

Redan en vecka tidigare när jag förklarar att lördagsintervjun porträtterar intressanta eller aktuella personer sitter den åströmska kvickheten som en smäck.

-Ja, då är väl inte jag aktuell, då.

Var det ärlig blygsamhet eller diplomatin som talade?

- Nej, men alltså... jag brukar säga att jag blivit inte kändis, men skymtis.

Den senaste tiden har han stuckit ut mer än diplomatin tidigare tillåtit. I kritiken mot tsunamihanteringen och mot USA:s krig i Irak. För någon vecka sedan lånade han till och med mikrofonen av en ung demonstrant på Sergels torg.

Du vågar tycka till på ett annat sätt nu?

-Jag sa "slå inte in fönsterrutor, skicka brev". Ha, ha. Det är min nya roll - agitator. Jag är numer i en avundsvärd position. Å ena sidan intresserad av dessa saker, å andra sidan fullständigt oberoende.

Hur mår du?

-Utmärkt. Jag vaknar och frågar mig vilka krämpor jag har men hittar inga. Jag kan ju räkna och förstår att inte mycket tid är kvar men är inte förtvivlad. Tvärtom hopplala! Jag tycker om att dansa!

Va? Går du och dansar?

-Ja. Jag är ju homosexuell så jag går på Patricia, båten vid Slussen. Det är underbart, man samlas, dansar och dricker och ser solen gå upp.

Nyligen fick den dansante pensionären lovord för sin översättning av Michelan-gelos kärleksdikter till den betydligt yngre Tommaso.

-Han var en osedvanligt vacker ung man. Michelangelo blev lidelsefullt kär i den här killen som han började skicka dikter och teckningar till. De förblev vänner till konstnärens död i den otroliga åldern av 89 år. Känner ni någon så gammal? säger Åström och ler finurligt mot fotografen.

Har du också, som Michelangelo, varit förälskad på äldre dagar?

- Kan vi inte lämna det i ett skymningstillstånd?

Jo. Har du svårt för att prata om känslor?

-Det har aldrig legat för mig att tala om känslor. Varken andras eller mina egna.

Det är en sanning med modifikation. De senaste två åren - sedan nyupplagan av boken "Ögonblick från ett halvsekel i UD:s tjänst" - har Sverker Åström brutit tystnaden kring sin homosexualitet och berättat att han blivit både gladare och friare.

Varför tog det 88 år innan du berättade?

-Så länge jag var i UD-tjänst var det uteslutet. Det var en i lag förbjuden företeelse, moraliskt förkastligt.

Men alla viktiga visste, understryker han. Kollegor, chefer och statsministern, Olof Palme.

-På den tiden fanns det en skandal med engelska spioner som alla var homosexuella. Hade jag blivit utsatt för försök till utpressning hade de nog sagt "Jaha, då berättar vi för Palme". Så jag gjorde det själv.

Hur reagerade Palme?

- Han sa "so what?". Inget mer.

Vilken roll har kärleken spelat i ditt liv?

- Aldrig någon stor roll. Jag har blivit förälskad då och då men aldrig tagit dramatiska beslut på grund av kärlek.

Har du haft någon livskamrat?

- Nej, jag har i princip alltid bott ensam. Två förhållanden har varat ett år men det är allt.

Homo eller inte, hans främsta epitet kommer alltid att vara Sveriges viktigaste ambassadör, en titel han nådde via en jur kand och genom att lockas av resorna.

Vad har varit bäst?

-Tiden i New York 1964-76. Det hände mycket då, det var den enda posten där ambassadören var en del av beslutsfattandet, och så fick man ju bo i New York på skattebetalarnas bekostnad. Ha, ha. En mycket tilltalade tillvaro. Du... hur många fingrar skriver du med?

Oftast tre fingrar. Hur så?

- Det var det enda jag lärde mig av värnplikten, att skriva maskin. Men jag använde alla fem fingrar.

Förutom maskinskrivandet anser Åström blygsamt att han bara gjort en enda insats av betydelse.

- Fåfänga är alla karlar, men högfärdig är jag bara om miljökonferensen i Stockholm 1972 som blev utgångspunkt för mycket internationellt miljöarbete.

Ok - hur många champagnebubblor har slunkit ner?

- Att gå på mottagningar kan ge oerhört viktig information.

I New York, med två-tre mottagningar om dagen, utvecklade Åström en egen mingelmetod. Han var först på plats så att värdparet märkte honom och såg sedan ut tre personer som han "systematiskt och hänsynslöst" gick fram till.

-När det var gjort, efter cirka en kvart, smet jag ut köksvägen och slapp därmed säga adjö till värden.

Sannolikt var han också oftast korrekt- och välklädd, något han på senare år fått "Guldslipsen" för.

- Äh, min snyggaste kostym sydde jag upp i London 1954. Det är fortfarande min gå bort-kostym. Nu köper jag kläder på Myrorna. Den här västen - 30 kronor. Jag är enormt snål.

Snål låter inte kul.

- Det är på grund av en fattig barndom. Man höll i pengarna.

Syskonen Åström förlorade sin pappa i sjukdom tidigt strax före Kreugerkraschen. Den förmögenhet pappa advokaten tjänat i Uppsala förlorades i ett slag.

- Mamma lämnades med fyra barn. Vi klarade oss men levde enkelt, säger Åström och gör ett försök att fånga in katten med det ryska namnet Dusjka, "älskling".

Kärleken till Ryssland är så djup att han testamenterat allt till en stiftelse som skamöjliggöra för unga ryssar att komma hit och skaffa sig ett nätverk av svenska vänner som kan bli till nöje och nytta för framtiden.

- Min stiftelse är en droppe i havet men syftet ligger mig varmt om hjärtat.

Michelangelo blev på ålderns höst melankolisk. Är du?

-Skuggorna faller över ens tillvaro när man blir gammal. Särskilt när man lever ensam. Ja och nej. Jag har skrivit intyg om att få slippa livsuppehållande insatser.

Men din bror är 97 och din syster 96. Vilka gener!

- Det är nog tre saker: generna, och att jag varken supit eller rökt.

Hur långt planerar man vid 90 års ålder?

- Man har ett korttidsperspektiv på en vecka och ett medellångt. I sommar planerar jag att vara på Holmhällar, på södra Gotland där det bor massor av intellektuella.

I motsats till norra ön där politikerna häckar?

-Precis. Och då kan jag skjuta in att vår nye utrikesminister, Jan Eliasson, skaffat sig hus mittemellan. Ha, ha, ha.

Innan intervjun är slut guidar diplomatveteranen oss runt bland de historiska föremålen i salongen.

Berätta om dina tetillställningar här.

- Ja, de är en viktig del av mitt social life. Enkla, informella mottagningar med te och fruktkaka. Det kommer 40-50 personer varje gång.

Det blir en jäkla massa fruktkaka?

- Jag brukar säga att det inte är oartigt att överhuvudtaget inte komma, ej heller att komma varje gång. Man kan stanna fem minuter eller två timmar.

Det här är jag...

Det här är mitt liv...

Sverker Åström om...

Britt Peruzzi