Visst har vi alla passion för pioner

– Men en del har det alldeles särskilt.

Smultronröda, gräddvita, puderrosa och gyllengula.

Cecilia Sundholm har 130 pionsorter i sin genbank hemma i trädgården.

– Jag samlar på växter. Och pioner är kulturhistoria.

Det är inte så lätt att hitta dit, mitt emellan Kungsbacka och Särö: ett litet 1700-talshus med eternitplattor och en liten lada. Men när man väl är där tar man inte miste längre. Överallt trängs växter med varandra, rabatterna och planteringarna nästan svämmar över av grönska.

– Jag gillar det där frodiga och täta. Det är djungeln för mig, paradiset, säger Cecilia Sundholm, skrattar och trycker bestämt ned oss vid ett gammaldags kafébord i trädgården.

Tre små söta kaffekoppar väntar redan på oss.

Rot på komposten

Att hon började med pioner, berodde på att hon inte kunde något om dem.

– Jag hittade en rot på en kompost, som jag trodde var en dahlia.

Hon satte den i jorden och lät den övervintra. Hon skakar på huvudet åt sig själv.

– Bara en sådan sak.

Men när den växte upp såg hon att det inte var en dahlia utan en pion.

Sedan har det fortsatt.

– Pionen har en så tilltalande personlighet. Den är envis, tålig och blir 80 år gammal. Precis som vi.

Det var tolv år sedan. I dag har hon hunnit samlat in runt 130 olika sorter – för det är detta hon gör: samlar in och bevarar gamla pioner.

– Jag har en stark kärlek till historia, är helt galen i loppis och gamla prylar.

Pionernas glansdagar

Och pioner är historia. De flesta planterades under decennierna runt förra sekelskiftet. Då, under pionernas glansdagar, fanns det tusentals sorter, de flesta från Frankrike och England.

Sedan dess har de troget stått invid gamla torp och gårdar. Där har Cecilia hittat dem. För de flesta av hennes pioner är ”tant- och farbrorspioner”, som hon kallar dem.

Men hon har också en samling på ett 40-tal pioner från Tyresö slott.

Hon leder oss genom trädgården till baksidan där hon har en del av sina pioner i några stora pallkragar.

– Visst är den god i doften, säger hon och pekar på en röd pion som hon har uppkallat efter Tyresös sista slottsherre, Markis Claes Lagergren.

– Röda pioner kan lukta riktigt illa. Den här doften är ett tecken på kvalitet.

Det är inte helt säkert men det är troligt att pionerna vid Tyresö slott kommer från förra sekelskiftet och köptes in från den franska leverantören Dessert.

– Är det så så är det fantastiskt. Då är det genetiskt unika sorter.

Många av de gamla sorterna har nämligen försvunnit. Man har grävt bort gamla trädgårdar, byggt nytt, slängt bort, stenlagt. På kontinenten har man dessutom haft två världskrig.

Hon visar en annan av favoriterna, en ljust citrongul pion med en tät, vacker blomma.

– Lukta! Visst är den fin?

Hon smackar av välbehag. Och det går verkligen inte att stå emot: doften är himmelsk. Enastående.

P12 heter den i hennes kartotek, vilket bara är den plats i rabatten hon tagit den från.

– Glöm det här med namn, säger hon uppgivet.

Svåra att identifiera

För det är oerhört svårt att identifiera gamla pionsorter. Först tar det flera år innan de blommar, sedan tar det ytterligare några år innan de får sin rätta form.

– En pion kan vara enkel de första åren för att inte slösa energi, och sedan bli dubbel. Dessutom är många pioner som säljs felmärkta. Man köper en ”vit” och efter tre år har man en tomteröd.

Och i den gamla dokumentationen är bilderna förstås svartvita.

Så i stället ger hon pionerna egna namn: Majs röda, Tildas vita, Adelinas pion, Tyresö gula.

– För besökarna är namnet som jag gett mer värt än det ursprungliga, det rymmer ju en lokal koppling.

Vi går vidare till en äng som hon får låna av en granne som ”pionparkering”, som hon säger. Mängder av vita och rosa pioner vajar tungt i vinden under sina stora blommor.

– Våra gamla pioner representerar 100 års expertis, säger hon. Bara en på 10 000 korsningar blir bra. Och det var bara de bästa korsningarna som fick ett namn. Tänk då 8 000 sorter!

”Titta! Mums!”

Det är lite av en triumf för henne att ha hittat så många, som hon gjort.

– Många säger att det inte fanns så många sorter i Sverige. Ha! säger hon.

Hon går runt bland pionerna, pratar med dem, ”vad duktig du varit”, duttar. Vid en vit från USA stannar hon och går fram och luktar.

– Titta! Mums! säger hon entusiastiskt.

Men hennes absoluta favorit, den pärlemorrosa Mrs Franklin D Roosevelt, har försvunnit.

– Den kan ha dött när jag delade den senast. Det är en risk man tar.

För någon gång om året har hon visningar av sina pioner. Besökarna får sedan köpa plantdelningar, som Cecilia gör på hösten.

Men hon letar efter en större trädgård där hon kan arrangera pionerna mer systematiskt och visa hur man kan använda dem i en trädgård. Och där hon får plats med allt.

För pionerna ska förstås med i en flytt.

– Ja, för fasen, säger hon.

Text: Bo Svernström
Foto: Henrik Brunnsgård