Ingen slump vilka som står med brallorna nere
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-14
Jan Guillou gillar inte hur otrohetsaffärerna plötsligt blev allmängods för hela svenska folket under 2011.
Han tycker att det är grobianfasoner av medierna att rapportera om kända människors ”sexliv” och är rädd att svensk journalistik håller på att bli som den engelska. Han går så långt att han reducerar de här otrohetsaffärerna till ”sexskvaller” som bara har ett publicistiskt värde och det är pengar.
Framför allt rasar han mot att massmedier har börjat begå våld mot den pressetiska regeln om privatlivets helgd.
Jag håller inte med Jan Guillou. Det handlar inte om att medier har snaskat runt om något litet fyllehångel på personalfesten, om att journalister har hängt ut något överkomligt mänskligt snedsprång som de har läst om på nåt internetskvallerforum. Nej, det handlar om en rapportering bakom vilken det ligger en gedigen research med vittnesmål från flera av varandra oberoende källor, om fyra män – Tiger, Jonas, Sven Otto och Carl Gustaf – med stor makt och stort inflytande som alla levt ett liv som vittnar om extrem dubbelmoral.
Och det ÄR av intresse för allmänheten. I synnerhet när man som Tiger Woods tjänar miljarder, inte bara på sin fina golfswing utan också på att agera äkta man i perfekt kristen familj i olika sponsorsammanhang. Eller när man som kungen har i princip som enda uppgift (förutom att vara verkningslös statschef på heltid) att vara kristlig förebild. I den kristna etiken ingår trohet. Och principen om alla människors lika värde, även kaffeflickors. Eller att som Sven Otto Littorin faktiskt vara misstänkt för att ha begått en brottslig handling.
För att återgå till det här med privatlivets helgd så borde det, om man kör på Jan Guillous linje, vara oetiskt att skriva om bröllop, kärlekslycka, blomstrande romanser, nyfödda bebisar och dop också. Pressen borde inte beröra NÅGOT som har med privatlivet att göra, inte bara hålla sig undan när det vankas otrohet, horknullande eller andra kränkande handlingar. Jag förväntar mig att Jan Guillou skriver en attackkolumn när nästa kunglighet gifter sig och journalisterna står där som tända små ljus och tidningarna är fyllda från pärm till pärm med kärlekslycka.
Dessutom belyser den här otrohetsrapporteringen ett annat viktigt samhälleligt problem – den gamla tjatade könsmaktsordningen. Det är ingen slump att det är fyra extremt välbärgade män som står med brallorna nere.
Män som genom tiderna med sin makt och sina pengar har kunnat köpa tystnad, en extra skopa tolerans för sina amoraliska dubbelliv och i stället fått medierna att rapportera om den finfina ytan, den perfekta lilla familjen och topprestationerna. Det är en snedvriden bild av verkligheten och livet, en snedvriden bild av vad det innebär att vara människa. Och förra året, 2010, började den bilden korrigeras.