Öppet och ocensurerat om barnlängtan
Uppdaterad 2014-07-09 | Publicerad 2014-07-03
Dregen dyker rakt in i exakt det som jag så hett önskade att han skulle prata om. Att runka i ett bås, att längta efter ett barn, att vara en kändis när man bara vill försvinna in i anonymiteten med sin mugg avsedd för desperata spermier.
Det är så viktigt viktigt att vi får höra om hur långt det kan vara till bebis ibland och Dregen gör det så mänskligt, så ärligt. Så bra.
En vän från första meningen
Det är något med Dregens tilltal som är omöjligt att stå emot. Jag tänker att han är som den där kompisen som hade en gillestuga där alla fick vara, mamma kanske suckade över arton illaluktande skor på hallmattan men kompisarna kom ändå och alla drömde de stora drömmar i Dregens källare. Så tänker jag att Andreas Dregen från Nässjö är. Han är min vän från den första meningen till den sista.
Han är min kompis, han är allas kompis. Vi sitter i en gillestuga i Småland och lyssnar när han berättar om PANG-kärleken till den vackra Pernilla som han hittade under en flygel. När han berättar om pappan som blev mördad av sitt alkoholmissbruk och lät flaskan lägga snaran om halsen när Dregen var elva år.
Gör alla rätt
Dregen gör alla rätt. Han saknar det där filtret som de flesta människor sveper in sig i för att värna det innersta. Dregen verkar helt obrydd. Han blandar allt med allt och ingenting är ointressant, absolut ingenting är färdsträcka.
Mexikanska dubbelavsugningar, droger, sprit och blodiga spyor. Barnlängtan, kärlek, tsunamin, håret som ramlar av huvudet.
Dregen vände sitt liv och fick bli pappa.
”Går det inte så går det ändå” säger Dregen.
Detta är sant i musik och detta är sant i bebisar.
Det börjar med Sixten och det slutar med Sixten.
Festen är över, festen kan börja!
Puss Dregen.