Familjens kamp för att överleva: ”Varje stund tänker jag på diabetes”

Josefin Silverberg

Syskonen Lisa, 9, och Oscar, 7, fick sina diabetesdiagnoser med bara några månaders mellanrum.

Nu är sjukdomen ständigt närvarande i familjens Eskildsens liv.

– Jag ville bara inte tro på det. Först försökte jag låtsas som att jag inte hört det men sen förstod jag att det var sant, säger Lisa i dokumentären ”Leva utan att dö”.

Innan barnen fick sina diagnoser var diabetes inget som Marina Eskildsen tänkte särskilt mycket på. Nu väger en digitalvåg köket i Åkersberga varje matbit ner på gramnivå. Hur mycket mjölk är tillräckligt, hur många socker är det i en brödskiva?

– Jag tänker bara på diabetes. Varje stund tänker jag på diabetes. När kurvorna är bra kan jag tänka på annat – då känner jag att jag kan unna mig att tänka på annat, säger Marina Eskildsen i TV3:s dokumentär ”Att leva utan att dö” där programledaren Peter Jihde, som själv har sjukdomen, möter personer och familjer som lever med diabetes.

Vakar genom nätterna

Minutiös övervakning av barnen för att se till att deras blodsockernivåer inte hamnar för lågt är deras vardag nu. När Peter Jihde besöker familjen har Lars sovit fyra timmar. Han har vakat över sina barn, ett sockerfall kan i värsta fall leda till att de hamnar i koma och dör.

– Vi måste passa på dem i två skift. Klockan två, halv tre kunde jag lägga mig, klockan fyra tog Marina över. Man blir skakig i kroppen, det kan vara två, tre nätter i loppet av en vecka, säger Lars.

Ansvaret väger tungt och att rösten brister när tvåbarnspappan pratar om det värsta som skulle kunna hända.

– De kan dö, falla i koma och kanske inte vakna igen. Får de inte insulin så dör de, då är det game over.

”Kände mig ledsen på något sätt”

Perioden innan Oscar, 7 år, fick diagnosen diabetes typ 1 uppvisade han de typiska symptomen. Han gick ned i vikt, tappade aptiten och lusten till att göra saker. Marina minns att han beskrev det som att ”lyckan sögs ut ur honom”.

– Jag kände mig inte jätteglad varje dag, lite ledsen på något sätt, säger han.

Hans syster ville inte tro det hon hörde:

– Jag ville bara inte tro på det, jag ville inte att det skulle vara sant. Först försökte jag låtsas som att jag inte hört det, sen förstod jag att det var sant, säger nioåriga Lisa.

”Måste våga lita på andra”

Hur framtiden ser ut vågar familjen inte tänka fullt ut på ännu. Nu funkar skolan äntligen. Oscar och Lisa har varsin resursperson och skolpersonalen har utbildats om diabetes.

– Om jag inte sväljer min oro nu vet jag inte vad för signaler jag sänder ut till barnen. Vi måste våga lita på andra människor. Det kommer att vara jättesvårt för mig, säger Marina.

Hur framtiden ser ut är svårt att sia om. Marina och Lars tror att deras barn kommer ha större utmaningar än andra barn.

– Jag tror inte att vi är i närheten av att se vidden av vad det här innebär under deras uppväxt. Hur det blir under tonåren och åren som kommer tror jag inte vi har någon aning om ännu, säger Marina.