”Det började gå utför för S för 40 år sedan”
Publicerad 2012-08-20
Allt är inte Håkan Juholts fel.
Redan för 40 år sedan började det gå utför för Socialdemokraterna.
Om det berättar Eva Franchell, 60, ledarskribent på Aftonbladet, i sin nya bok ”Partiet”.
Men politiker vill hon aldrig bli.
– Hellre hugger jag av mig min högra fot.
Varför har du skrivit boken?
– Det ärliga svaret är: För att jag tycker att det är jättekul att skriva. (Skratt!)
– Under flera år har man diskuterat hur det kommer sig att Socialdemokraterna, från att ha varit ett statsbärande parti, har blivit ett parti bland många andra. Alla har sin egen förklaring, men sanningen är att redan 1969 började det gå nedåt – då började ungdomarna lämna partiet. Det var faktiskt min generation som svek socialdemokratin. Och i den tanken började jag skriva boken. Varför stack vi? Vad var det som hände?
Varför är det en olycklig kärlekshistoria?
– Jag har följt Socialdemokraterna ända sedan jag gick ut skolan 1970, som journalist, som medarbetare i regeringskansliet, och sedan som journalist igen. Jag är väldigt förtjust i tanken på socialdemokratin, men ibland har det varit svårt att få till det.
– Det är som en olycklig kärlekshistoria – jag slutar aldrig att hoppas på det här partiet, hur mycket det än går upp och ned och hit och dit.
Vad har partiet betytt för dig?
– Socialdemokratin har alltid stått för trygghet för mig. För saker som grundskola, tandvård, skolbibliotek och ordning och reda i samhället. Samtidigt var det ju just det vi i vår generation revolterade mot, det trygga, välordnade och anpassade. Som mot en förälder.
Är du besviken på partiet?
– Inte just nu. Men jag har varit det ibland. Jag, med min bakgrund i miljörörelsen, har oerhört svårt för sossarnas önskan att bygga Förbifart Stockholm. Jag tycker att man ska investera de pengarna i kollektivtrafiken i stället. Jag kan också vara väldigt orolig när det gäller Socialdemokraternas syn på kärnkraft.
Varför har du själv aldrig blivit politiker?
– När jag arbetade med Anna Lindh brukade jag säga till henne att jag hugger hellre av mig högra foten än blir politiker. Den miljön var och är för hård för mig. Jag tyckte inte ens om vad den gjorde med mig när jag var politisk tjänsteman. Jag tycker att det är bekymmersamt att politiken blivit så elitistisk och en karriärmöjlighet snarare än ett självklart arbete för att förändra samhället.
Avslöjar du några hemligheter i boken?
– Det vet man aldrig...
Varför röstar så få på sossarna i dag?
– Vi får väl se hur det går i nästa val. (Skratt!) Det är mycket möjligt att många kommer att rösta på sossarna i nästa val, det hoppas ju förstås jag.
Finns det någon fråga som politikerna har slarvat bort?
– Ja, kvinnofrågan! På 70-talet var det kvinnokamp. Då handlade det om lika lön, reproduktionen, smärtfri förlossning – i dag talar man om jämställdhet och diskuterar representation i bolagsstyrelser, medan löneskillnaderna består. Det gör mig upprörd.
Hade det sett annorlunda ut om Anna Lindh hade levt och blivit partiledare?
– Sannolikheten för att Socialdemokraterna hade kunnat sitta kvar vid makten 2006 hade ökat. Jag är också helt övertygad om att Anna hade kunnat hålla ihop partiet på ett bättre sätt. Det är jag säker på. Då hade man kunnat ägna mer energi åt att vinna valen i stället för att bekämpa varandra. Med Anna som partiledare hade Socialdemokraterna varit både grönare – och lite gladare.
Vad saknar du mest med henne?
– Mest saknar jag henne som vän. Anna var jätterolig. Jag kan sakna de fullständigt besinningslöst roliga telefonsamtal jag fick ibland.
Nu är det Stefan Löfven – tror du på honom?
– Ja – ända tills han bevisar motsatsen. (Skratt!) Det måste jag. Än så länge har han inte sagt så mycket, men i morgon kommer han att hålla sitt sommartal och då hoppas jag på många bra politiska förslag.
Kommer du någonsin att skilja dig – från Partiet, alltså?
– Nej, det tror jag inte. Men om de säger ja till kärnkraften tar jag nog ”time-out”.