Sami möts av fördomar dagligen

Sami Taalas, 48, har levt 25 år av sitt liv i Sverige.

Han upplever den negativa bilden av sverigefinnen och skriver ett öppet brev till tecknaren Gunna Grähs.

Sami Taalas, 48, studerar mandarin och konst i Kina. När någon frågar var han kommer ifrån brukar han svara Sverige och Finland. Sedan uppväxten på andra sidan Östersjön har han bott i Sverige i 25 år.

Gunna Grähs skildring av den alkoholiserade Heikki träffar honom rakt i hjärtat. Han tror att det kan ligga någon sanning i gestalten, men är osäker på varför.

– Det kan ju även vara så att jag har bemött den här dumma stereotypen så många gånger att jag har börjat tro på det själv, säger Sami Taalas till Aftonbladet.

Kalldusch varje gång

På grund av sin finska brytning möts Sami av fördomar varje dag. I Malmö går det bättre, men i Stockholm var de negativa kommentarerna så vanliga att det blev en anledning till att flytta.

Han tycker att det ska få finnas både roliga och ledsna gestalter och originella personligheter i barnböcker. Men de ska inte slå mot folkgrupper och minoriteter.

– Barn är ännu mer sårbara än vuxna när det gäller negativa stereotyper som man lär sig tidigt. Det blir nämligen absoluta sanningar som sitter kvar, säger Sami Taalas.

Han tycker att bilden av den miserable finske arbetskraftsinvandraren förlegad. Han föreslår namnet Jeppe till nästa författare som skriver om en alkoholist.

"En sverigefinne är inte en alkoholiserad arbetskraftsinvandrare", skriver Sami Taalas.

Samis brev till Gunna Grähs

”Hej Gunna!

Hälsningar från Kina...efter 25 år i Sverige fick jag för mig att studera mandarin och konst i Kina ett par år.

Angående Heikki, jag hoppas att du orkar läsa genom min email.

Det gjorde lite ont av skildringen av Heikki. Faktiskt. Mest för att att det träffade en rakt in i hjärtat.

Jag började följa diskussionerna om stereotyper när en grupp aktivister krävde att Mark Twains böcker skulle ändras och när Tintin ansågs som rasistiskt. När Halvan lakrits ville ändra på den gamla kära loggan. Alla dessa har jag älskat genom åren. Heligt, kändes det som.

Men så småningom insåg jag att det handlar om folk som träffas av skadeffekten. Barn som hånas. Arbetare som stämplas och diskrimineras. Barn är de som drabbas allra allra mest. Att inpränta barn med en skadlig stereotyp är inte en god gärning.

Jag läste i Lund och har arbetat i Sverige och hela norden som förlagsrepresentant i många år och jag kan tala om för dig att den här bilden av sverigefinnar lever kvar. Det är någonting som man får bemöta var eviga dag. Varje dag. Varje gång när man öppnar munnen i Stockholm.

I Malmö finns inte denna bild på samma sätt. Jag valde att bo där just på grund av fördomar i huvudstaden, hellre bland underbara kära skåningar. Det är en ganska häftig antiklimax att gå snyggt klädd i kostym och i slips i Stockholm, allting är väl tills man öppnar munnen och folk hör en finsk brytning...som en kalldusch varje gång.

Det är dags att släppa den här gamla tråkiga stereotypen som lever kvar. Dessa stackars miserabla alkoholiserade arbetskraftsinvandrare från 60- och 70-talet lever knappast. Eländet har kostat hälsan och livet. Och det är inte längre populärt att irra runt Stockholms gator i väntan på att färjan vänder...tiderna har ändrats.

Han behöver faktiskt inte heta Heikki. Varför inte Jeppe?

En sverigefinne är inte en alkoholiserad arbetskraftsinvandrare.”