Nu rivs Sveriges första kärnkraftverk

På 60-talet försörjde det södra Stockholm med värme och el. I dag står det stilla i ett berg intill förortsidyllen. Bränslet är borta sedan länge, men reaktortanken är fortfarande "varm".

Nu inleds rivningen av Ågestaverket. 1 000 kubikmeter radioaktivt avfall ska fraktas på lastbil till Studsvik utanför Nyköping, i väntan på slutförvar.

Ågestaverket var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Det togs i bruk 1963, med tungvattenreaktor och inhemskt naturligt uran, insprängt i ett bergrum nära Farsta. Efter att ha försett Stockholmsförorten med fjärrvärme i elva år stängdes verket.

– Bränslet och tungvattnet plockades bort. Men resten har i princip stått orört sedan dess, säger Sven Ordéus, chef för Vattenfalls avvecklingsverksamhet.

Nu, 46 år senare, har Vattenfall inlett demonteringen av det lilla kärnkraftverket. Ny el och ventilation har installerats för att se till att radioaktiva partiklar inte läcker ut när reaktor, styrstavar och kylsystem ska sågas itu, slipas ner och säkras i behållare inför slutförvar. Arbetet utförs av robotar och människor.

– En av de stora skillnaderna mot att avveckla en kraftreaktor som Ringhals är att vi är i ett bergrum med bara en utpassage för avfallet. Väldigt speciellt, konstaterar Ordéus.

Radioaktiv reaktorhall

Först ska laddmaskinen som använts för att byta bränsle i reaktorhärden plockas isär.

– I den drog man upp utbrända bränslepatroner. De är kraftigt radioaktiva, så det blev en aktivering av materialet. Den undre delen är fortfarande radioaktiv.

Efter årsskiftet påbörjas arbetet i själva reaktorhallen, där tanken ska skäras i delar.

– Man kan göra det på lite olika sätt. Nu utvärderar vi leverantörers olika modeller och förslag.

1 000 kubikmeter radioaktivt kontaminerat eller inducerat avfall packas ned i strålsäkrade behållare för att transporteras på lastbil till Studsvik utanför Nyköping för mellanförvaring, i väntan på att slutförvaret för radioaktivt rivningsavfall byggs ut i Forsmark.

– Större delen av anläggningen har en låg kontamination. Det finns delar i reaktorn som har högre aktiverat innehåll, det vi kallar för medelaktivt avfall. Sedan finns det också några styrstavar med en ganska hög aktivitetsnivå, säger Ordéus och fortsätter:

– Det har gått många år, vilket hjälpt till att minska aktiviteten i materialet.

Barsebäck rivs

TT: Varför har det dröjt 46 år att påbörja avvecklingen?

– När verket stängde 1974 fanns det inga mellan eller slutlager byggda. Att bygga ett slutförvar enbart för den här lilla anläggningen kändes nog onödigt.

I mitten av 80-talet blev mellanförvaret färdigbyggt i Studsvik. Slutförvaret i Forsmark stod färdigt 1988. Samtidigt kom Studsvikslagen, som reglerade hur avvecklingen av kärnkraften i Sverige skulle finansieras. Kraftbolagen skulle stå för kostnaden. Först i början av 90-talet fanns en konkret plan.

– Man tyckte att det var relativt säkert och tryggt där det stod, här i bergrummet.

Ytterligare 20 år senare är tiden kommen. Samtidigt pågår fler större avvecklingsprojekt i Sverige. Rivningen av Barsebäck är påbörjad. Reaktorerna O1 och O2 i Oskarshamns kärnkraftverk är under avveckling. Ringhals 2 är avstängd. Och Ringhals 1 ska enligt planen stänga till årsskiftet.

Ågestaverkets avveckling väntas bli färdig 2024. Då hoppas Ordéus få lämna in en anmälan om friklassning till Strålsäkerhetsmyndigheten.

– Det kan ta något år innan vi får ett beslut från myndigheten, när de gjort sina tester och kollat att vi gjort jobbet ordentligt. Sen försluter vi anläggningen.

"Svenska linjen" övergavs

Tiden har stått stilla i berget, och verket vittnar om en annan tid. Inte minst placeringen nära bebyggelsen.

– Det fanns en tanke att bygga fler sådana här anläggningar för att förse stadsdelar eller mindre städer med värme och el.

Men Ågestaverket blev det enda av sitt slag. Att bygga små kärnkraftverk i stora städer blev en mindre attraktiv tanke när priset på olja sjönk. Samtidigt blev teknologin med tungvatten och inhemskt natururan omsprungen av lättvattenteknologin.

– Sverige hade en ideologi att vara självförsörjande på bränsle. Senare visade det sig att det fanns gott om billigt uran. Och så visade det sig att lättvattenreaktorer var en betydligt bättre och mer effektiv konstruktion.

Ågestaverket vittnar om att framtidsoptimismen i Sverige var stor efter kriget, säger Ordéus.

– Vi var ett litet land i den tekniska frontlinjen. Det krävde stora resurser, både i Ågesta och i Studsvik. När jag är i den här anläggningen fascineras jag över hur duktiga vi varit i Sverige.

Rättad: I en tidigare version fick Strålsäkerhetsmyndigheten fel namn.