Terese Cristianssons vinterprat inger hopp i en våldsam värld
Uppdaterad 2015-12-27 | Publicerad 2015-12-26
Aftonbladets profiler tycker till om vinterpratarna
Män torteras ihjäl, kvinnor gruppvåldtas till döds och barn mördas i sina klassrum.
Det är inte en vacker värld som utrikeskorrespondenten Terese Cristiansson tar oss med till i sin vinterberättelse.
Det här är en hopplös situation.
Om jag skriver positivt om Cristianssons program så kommer det ramla in gnälliga mejl om att det beror på att vi är kollegor och om jag är negativ så är det ett resultat av att hon arbetar för Expressen och jag för Aftonbladet.
Och som om det inte vore nog med detta så känner vi varandra, även om det handlar om en ytlig bekantskap.
Men vad spelar mina bryderier för roll i den verklighet som vår berättare tar oss med till.
Får benet bortsprängt
Ett barn får första skoldagen benet bortsprängt av en mina. Han vill aldrig mer gå i den dumma skolan. Men hans pappa håller brandtal varje dag vid sjuksängen. Med bara ett ben kan du inte bli bonde. Du måste utbilda dig. Pojken kapitulerar till slut. "Men bara om jag får gå i en snäll skola".
Jamila, en ung kvinna från Afghanistan, giftes bort med en mäktig man mot sin vilja. Hon våldtogs, flydde, lyckades mot förmodan få igenom en skilsmässa i en domstol i Kabul och studerar nu vid ett prestigeuniversitet i USA.
Det finns hopp, även om barn lemlästas, män får tungan utsliten och kvinnor hålls som sexslavar.
Hur orkar hon?
Bilen luktar bensin. Cristiansson gnäller, tolken suckar. Plötsligt inser hon: gravida kvinnor får ett förstärkt luktsinne. Hon är gravid.
Flyktingkris, terrorattentat, klimatet. Vad är det för en värld att erbjuda ett barn? Vår berättare har ett svar: livet innehåller även skönhet. Och den enbente pojken vägrar ju ge upp.
Terese Cristiansson är en duktig journalist och en imponerande människa. Hon och alla de andra utrikeskorrarna är så oerhört viktiga: de är våra ögon och öron och har det obekväma och stundom livsfarliga arbetet att rapportera om det som inte får glömmas eller tystas.
Hur hon orkar? Att misströsta är att förolämpa framtiden. Och inget är evigt, inte ens ondska. Bra, Terese.