”Mormor blev hånad, kränkt och ignorerad – sitt sista år i livet”

Britt Peruzzi

helskärm

Så var vi där igen.

Fall efter fall av vanvård av värnlösa äldre avslöjas. Det tar inte en timme förrän kören klämmer i med sin refräng:

”Det är synd om dem.”

Personalen, alltså.

Man behöver inte vara en ljudkänslig demenspatient för att tycka att personalens klagosång är öronbedövande.

Lägg av. Stäng av oljudet.

Det borde räcka att fakta presenteras, siffror som visar hur många vanvårdsfall som anmäls enligt Lex Sarah, och sunt förnuft som säger att det bara är toppen på ett isberg.

Det borde räcka att lyfta fram människorna bakom siffrorna, berätta om hot, avföring, undernäring. Och utmattade anhörigas kamp.

För att ge perspektiv.

Men vanvården av äldre är ­tydligen ingenting jämfört med hur jobbigt personalen har det. Enligt kören.

Som ett brev på posten kommer också refrängen om att ­media överdriver, att det handlar om enstaka fall.

Gör det?

Låt mig sammanfatta min ­alzheimersjuka mormors sista år.

Under en lyckligtvis kort ­sejour på ett mardrömslikt korttidsboende i skånska Bjuv blev hon först

 ignorerad trots ett köttigt, infekterat sår

 bestulen på sin vigsel- och rubinring

hånad för sin sorg över förlusten

 borttappad utomhus i flera timmar

berövad sin syn – ingen ­satte på glasögonen

undernärd och uttorkad

När biståndshandläggaren efter påtryckningar skakade fram en permanent plats blev det på ett nybyggt äldre- och demensboende i Helsingborg, fyra minuters bilfärd från mina föräldrars bostad.

Trots att någon i familjen ­hälsade på precis varje dag i fem års tid – och det fanns riktiga guldkorn bland personalen – så inträffade incident efter incident.

Mormor

 tvingades sova i soffan för ingen hjälpte henne i säng

fick dörren låst innan beslut om det var fattat

blev hånad för sina svårigheter att uttrycka sig, av en sköterska som ”egentligen ­hade en juristutbildning”

 fick inte sin demens­medicin efter beslut av en ­provisorisk helg­läkare

bröt lårbenshalsen i ett obevakat ögonblick

 skickades med ambulans utan följeslagare

 nekades rehabilitering efter operationen

 bröt nästa lårbenshals

 nekades rehabilitering även efter andra operationen

 blev av brist på rehabilitering rullstolsbunden

 drabbades av en infektion men antibiotikan slarvades bort av ansvarig sjuksköterska

 hotades av samma sjuksköterska att inte få mer vård för att vi ­anhöriga var för påstridiga

 hade otaliga ­felanteckningar i sina journaler

 blev i sin ­rullstol utslängd mitt på en ­motorled av en färdtjänstchaufför som blev tillsagd att hon körde fel

 fick långvariga liggsår som blottade skelettet.

Vi var där – varje dag. Ett enda vårdhem – en enda mormor.

Men nej, inte en enstaka incident utan ett pärlband av sorgligheter. Flera av dem anmäldes.

Alla ursäkter genom åren, de hjälpte inte mormor.

Jag vill ändå tro att det hjälper att stå upp. Vid varje till­fälle.

Och att det finns tusentals ­anställda, som i likhet med ­empatiska Sarah Wägnert*,

just nu bestämmer sig för

att plocka fram sitt civil­kurage.

Kan jag ens utse den ­värsta kränkningen? Ja, ­tyvärr.

En eftermiddag när jag klev in på min mormors rum hade någon vänt hennes rullstol så att hon

i timmar hade tvingats stirra

– rakt in i en dörr.

Där och då rann tron på ­människans ­godhet ur mig.