Liverapportering: Rättegången efter mordet på Tove

Amanda Hällsten

EKSJÖ. Under den andra rättegångsdagen efter mordet på Tove, 21, ska både den 18-åriga och den 20-åriga kvinnan höras.

Båda står åtalade för mord och brott mot griftefriden.

Vid 11.30 pausas förhöret med 18-åringen som brustit ut i gråt när hon berättar om hur de flyttat Toves kropp under mordnatten.

– Jag tycker det är fruktansvärt. 20-åringen säger att jag måste följa med i bilen, säger 18-åringen.

Tillfälliga tekniska problem har stoppat den vanliga liverapporteringen, men vad som händer i rättssalen går att följa nedan.

18-åringens förhör inleddes vid klockan 11

• Nu inleds förhöret med 18-åringen. Hon berättar om kvällen den 16-oktober, då de var på Nöjet. Bland annat säger hon att hon sovit dåligt, inte ätit och sedan svept en drink på Nöjet.
• Hon berättar om bråket också.
• – Tove börjar veva mot 20-åringen, och jag försöker gå emellan. Sedan går vi mot vakterna, och 20-åringen pratar med polis som står lite längre bort. Hon säger att hon inte får något gehör, varken av vakter eller polisen.
• – Hon säger också att hon vill prata med Tove helt enkelt, när vi kommit ut. Vi står sedan och väntar på henne, och 20-åringen ber mig gå in och kolla var Tove är någonstans. Så jag gör det, sedan går jag ut igen och vi väntar.
• – Sedan kommer Tove ut, och 20-åringen säger att hon vill prata. Tove säger ja, och vi börjar gå mot 20-åringens lägenhet. Stämningen känns bra under promenaden. Jag har druckit mycket, så jag är inte helt med i matchen och vad de pratar om då.
• Nu ställer Adam Rullman frågor om händelseförloppet på Nöjet, och om bråket. Han frågar hur 20-åringen uppfattas då.
• – Hon upplevs som chockad, säger 18-åringen.
• Hur var hon efter att hon pratat med polisen?
• – Uppgiven, säger 18-åringen.
• – Hon sa att hon ville prata med Tove.
• Varför gick du in igen på Nöjet? Tycker du att det var konstigt att 20-åringen bad dig titta efter Tove?
• – 20-åringen ville se om Tove var på väg ut. Jag reflekterade inte så mycket.
• 20-åringen har uppgett ett annat syfte om varför ni väntade på Tove, vad säger du om det?
• – Jag känner inte till att vi ska slå Tove. Hon har inte sagt något om det.
• 18-åringen: Jag sov
• Tove kommer sedan ut och ni promenerar till lägenheten. Vad händer då?
• – Vi tar av oss ytterkläderna, jag går och lägger mig i hennes säng och de går och sätter sig i köket. Efter en stund går jag upp ur sängen, och säger att jag mår illa. Sedan går jag till toan. Men jag spyr inte så. Sedan går jag tillbaka till sängen och somnar.
• – Sedan går jag upp igen, och har för mig att jag möter 20-åringen på väg till toan. Jag känner att jag mår illa liksom.
• Nu pratar 18-åringen långsammare. Under de misstänkta kvinnorna tittar inte på varandra.
• – Jag har för mig att 20-åringen frågar om jag vill ha något att äta, och jag säger ja. Och eh, sedan går hon ner och jag går in på toan. Sedan smsar hon när hon är på McDonalds. Vi sätter oss i köket och jag äter.
• – Men jag märkte jag att jag inte såg Tove, jag frågade om hon gått hem och 20-åringen säger ja. Efter det går jag och lägger mig igen.
• Därefter säger hon att 20-åringen väcker henne och säger att hon behöver hjälp. Medan hon pratar kan man se att 20-åringen lyssnar uppmärksammat.
• – När vi går ut till vardagsrummet...

helskärm

”Vågar inte säga emot”

• Här tar 18-åringen en paus och man hör att hon är mycket tagen på rösten.
• – Jag ser att Tove ligger... inrullad i ett lakan... och, ja..., säger hon.
• Här tar 18-åringen en ny paus innan hon fortsätter.
• – Jag blir helt chockad. Alltså jag fryser till, jag vet inte... alltså, vad jag tänker. Då säger 20-åringen att jag måste hjälpa till att få ner Tove till bilen. Och jag... jag vågar inte säga emot, säger 18-åringen med darrig röst.
• Därefter får hon svårt att hitta orden.
• – 20-åringen säger att jag måste gå först, och kolla så att inte, så att det är lugnt i trapphuset och så där. 20-åringen släpar först Tove i trappuppgången, men sedan säger hon att jag måste hjälpa till att lyfta Tove för att det låter för mycket.
• – Jag lyfter i hennes ben. Som sagt, jag hade liksom svårt att gå normalt för jag var fortfarande väldigt påverkad. Alltså jag snubblade, sista trappan eller vad man ska säga snubblar jag över mina egna fötter. Båda vi ramlar liksom.
• Hon säger att 20-åringen ber henne kolla efter bilar.
• – Sedan springer vi med Tove till bilen. Jag minns inte riktigt vem som öppnar dörren till baksätet... Men i alla fall att det var svårt att få inne henne i bilen.
• Hon beskriver sedan hur de bär för att få in Tove i bilen.
• – Jag tycker det är fruktansvärt. 20-åringen säger att jag måste följa med i bilen.
• – I bilen säger 20-åringen att hon kommer ta livet av sig om hon hamnar i fängelse, fortsätter 18-åringen.
• Efter det faller 18-åringen i gråt. I samband med det beslutar tingsrätten om att ta en paus till klockan 13.00.

helskärm

Förhören med 20-åringen från tidigare under förmiddagen: ”Vi var jättenära”

• Clea Sangborn fortsätter fråga om googlingarna.
  – Jag googlar mer än genomsnittspersonen, 10, 12, 14 gånger per dag. Jag googlar allt möjligt. 
• Har du slagit Tove eller någon annan någon gång tidigare? 
  – Aldrig. 
• Hon berättar också om tjafset med Tove och hennes syster.
  – Jag förstår att det kan röra sig om mycket ilska, och att man därför säger så, 
• Det finns en del taskiga grejer om dig i förundersökningen, hur ser du på det?
  – Mycket är överdrivet, det känns som att många dömt mig på förhand eftersom jag sitter häktad, 
• Hon berättar också om relationen med 18-åringen. De träffades för cirka två år sedan. 
  – Vi klickade direkt, båda gillade att stå på dansgolvet och då hade vi direkt något gemensamt. Vi var olika, jag var extrovert, hon var introvert, men vi funkade väldigt bra ihop. Hon följde med mig och jag följde med henne på olika saker. Det byggde på mycket respekt mellan oss. Ibland kunde hon bli sur om jag umgicks med folk utan henne, men vi bråkade aldrig. 
• Bestämde någon över den andra? 
  – Nej det var från bådas håll. Jag var mer extrovert och hade mycket fester själv, men. Hon var min närmaste kompis.
• Hur känns det nu?
  – Det klart, det känns väldigt tufft. Jag tycker om 18-åringen väldigt mycket.
• Nu börjar hon gråta.
  – Jag har aldrig haft en så bra vän, vi var jättenära. Det är fruktansvärt att det blivit som det blivit, för jag tycker om henne väldigt mycket. 
  Nu ställer Uno Karlsson, målsägarsidans advokat, frågor. 
• Om vi förflyttar oss direkt till badrummet. När Tove ligger på marken och du sitter över henne, du håller ett strypgrepp och 18-åringen håller hennes armar, finns det någon möjlighet för henne att göra motstånd? 
  – Ja det klart, hon kunde gjort något med benen, säger 20-åringen.
• Det här med att ringa 112. Varför ringer du inte ambulans? I det läget hade man kanske något hopp om att återuppliva Tove.
  – Det var en väldigt bisarr situation, jag var inte mig själv. Det klart jag vet att man kanske skulle ha gjort det, men jag var inte mig själv och tänkte irrationellt. Samtidigt hade polisen inte lyssnat på mig tidigare under kvällen. 
• Det här om att slå Tove, och att tankarna försvann. Du beskriver när ni går hem, att stämningen är god, var det fortfarande det i lägenheten?
  – Ja, hela vägen upp och började gå runt. 
• Hur kan du då bli så arg att du fäller Tove handlöst till marken?
  – Jag var inte så arg, jag knuffade bara tillbaka.
• Varför sätter du då ditt ben bakom hennes, din hand på hennes axel, och fäller henne till marken?
  – Jag ville bara knuffa henne ordentligt. 

• 18-åringens advokat ställer frågor till 20-åringen om 18-åringens delaktighet: Hur håller 18-åringen händerna?
• – Min uppfattning var att hon försökte hjälpa mig genom att ta bort dem.
• Pressade hon dem mot golvet?
• – Jag vet inte exakt, och vad som innefattar ordet ”pressa”, men hon håller dem mot golvet, säger 20-åringen.
• 20-åringen säger också att hon och 18-åringen tillsammans, efter att Tove dött, diskuterade hur de skulle göra sig av med Toves saker.
• – Det är diffust vem exakt som sa vad.