Här står det nya slaget om klimatet
av Staffan Lindberg och Peter Wixtröm
Här går klimatkrisens nya stridslinje.
Norge planerar världens nordligaste oljefält i Arktis – trots forskarnas och FN-chefens larm.
– Det är extrem dubbelmoral och hyckleri. Vem ska kunna stoppa det här om inte Norge kan? säger aktivisten Victoria Sundt Garder, 17.
HAMMERFEST. Det står en dyster isbjörn på parkeringen utanför Jysk-butiken i norska Hammerfest, världens enligt egen uppgift nordligaste stad.
Käften hänger på plastdjuret och ögonen är dränerade på livslust.
Livs levande renar pilar genom stadsparken med sin staty av militärmusikern Ole Olsen, till kryssningsturisternas förtjusning. Tångdoften och de solvarma klipporna för tankarna till en sommardag i Bohuslän, 48 mil norr om polcirkeln.
Ändå är det mot plastbjörnen uppmärksamheten dras. Det är som om den vill berätta något.
Att dess hem, Arktis, inte har varit så här varmt på tre miljoner år.
Att isen på Svalbard smälter i rekordtakt och snart kan nå sin oåterkalleliga brytpunkt.
Att vi känner till allt och samtidigt planerar för ännu mer olja, närmre polarisen än någonsin.
Terminalen heter Melkøya och går att ana som ett taggigt skär i fjorden. Gas från Snøhvit-fältet görs här flytande och lastas på ”Arctic Lady”, ett nästan 300 meter långt brandgult tankerfartyg.
Den ryska invasionen av Ukraina har fått Europa att skrika efter norsk gas. Lagren måste fyllas inför en stundande vinter.
Behoven är omättliga och det som skeppas iväg är inte i närheten av att täcka det ryska bortfallet.
Än så länge, ska kanske sägas.
För nu planeras för massiva nyinvesteringar.
År 2016 blev Norge det första industrialiserade landet i världen att skriva under Paristavtalet, som strävar efter att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Samma år öppnade man upp ett helt nytt område i Barents hav för olja. Ett tiotal internationella fossilbolag fick licenser att borra, bland dem svenska Lundin Energy.
Nu är det dags att gå från prospektering till produktion.
Vattnet blänker i svart och grått runt den den sista utposten.
Victoria Sundt Garder, 17, vet mycket väl att Europa just nu behöver all norsk gas den kan få. Det är heller inte mot ”apelsinbåten” – som hon kallade tankerfartyget som liten – som Hammerfests enda klimataktivist riktar sin ilska.
Det är mot de nya fälten. Goliat, som togs i drift 2016. Johan Castberg som väntas stå klart nästa år.
Och det är framför allt mot det senaste fältet, som ännu inte är beslutat. Som ska ligga trettio mil rätt ut från udden där vi står.
Wisting är döpt efter en gammal norsk polarfarare och kommer att bli det nordligaste olje- och gasfältet i världen, om operatören norska Equinor får som de vill. Fältet bedöms innehålla femhundra miljoner fat olja, som i sin tur kommer att ge åtminstone ett par hundra miljoner ton ytterligare koldioxid när den förbränns.
– Det är galet. Vi måste ställa om, klimatrapport efter klimatrapport skriker ”code red”, säger hon.
De ljusblå ögonen är fastnaglade mot havet och de karga sagobergen. Hon tänker på vad som skulle hända vid ett oljeläckage så långt norrut. Wisting ligger invid den arktiska iskanten och nära naturreservatet Bjørnøya, känt för sina kolonier av sjöfågel. Det norska polarinstitutet har kallat området ”Norges lilla regnskog” på grund av dess biologiska mångfald.
Vädret är ofta extremt och risken för olyckor hög.
– Hur ska man ta hand om allt och sanera olja i is och vad som händer med fåglarna och fisken? Ingen har några svar att ge.
För Equinor brådskar tillståndsprocessen. För att ta del av den norska statens generösa corona-subventioner till oljeindustrin måste man ha kommit in med en utbyggnadsplan före årsskiftet. Ett beslut i Stortinget kan komma redan till våren.
Victoria Sundt Garder, som också är med i det norska miljöpartiets ungdomsförbund, menar att det inte går ihop att tala om miljö och solidaritet i resten av världen och samtidigt dela ut oljelicenser hemma.
– Det är extrem dubbelmoral. Vem ska kunna stoppa det här om inte Norge kan?
Vi besöker Hammerfest under en av de sista dagarna i augusti.
Nyhetssändningarna rapporterar om en klimatkris som redan är här. Pakistan dränks i monstruösa monsunregn, Somalia plågas av en torka utan motstycke.
Uppvärmningen i Arktis går fyra gånger så fort som på resten av jorden.
För sex år sedan stämde miljöorganisationerna Greenpeace och Natur og Ungdom norska staten. Planerna på att borra efter mer olja i Arktis ansågs bryta mot den norska grundlagens skrivningar om att skydda människor och miljö. Efter att ha förlorat i Norges högsta domstol ligger fallet nu hos Europadomstolen.
Tonläget fortsätter att skruvas upp. Fem dagar efter vårt besök blockerar aktivister Equinors stora fest under oljemässan i Stavanger, fullt av uppburna gäster.
Kravet: att stoppa Wisting.
Stilla vågor rasslar in över stenstranden. En fiskebåt strävar ut mot horisonten.
Är det klokt att tala i ännu en artikel?
Victoria Sundt Garder vet att hon står ut och provocerar i en stad där alternativen till oljejobben är försvinnande få.
– Jag får hela tiden läsa i sociala medier att jag är ung och dum, inte vet något om det verkliga livet och snackar skit. Men jag tänker att det argumentet inte håller.
Hon för undan en korkskruvslock från ögonen.
– Det finns säkert politiska frågor där erfarenhet väger tyngre. Men klimatfrågan är inte en sådan. Vi säger en sak och gör en annan. Det går inte ihop. Det är hyckleri.
Ukrainakriget har vänt upp och ner på energimarknaden.
Såväl el- som olje och gaspriser är på rekordnivåer. Under sommaren har Equinor rapporterat in ännu ett rekordresultat, vinsten för årets andra kvartal landar på osannolika 174 miljarder norska kronor. Pengarna strömmar in till den norska statskassan.
Men att tala om en Ukrainaeffekt för oljeinkomsterna är fel, menar Terje Wikstrøm, kommunstyrelsens ordförande och Arbeiderpartiets starke man i Hammerfest.
– Det är inte vi som har skapat den här situationen. Det är Putin.
Han tar emot oss nere i hamnen framför kommunhuset, med en kaffekopp från favoritlaget Liverpool FC i handen, framför ännu ett par silverblänkade konstbjörnar.
– Nej, några isbjörnar har aldrig funnits här uppe i Finnmark. Men det anspelar på vår historia. På fångstmännen som drog norrut mot iskanten och ställdes öga mot öga mot dem.
Den tidigare polismannen hymlar inte med att han vill se mer olja pumpas upp.
– Man vore dum om man avfärdar klimatförändringarna som en konspiration. Men man måste se helheten. Det handlar om mer än att bara värna lokala jobb.
Han lägger in en snus.
– Oljan ska fasas ut, men vi är inte där än. Den behövs fortfarande. Norsk olja är en del av lösningen för det gröna skiftet.
Under våren har IPCC gått med sin skarpaste varning hittills om risken för en klimatkollaps. Vi har redan hittat mer olja än vad vi har råd att pumpa upp. Utrymmet för ny utvinning är noll.
Även det Internationella energirådet har slagit fast all att det krävs ett omedelbart stopp för ny utvinning av olja, gas och kol om det ska vara möjligt att klara Parisavtalet.
– Att investera i ny fossil infrastruktur är moralisk och ekonomisk galenskap, sa FN-chefen António Guterres i april.
Terje Wikstrøm förnekar inte larmrapporterna, men de rubbar inte hans syn. Att investera uppemot 75 miljarder norska kronor för att bygga ut Wisting-fältet är klokt och skäligt.
– Vi kan inte att avveckla oljan samtidigt som genomför det gröna skiftet. Det är en omöjlighet.
Måsarna skriker över oss. Den italienska lyxkryssaren Aidaluna har lagt sig som en skugga framför lilla Hurtigrutten.
Milda vindar sveper in, det är en arktisk sommar utan slut.
En gång levde Hammerfest på fångsten. I dag är fiskefabriken nedlagd och allt handlar om olje- och gasindustrin. De tusen jobben ska bli många fler, i takt med att de nya fossila projekten blir verklighet.
Terje Wikstrøm talar om skolorna som rustats upp och det nya kulturhuset. Hamnen, en gång en av Norges smutsigaste, som nu är på god väg att rensas upp. Allt tack vare oljan.
– Före Ukrainakriget var norsk gas inte grön nog. Nu kan världen inte få nog av det.
Kvällen sänker sig över Hammerfest.
Medan ”apelsinbåten” stävar söderut mot Europa tänds lyktorna ute på Melkøya. Dygnet runt sjuder det av aktivitet.
Vi gör en förfrågan till Equinor att få besöka anläggningen, men får nej. Av säkerhets- och effektivitetsskäl, enligt oljejättens pressavdelning.
De flesta invånarna i staden står bakom Wisting-projektet. När motståndet nu ökar handlar det ironiskt nog inte om klimatet.
För att göra Wisting-projektet grönare, och minska oljeindustrins utsläpp i själva produktionsledet, vill Equinor att såväl det nya fältet som Melkøya-terminalen ska drivas med el. Något bara kan bli möjligt genom långa jättekablar från fastlandet. Vilket hotar leda till dyrare el.
Vi färdas söderut följande dag, över fjällpass där sommarens sista kvarvarande snöfläckar smälter bort. Temperaturen stiger.
Visar 21 grader.
Hela tiden tvingas vi väja för renar.
– De söker sig till vägen när det blir för varmt. Trycker nosen mot asfalten och blir som paralyserade, säger renskötaren Per Jonny Skum, 53, som vi möter i Kvalsund, några mil söderut.
Han är ute på patrull och har stannat till längs vägkanten för är att försöka få över några djur från kalvningsområdet i väster till kalfjället i öster.
Klimatförändringarna försvårar renskötseln, säger fyrnbarnspappan. Det kan vara barmark nästan in i december, för att sedan snöa en meter. Falla vinterregn och åter frysa på. Laven som renen äter kapslas in under is. De senaste vintrarna har man för första gången i rendistriktets historia tvingats sätta ut foder.
Men kanske är det inte den hastiga uppvärmningen som är värst, utan planerna på nya industriprojekt i kommunen. Kraftledningen till Melkøya. Koppargruvan. Vindkraftparkerna. Ammoniakfabriken.
Alla riskerar att gå ut över distriktets betesmark.
– Vi känner oss som Nordamerikas indianer. Det är intrång på intrång i vårt land.
Han stryker svetten ur pannan, viftar bort sensommarens sista mygg. Tänker på hur vart och ett av projekten motiveras med den gröna omställningen.
– Jag förstår inte logiken, säger Per Jonny Skum. Varför ska man ödelägga världen… för att rädda den?
Det finns ett argument som ekar genom oljedebatten här: att norsk olja är ren. Om Norge slutade borra skulle bara något annat land, med sämre miljökrav, fylla tomrummet.
Men resonemanget går även att föra åt motsatt håll.
Om ett av världens allra rikaste länder fortsätter att öppna nya oljefält blir det svårt att motivera varför betydligt fattigare länder inte skulle göra detsamma.
Under sommaren har regeringen i Kongo-Kinshasa börjat auktionera ut stora landområden i landets regnskogar och gorillareservat till multinationella oljebolag.
Att det urfattiga afrikanska landet tagit intryck av Norge framgår i en New York-Time-intervju.
En snövit ren skyndar över bärriset och de mogna lingonen, på väg bort mot en större klunga. Djuren samlas alltid om kvällen. Tillsammans ger de varandra skydd mot nattens rovdjur.
– Barnen frågar hela tiden: måste vi sluta med rennäringen? Jag förmår inte säga, som det är, att det kanske inte finns någon framtid, säger Per Jonny Skum.
Vi följer vägen söderut, genom skogar av döende fjällbjörk. Skadelarverna härjar i det varmare klimatet.
Vid Aisarroaivve stannar vi till.
Solen flödar. Man kan se flera mil över kalfjället.
Nere i Europa har floderna torkat ur under sommaren, efter veckor av extremhetta. Uråldriga så kallade hungerstenar har dykt upp, som uppmanar läsaren att gråta.
Här på randen till Arktis råder ingen vattenbrist. Älvarna glittrar. Flugfiskarna är i paradiset.
Temperaturen når 22 grader.
Amerikanska geologiska myndigheter bedömer att Arktis gömmer minst 160 miljarder ton olja. Något internationellt avtal som reglerar utvinningen finns inte. Det är upp till varje land att ta för sig.
I takt med att iskanten förskjuts norrut blir utvinning som tidigare var tekniskt eller ekonomiskt omöjlig allt oftare realistisk; klimatförändringarna skapar en spiral som bäddar för mer olja och mer utsläpp.
På ryska Tajmyrhalvöns tinande tundra planerar statliga Rosneft, ägt av Putins allierade Igor Setjin, det största oljeprojektet i landet sedan Sovjetunionens fall. Sammanlagt handlar det om 6 500 oljekällor.
Utbyggnaden fortgår, trots sanktioner och krig. 15 helt nya städer ska inhysa 400 000 oljearbetare. Nya flygplatser och hamnar ska konstrueras.
Supertankers ska frakta ut oljan, över allt isfriare vatten.
När vi rullar in i Alta, beläget på 70 grader nord, visar termometern på 24,5 grader.
Turisterna njuter på uteserveringarna.
Kjell Derås, 69, möter oss på det lilla museet, klädd i skinnjacka och flanellskjorta, trots värmen. För runt fyrtio år sedan ledde han en osannolik miljökamp, som skulle hamna på tidningars förstasidor över hela världen.
Staten ville dämma den kanjonliknande Alta-älven. Tillsammans med en handfull likasinnade lyckades han samla tusen aktivister i vildmarken. Lokala bofasta, renskötare och ditresta ungdomar från Oslo och Sverige samlades under plakaten La elva leve!
Den norska staten satte hårt mot hårt. Till sist var det 600 poliser i lilla Alta. Helikoptrar surrande i luften medan infiltratörer från säkerhetstjänsten dök upp i lägret med nyinköpta Kånken-ryggsäckar.
Aktivisterna förlorade till sist. Dammen byggdes och kanjondalen dränktes.
Kjell Derås betraktar utställningen han själv varit med och byggt, montrarna med sina kedjor och bleknade anoraks.
Dammen har han aldrig velat se med egna ögon, trots att den bara ligger några mil från hans hem. Men engagemanget för miljön är obrutet.
Han säger att han tycker sig se tidsandan gå igen. Hur pengarna styr och naturen underordnas tillväxtfilosofin. Och samtidigt – motståndet som växer.
Unga miljöaktivister frågar honom ibland vad de kan lära från Alta-striden.
– Jag svarar alltid samma sak: organisera er väl. Bygg upp en stark kultur. Samtidigt…
Han för en hand över den grånade skäggstubben.
– … om staten bestämmer sig för att sätta in hela sin makt, om de inte skyr några medel, då kommer man att förlora. Då spelar det ingen roll om man har rätt, då biter inga argument i världen.
Utanför fotograferar turisterna varandra framför fjorden. Några äter glass.
Långt bortom fjällen fortsätter oljejakten, följer den smältande isen norrut medan isbjörnarna trängs undan så att de enda som finns att se till sist kanske är dystert hålögda – och av plast.
Fotnot: Aftonbladet har sökt Equinor före publicering för att fråga om bolaget anser att ny oljeutvinning är förenligt med Parisavtalet. Företaget har valt att återkomma efter publicering med följande kommentar:
”Vi har förbundit oss till nettonoll och att våra nya investeringar i olja och gas kommer att ligga i linje med det. Förbrukningen av fossil energi måste minska för att nå Parismålen, men det finns inga scenarier utan olja och gas under de kommande decennierna. Johan Castberg, som är beslutat, och om Wisting beslutas, kommer att bidra med försörjningstrygghet för energi som världen efterfrågar.”
