– Fångenskapen har hunnit bli vardag
Publicerad 2013-05-07
Barnpsykolog Anders Nyman om traumat
Kvinnornas lycka över friheten kommer att grumlas.
Det menar barnpsykologen Anders Nyman som arbetat med vanvårdade barn.
– Nu kommer alla skuld- och skamkänslor.
Anders Nyman är psykolog och psykoterapeut och har erfarenhet av möten med barn som på olika sätt vanvårdats, bland annat fosterbarn som misshandlats.
Vad händer när man plötsligt är fri?
– Det vi har är vittnesmål från de som blivit fria, till exempel österrikiska Natascha Kampusch. Det som händer med en är i högsta grad individuellt och beror på hur man behandlats under dessa tio år i fångenskap. Men det är lätt att tänka sig in i att det finns känslor av lycka och befrielse men också svårigheter, inte minst alla frågor och självanklagelser. Varför har de inte rymt och vad har de gått med på?
Vad behöver de akut hjälp med?
– Avskildhet. Det är av högsta vikt att de lämnas i fred för att bearbeta sina upplevelser. Om de nu är i 20-års åldern behöver de fortsatt vara tillsammans och bearbeta allt.
Vem kan bäst hjälpa den drabbade?
– En blandning av medicinsk och psykiatrisk personal. Ett möte med familjerna måste förberedas oerhört noga. Det man vet om människor som utsätts för extrema situationer är att känslan av skuld alltid finns där. Då är det viktigt att inte öka bördan. När något sådant här händer finns det ingen gräns för folks fantasier om vad de drabbade varit med om. Där måste de själva sätta gränser för vad de vill berätta.
Har alla förmågan i sig att komma tillbaka till ett normalt liv?
– Ja, en del. Jag har arbetat med traumatiserade människor och det är förvånansvärt hur trauman gifter sig med varandra. Om man haft en dålig uppväxt när det händer har man andra förutsättningar än om man levt ett bra liv. Det har betydelse om flickorna varit trygga sina första 10 år. Jag arbetade i vanvårdsutredningen 2005-2011 och såg vilka enorma bearbetningsmöjligheter som finns men jag kan verkligen vittna om att möjligheterna varierar.
Behöver de en ”karantäntid”?
– Ja, men den kan se ut på olika sätt. Omgivningen måste vara lyhörd för vad just de behöver och vill och inte sätta i första hand omgivningens behov av att förstå.
Hur mycket bryts man ner på tio år?
– Tio år är mycket, mycket lång tid. Det är halva deras liv, och då har fångenskapen hunnit bli en vardag.
Hjälper det att de varit flera i fångenskap?
– Ja, det är säkert bättre att bearbeta det ihop än att behöva utstå det helt själv.