– Min glädje är att barnen går i skolan

Carina Bergfeldt

DOEUM PHDEAK. Alla jublade den där dagen.

När Röda khmererna tågade in i Kambodjas huvudstad Phnom Penh viftade befolkningen med blommor.

Man trodde att blodbadet var över.

Det hade bara börjat.

Hon kommer åkande på en lånad moped.

Ryktet säger att alla som kommer till bymötet får en present. Det är en flaska vatten, två bröd och en tvål.

– Jag tjänar 245 kronor i månaden, säger Vanny Chea, 47, och håller hårt i sin påse.

Hon vill prata, men kan inte stanna länge. Hon arbetar på en mangoplantage och lönen ger inte möjlighet till långa raster.

– Men kom hem till mig, säger hon.

"Hem" är ett plåtskjul på trettio kvadratmeter där hon, hennes man, och sex barn bor mellan mangoträden. Hon visar fälten och berättar.

Det har gått nästan fyrtio år. Vanny Chea minns varje detalj.

Precis som så många andra var hon glad den 17 april 1975. Efter fem år av amerikanska bomber och inbördeskrig trodde befolkningen att eländet var över. Men bara timmar efter att soldaterna marscherat in i Phnom Penh, började marschen tillbaka ut.

Då i större skala.

”Dödade min pappa”

Röda khmererna hade en vision om ett kommunistiskt självförsörjande samhälle. De stängde landet, utrymde städerna och delade upp befolkningen i arbetsbrigader för risodling och bevattning.

– De dödade min pappa. Mamma fördes till ett läger, jag till ett annat. Jag var åtta år och fick i uppgift att vakta bufflar och kor, säger Vanny Chea.

Hon höll sig vid vattenbrynet. En dag förde soldaterna dit en kvinna och en bebis.

– Kvinnan dödade de först. Sedan lyfte de upp bebisen i fötterna och slog ihjäl den mot ett palmträd.

Hon säger att det blev knäpptyst när barnets skrik och mammans gråt tystnade. Sedan kom plötsligt ett nytt skrik. Hon insåg att det var från henne själv.

– Jag trodde att de skulle döda mig också, men de gjorde inte det. Efter det sa soldaterna åt mig att gå iväg en stund, bort från vattnet, varje gång de förde dit nya människor.

Tre av tio barn är undernärda

1970 levde sju miljoner människor i Kambodja. 1980 var nästan hälften av dem, 3,3 miljoner män, kvinnor och barn, döda.

I förhållande till befolkningsmängden; en katastrof utan motstycke det senaste århundradet. När Röda khmererna tvingades bort 1979 lämnade de ett land i spillror.

Allt var förstört. Från infrastruktur till familjer. Det har tagit blod, svett, tårar och bistånd att bygga upp landet, som 35 år senare fortfarande är ett av Asiens fattigaste.

Av de 15 miljoner människor som i dag bor i Kambodja saknar sex av tio rent vatten. Tre av tio barn är undernärda. 70 procent arbetar, liksom Vanny Chea, med jordbruk.

Och där kommer nästa fara: de minst fyra miljoner minor som ligger kvar i marken.

– Det är klart att jag är rädd när jag arbetar på fälten, men vad ska jag göra? säger hon.

”Han gör det han måste”

Kvinnan som vandrar bland mangoträden i by är på alltför många sätt en del av landets tragiska statistik.

Var fjärde kvinna i Kambodja misshandlas av sin man.

Vanny Chea berättar utan omsvep att hennes make använder käppen när knytnävarna inte räcker till.

Även sexuellt våld är vanligt och när Vanny Chea pratar om makens övergrepp gör hon det så neutralt att det är svårt att förstå att ämnet är våldtäkt.

– Han gör det han måste. Jag känner ingenting när han gör det längre.

Hon stannar upp.

– Det är klart att jag hade drömmar en gång. Jag ville sälja saker. Jag har alltid trott att jag skulle bli en bra säljare. Men nu hoppas jag att mina barn får ett bättre liv.

Tjänar 840 kronor i månaden

Hon pratar om förhoppningar. För även om det är svårt att se det här, under mangoträden i Doeum Phdeak, så finns det hopp.

För tio år sedan hade hälften av befolkningen mindre än en dollar var om dagen att leva på. I dag är den siffran en av fem. Industrierna, främst textilproduktionen växer explosionsartat.

Och ja, även där platsar Vanny Cheas familj in i statistiken.

– Min äldsta dotter har fått jobb på en textilfabrik, säger hon.

För tio timmars jobb, sex dagar i veckan, tjänar 18-åringen 840 kronor i månaden.

– Det är dubbelt så mycket som jag och min man tjänar tillsammans, säger Vanny Chea.

”Min glädje att de går i skolan”

De övriga fem barnen går i skolan. För sådana finns också i området numera. Den senaste, en förskola, öppnade förra året, bekostad av Sida och Svenska Kyrkan. Istället för att barnen tvingas arbeta med föräldrarna på plantagerna sitter de nu på rad och gastar ut alfabetet framför en tålmodig lärare som tjänar 140 kronor i månaden.

Samtliga Vanny Cheas barn, även den yngsta, kan redan något som hon velat lära sig hela sitt liv:

Att läsa.

– Det är min stora glädje att de går i skolan. Jag vill att de stannar där länge.