”Våra barn mördas”

Erik Wiman

KAIRO. Det bildas ett litet hål på ena sidan av huvudet och en krater på den andra – däremellan inträder döden.

Amna Ahmad Ali och Abdel Basset Abdallah är två föräldrar som den senaste veckan förlorat sina söner på just det sättet.

– Våra barn mördas av prickskyttar på Kairos gator och hela världen tittar på.

helskärm

Vissa frågor ekar öronbedövande av sin egen råhet.

Din son dödades i onsdags, kan du berätta vad som hände, är en sådan fråga.

Först är det som om Amna Ahmad Ali inte tänker svara. Hennes ögon tåras och tystnaden fyller ut sekunderna när hennes överkropp vaggar fram och tillbaka.

Och vad ska hon egentligen säga?

Vi, två personer som hon aldrig träffat tidigare, har varit i hennes hem i mindre än fem minuter och nu ska hon prata med oss om hur det gick till när hennes yngsta son sköts till döds på öppen gata för mindre än en vecka sedan.

Hon förväntas berätta om sin sorg och saknad, sitt hat och sin ilska.

Amna Ahmad Ali borde kanske slänga ut oss, men efter några minuter i tyst gråt, höjs hennes bröstkorg i en djup inandning och hon börjar berätta.

– Jag vill att ni ska veta det här och jag vill att människorna i ert land ska veta det här. Min historia är 1000 andra mödrars historia, jag delar deras sorg och våra röster hörs inte i allt våld.

Pekar mot tinningen

Hon pekar sedan med ett finger mot sin tinning.

– De skjuter mot huvudet. Min son Mahmouds huvud var helt krossat.

Mahmoud Muhammed Abbass blev 27 år gammal. Han var farmaceut och jobbade på ett apotek i Nasr City i Kairo.

I närheten av hans arbetsplats finns en renoverad och halvt möblerad tvåa, den skulle ha blivit hans och fästmöns första gemensamma hem efter bröllopet nästa månad, om det inte vore för kulan från prickskyttens vapen.

Amna Ahmad Ali har bara fått berättat för sig hur hennes sons liv tog slut.

– Han hjälpte till på ett fältsjukhus i onsdags. Hans vänner har berättat att han såg några barn som stod mitt ute på gatan och att han sprang dit för att ta dem i säkerhet. Det var då han sköts.

Vi har ingen möjlighet att kontrollera att allt i berättelsen stämmer, kanske har vännerna försökt att ge en förkrossad mor en bild av hjältemod att luta sig mot i sorgen. Det är oviktigt, det är Amna Ahmad Alis historia som ska berättas här.

Hittade kroppen i moské

Det var hon som sökte efter sin son i 16 timmar, innan hon till sist fann kroppen i Al-Imammoskén bland hundratals andra döda.

– Det var som mitt hjärta slets i bitar där och då, men det blev ännu värre.

– För att vi skulle få ta med oss kroppen och begrava den, ville säkerhetstjänsten tvinga oss att skriva under på att min son hade tagit sitt eget liv.

Varför?

– De gjorde så med alla, bara för att de inte vill att antalet dödade ska bli känt.

Amna Ahmad Ali vägrade att skriva under och till sist kom en läkare till hennes undsättning med en obduktionsrapport som inte gick att ifrågasätta.

Mahmoud Muhammed Abbass sköts till döds med ett skott i huvudet.

– Jag har inte deltagit i protesterna tidigare, men nu tänker jag göra det. Inte mot politiken, men mot djuren som mördade min son.

Hon tar fram en mobiltelefon för att visa oss det sista hon fick från sin son.

"Min mor, min älskade mor och ni andra som jag älskar. Om något händer mig här, gråt inte över mig."

Men Amna Ahmad Ali gråter. Bara när ilskan och hatet tar över, slutar tårarna att rinna.

”Jag hatar journalister”

Innan hon bjöd in oss till sitt hem fick vi visa våra presskort för två unga män, vänner till Mahmoud. Först när de var förvissade om att vi var från Sverige tog de oss med genom de smala gränderna i Nasr City och in till den trånga lägenheten.

– Jag hatar journalister i Egypten, de är allierade med säkerhetstjänsten och rapporterar inte sanningen, men jag vill att åtminstone någon i ett land långt borta ska få läsa om min sons död.

Hon fortsätter:

– Då kanske någon kommer att komma ihåg att han var en god människa som brukade väcka sin mor när han kom hem på kvällarna för att höra om jag behövde något. Någon ska veta att han inte var en terrorist.

Några kvarter bort, i den välbärgade delen av Nasr Citys 10:e distrikt är sorgen lika kompakt.

När polisen i onsdags sköt tårgas och sedan öppnade eld mot fältsjukhuset i Rabaa al-Adawiya hjälpte doktor Abdel Basset Abdallah så många patienter som möjligt att fly innan han själv sprang för sitt liv.

Vad han inte visste var att hans egen son, 18-årige Mohammad låg på den femte våningen med ett blödande skotthål i huvudet.

Bar ut sonen i en filt

– Jag hade tagit hand om skadade hela dagen och visste inte att min kollega hade tagit emot min son. Han var vid liv men svårt skadad.

Kulan hade träffat Mohammad bakom örat och sedan snett ut genom bakhuvudet. Med rätt vård kanske han hade överlevt. I stället kvävdes han till döds av polisens tårgas, samtidigt som hans far hjälpte andra patienter att fly.

– Först morgonen efter kunde jag återvända. Jag bar ut min son i en filt.

Kan du beskriva dina känslor när du tänker på det?

– Nej.

Vissa frågor ekar av sin egen råhet och i Kairo ekar ny skottlossning.

Fler söner dör.