Nyheter

Ruttnar ett samhälle från toppen eller botten?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-08

Peter Kadhammar reste till Helena Berings mördares hemstad Kaunas och fann ett samhälle i förnekelse

1 / 7Foto: Mattias Carlsson

Korridoren var mörk – någon hade tagit glödlampan i taket – men vi hittade dörren. Den var av omålat trä.

Det hördes barnskrik och ljud från en teve.

Vi knackade. En gammal dam öppnade dörren på glänt, kikade på oss och stängde med en smäll.

Skriken fortsatte.

Vi knackade igen. Efter en stund öppnade en annan gammal dam.

– Jag kan inte bjuda in er, sa hon, det är ostädat.

Hon kom ut i korridoren och stödde sig mot väggen.

– Jag har festat lite. Det är ju helg.

Vi hade hört att i den här lägenheten bodde en trevlig familj som var bra att prata med. Vi hade åkt till Kaunas för att försöka förstå vad det är för stad.

Litauerna är den dominerande gruppen bland brottslingar från Baltikum och Polen i Sverige.

Och av de litauiska brottslingarna kommer över hälften från Kaunas, enligt kriminalinspektör Istvan Kaplar på rikspolisstyrelsen.

Nu stod vi på femte våningen i hyreshuset med mörka korridorer och en uppgång där trappstegen var trasiga och de flesta elementen bortmonterade; rören stack fram i tomma nischer.

En trappa ner hade mördaren Vidmantas Varkalis bott. Det var han som kidnappade och med elva knivhugg dödade psykologen Helena Bering utanför Stockholm.

Men när Varkalis bodde här var han ingen mördare. Han var taxichaufför, en bland alla andra invånare i detta stora hus som varken utmärker sig åt det ena eller andra hållet, en hyreskasern byggd på den sovjetiska tiden.

Lägenheten där barnen skrek och teven skrällde var på 17 kvadratmeter. Där bodde: mormors mor (hon som smällde igen dörren), mormor (60 år, hon som tog stöd mot väggen), mor (Ausra, en 28-årig kvinna med sträng mun), hennes make och barnen. Fyra generationer. Åtta personer och en katt.

Maken är, liksom Vidmantas Varkalis, taxichaufför. Han tjänar ungefär 300 litas (825 kronor) i veckan. Månadshyran är 500 litas.

De hade ett rum på kanske åtta kvadratmeter i andra änden av korridoren också. Där låg ett spädbarn, familjens minsting, i en vagn. Ausra sa:

– Alla åker utomlands nu, kanske för att stjäla. Jag vet inte. Jag känner en kvinna som åkte till Sverige. Men hon plockade bär.

Ausra satte sig i en soffa bredvid vagnen.

– I vintras såg jag en kvinna som överfölls av tre män i trappan. Hon skrek men ingen blandar sig i en sån sak. De tog hennes handväska.

Jag såg ut genom fönstret. På ett av träden nere på gården satt en hemmagjord basketkorg. Några ungdomar kastade boll. Om det hade varit gräs mellan träden var det för sedan länge nerslitet; jorden låg bar.

Tillbaka i korridoren såg jag den sneda silhuetten av mormodern avteckna sig mot fönstrets gråa ljus.

– Varkalis (Helena Berings mördare) var en lugn och trevlig person, sa hon. Vi brukade hälsa.

Skapar fattigdom med automatik misär och kriminalitet?

Naturligtvis inte. En trappa ner bodde Aivaras, en 35-årig byggnadsarbetare. Han hade lika låg lön som Ausras make, men den här lägenheten var ren och luktade gott av nylagad mat.

– Svärmor bor på landet. Vi får grönsaker av henne.

Aivaras bodde ensam med sin dotter.

Hustrun är sedan ett par månader i Irland och arbetar på mejeri. Aivaras var inte säker på lönen men han visste att familjen behöver pengarna.

– Jag hör om rån på gården då och då, sa han, men jag har inte sett något själv.

I trappan ner antecknade jag att skyddsräcket vid fönstret hade säckat ihop.

Rutan var sprucken. Skarven mellan fönstret och betongavsatsen var fylld av cigarettfimpar.

Porten saknade handtag och rutan var borta. Utanför porten stod betongfundamentet till det som varit en bänk.

Ett gammalt kylskåp låg vräkt på sidan där några barn jagade varandra.

På marken hittade jag en spruta.

Två unga män stod på en balkong och fylleskrek.

Mormor från femte våningen kom raglande. Hon släpade på en blå plastsäck med ruttnande blommor och en flaska som klingade mot marken.

– Jag får tio litas för att hjälpa blomsterhandlaren, sa hon. Tänk att man måste jobba på söndagarna också. Har du en cigarett?

Flera personer inklusive två poliser försäkrade att detta bostadsområde var normalt och genomsnittligt. Andra ansåg att området var sämre, men inte dramatiskt sämre, än andra.

Vad sa det om Kaunas?

Ruttnar ett samhälle nerifrån eller uppifrån?

För fem årsedan hette borgmästaren i Kaunas Vytautas Saustauskas. Han var en färgstark populist och antisemit (”om inte Hitler hade varit ... hade jag fått putsa skor åt judarna”). Ett tag kallade han sig Tiggarnas konung. Småfolkets man. Efter sju månader som borgmästare tog han ett språng i karriären och valdes in i parlamentet i Vilnius.

Saustauskas hade kontakt med Henrikas Daktaras, kallad ”Goga”, en av Litauens mest ökända gangsterledare. Han bor bakom höga murar med övervakningskameror utanför Kaunas, det största och flottaste huset jag såg i staden. Daktaras son Enrikas valdes in i kommunfullmäktige för Saustauskas parti Frihetsligan. Strax efter det att unge Enrikas fått väljarnas förtroende greps han för smuggling av narkotika och förfalskade sedlar.

När jag träffade Kaunas nuvarande vice borgmästare Erikas Tamasauskas nämnde jag Vytautas Saustauskas och Frihetsligan. Vice borgmästaren skrattade och slog i från sig:

- Han var bara borgmästare i sju månader!

Jag frågade hur många platser Frihetsligan har i kommunfullmäktige nu.

- Ingen! En har lämnat partiet och en sitter i fängelse!

Mer skratt.

Under ett par dagars intervjuer med poliser, kommunaltjänstemän, politiker och vanligt folk slog det mig att Kaunas är en stad av förnekelse. Olika personer förnekar eller förringar olika saker: litauernas livliga medverkan i förintelsen av judarna (det fanns 30 000 i Kaunas, 400 är kvar), litauisk brottslighet i Sverige (det gamla skämtet om att statistik och lögn är samma sak), till den lokala brottslighetens orsaker (dåliga personer från väst, inklusive Sverige, har lärt ungdomarna att försöka ta genvägar till rikedom); eller att Kaunas långtifrån är den värsta staden i Litauen, vilket i och för sig är sant.

Kan ett samhälle gå framåt så länge det förnekar eller förringar sina mörka sidor?

I ett samhälle av förnekelse kan en man som Vytautas Saustauskas framstå som sanningssägare. Jag träffade honom på hans kontor några kvarter från stadshuset.

- De unga vill bli rika fort, sa han. Då får man ägna sig åt politik eller resa någonstans och bli kriminell.

Saustauskas blev inte återvald till parlamentet förra året. Nu funderade han på sin framtida karriär. Han rörde sig lite stelt, vilket kanske berodde på att han slog runt med sin Chrysler i 170 kilometers fart för några veckor sedan.