"Vi har alla ansvar att höja vår röst"

Palestiniern Jean Zaru får årets Anna Lindh-pris för sitt långa arbete för dialog och lika rättigheter.

Som kyrklig ledare har hon vigt sitt liv åt fredligt motstånd och tycker att världen tiger medan Gaza lider.

– Det finns ett våld i tystnaden. Vi har alla ett ansvar att höja vår röst mot våld och förtryck.

Anna Lindh-priset delas ut till människor som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Årets pris går till den palestinska kristna ledaren Jean Zaru.

Zaru bor i Ramallah på Västbanken och är i Sverige för att ta emot priset.

Rättigheter oavsett ledare

Hon beklagar att palestiniernas lidande på Västbanken inte uppmärksammas mer men är samtidigt glad över att världen fått upp ögonen för situationen i Gaza.

– Människorna där var länge bortglömda. Belägringen har varat så länge och det mänskliga lidandet, katastrofen, som äger rum har ignorerats av världssamfundet.

Enligt Jean Zaru är skeppen på väg mot Gaza ett positivt tecken, en fredlig protest som visar att den israeliska blockaden av Gaza är olaglig.

– Blockaden är en kollektiv bestraffning av ett helt folk. Det är oacceptabelt. De har rättigheter oavsett vilka deras ledare är.

Sammanflätade öden

Hon säger att de två folkens liv och öden är tätt sammanflätade. Enligt Zaru innebär Israels agerande risker både för palestinier och israeler.

– På skeppen till Gaza fanns reningsverk som skulle rena avloppsvattnet. Nu rinner det smutsiga vattnet i stället ut i havet eller ner i grundvattnet. Det problemet drabbar givetvis även Israel.

Enligt Jean Zaru är lösningen ickevåld och en aktiv kamp för lika rättigheter.

– Jag tar avstånd från allt våld men tycker samtidigt att det är mänskligt att göra motstånd. Därför måste vi lära människor att göra motstånd utan att använda våld.

Strukturellt våld

Hon menar att koncepten våld och ickevåld ofta missförstås. Och att det viktigaste motståndet är mot det strukturella våldet, ett våld som ofta är svårare att se.

– Många tror att våld bara är när man skjuter någon eller spränger någonting. Men människor som dör under en blockad eftersom de inte har rent vatten eller mjölk till sina barn är också våld.

Den största oron är att parterna i konflikten demoniserat varandra så länge att såren i regionen tar lång tid att läka. Ändå känner hon hopp.

– Jag tror på en framtid där kampen inte står mellan israeler och palestinier utan mellan förtryckarna och de som hoppas på en rättvis fred för alla.