”Nerja är en tom ödestad”
Spaniensvenskar om nya livet i coronatider
Publicerad 2020-04-06
De lämnade Sverige för ett liv i solen i spanska Nerja. Men nu har tillvaron förändrats totalt. Coronautbrottets framfart har förvandlat staden, som ekar av tomma gator och öde torg. Så här lever Spaniensvenskarna sina dagar i hemmakarantän.
För ett år sedan träffade Aftonbladet en glad samling Spaniensvenskar i Nerja, i östra delen av Costa del sol omkring fem mil från Malaga. I den charmiga lilla kuststaden, där alla hus är vita och solen skiner 320 dagar om året, hade de hittat sin plats.
Nya liv
Skådespelaren Christina Schollin, 82, berättade om det sköna livet som senior i solen om vinterhalvåret tillsammans med maken Hans Wahlgren, 82. Äkta makarna Eva Ruiz, 57, och Emilio Ruiz, 65, hade lämnat regniga Göteborg och startat om på nytt i Nerja med en svensk mataffär.
Stockholmsbördiga Marguerite Haitkin Håkansson, 70-plus och Nerjabo sedan många år, talade entusiastiskt om den spanska kustpärlan.
Tomma gator
Men i dag är deras paradis på jorden en skugga av sig självt. Caféer, restauranger och butiker har stängt och gatorna är tomma. Sedan i mitten av mars är stadens invånare, liksom resten av Spanien, satta i hemmakarantän. Coronautbrottets framfart har varit hårt, och landet är det värst drabbade i Europa efter Italien. Nära 118 000 smittfall har bekräftats, fler än 10 000 personer har dött hittills och siffran ökar konstant.
Den spanska regeringen har utlyst nödläge med förlängd hemmakarantän fram till efter påsk. Nerjaborna får bara lämna hemmet för att handla mat och gå till apoteket, och endast gå ut en person i taget.
Så här lever Christina Schollin, Eva och Emilio Ruiz och Marguerite Haitkin Håkansson sina liv i Nerja idag. Medan coronautbrottet sprider sig över landet och skördar allt fler dödsoffer.
Christina Schollin: Jag försöker att inte gripas av panik
Tillsammans med maken Hans Wahlgren, 82, lever Christina Schollin, 82, i solen om vintrarna. Men nu är hon fast bakom hemmets dörrar.
– Jag gör så gott jag kan av situationen och försöker tänka positivt, säger Christina Schollin.
Förra vintern träffade Aftonbladet Christina Schollin i hennes hem i Nerja. Hon berättade om det goda livet på sydliga breddgrader, och den stora gemenskapen med andra svenskar i staden. Men allting förändrades för ett par veckor sedan, på eftermiddagen lördagen den 14 mars.
– Jag var ute på stan och träffade vänner när beskedet plötsligt kom. Vi hade varit lite förberedda på detta men vi visste inte att det skulle gå så snabbt. Men det var det bara att anpassa sig och bege sig hem, och sedan dess har vi följt instruktionerna, berättar Christina Schollin.
”Känns väldigt märkligt”
I sitt hem, i ett inhägnat radhusområde, lever hon och maken Hans Wahlgren nu i total isolering. En vit stenmur skiljer dem från omvärlden.
– Vi får inte gå ut mer än när vi ska till apoteket eller handla mat, och då får man bara gå in några i taget och hålla avstånd. Nerja är en tom ödestad nu. Det känns väldigt märkligt, men jag försöker att tänka positivt och inte gripas av panik och rädsla, säger Christina Schollin. Hon gör så gott hon kan av situationen, och håller sig sysselsatt om dagarna.
– Vi har en trädgård där vi kan gå runt, och en pool och jacuzzi där vi kan simma. Jag mediterar, läser böcker, tittar på Netflix och har börjat brodera igen. Så det går ingen nöd på oss. Det enda som är trist att vi inte kan umgås med våra goda vänner och träffa våra barn och barnbarn.
Ny typ av gemenskap
Gemenskapen i Nerja lever trots allt vidare på sitt sätt. Klockan 20 på kvällarna strålar Christina Schollin och Hans Wahlgren samman med sina vänner på avstånd, på balkongen.
– Hela Nerja ställer sig på balkongerna och klappar händerna för all vårdpersonal här när klockan slår 20. Musiker ställer sig och spelar musik på balkongerna med gitarrer, syntar och saxofoner. Det är otroligt vilken kraft som finns i gemenskapen även om det är svåra tider.
Marguerite Haitkin-Håkansson: Jag hoppas att mardrömmen är över snart
Marguerite Haitkin-Håkansson, 70-plus, är en av få Nerjabor som kommer ut om dagarna. Tack vare sin hund kan hon ta korta promenader och lämna karantänen – men ingenting är sig likt. Marguerite Haitkin-Håkansson besökte Nerja första gången i mitten av åttiotalet.
Efter ett liv i Stockholm, där hon drev ett konstgalleri, hittade hon hem i den spanska kuststaden. Hon har även bott i Palma på Mallorca, men sedan 2005 är Nerja hennes fasta punkt i tillvaron. Genom åren har hon sett staden växa i popularitet, med allt fler svenskar och turistmassor som flockas kring kvarteren. Men idag är Marguerite Haitkin-Håkansson en av få som rör sig ute på gatorna. Tack vare sin hund kommer hon utanför dörren i korta stunder.
– Jag är så tacksam för att jag har en hund, annars hade jag nog blivit tokig. Jag läser, tittar på tv och pratar med vänner på Facetime om dagarna. Man får gå ut två gånger om dagen om man har hund.
Blev tillsagd av polisen
Efter ett par veckor i karantän börjar hon vänja sig vid den surrealistiska tillvaron, i det annars levande och sprudlande Nerja. Så här års är det i vanliga fall förberedelser inför påskfirande i Spanien, då staden myllrar av folk. Nu är allting inställt och alla caféer och restauranger är stängda.
Vartenda steg Marguerite tar utomhus bevakas.
– Det är väldigt strikt, polisen åker runt och kollar en hela tiden. En gång blev jag tillsagd när jag hade varit och handlat, för att jag stannade till vid en stolpe med mina två matkassar och vilade. Det är ingen skön känsla.
Är inte rädd
Någon rädsla för att drabbas av coronaviruset har Marguerite inte, även om hon tillhör riskgruppen som sjuttioplussare.
– Nej jag är absolut inte rädd. Min son ringer hela tiden och är orolig för mig, men jag känner mig väldigt trygg och frisk. Luften har aldrig varit så frisk som nu när det inte är några bilar här och allting är avstängt.
Eva Ruiz: Det sociala livet har förändrats, det är helt dött när man tittar ut
Göteborgsparet Eva Ruiz, 57, och Emilio Ruiz, 65, driver en svensk matbutik i Nerja. Coronakrisen har sinat affären på kunder – men deras hemleveranser är en ljusglimt för många Spaniensvenskar i karantän.
– Många är rädda för att gå ut, folk uppskattar när vi kommer med semlor och räkmackor, säger Eva Ruiz.
Förra våren skrev Aftonbladet om Göteborgsparet Eva Ruiz och Emilio Ruiz. För sex år sedan lämnade de regniga Göteborg och startade om på nytt i Emilios hemland Spanien i soliga Nerja.
Med sin svenska matbutik Hemlängtan i centrala stan har de gjort succé bland Spaniensvenskarna, som suktat efter knäckebröd och kaviar.
Har fler hemleveranser
Sedan slog coronakrisen till. Läget är annorlunda när Aftonbladet når Eva Ruiz på telefon idag.
– Vi har klarat oss hittills, men vi stänger tidigare på dagarna och har fler hemleveranser nu. Det kommer folk och handlar men alla vågar inte gå ut. Många blir väldigt glada när vi kommer och lämnar varor, vi har semlor på tisdagar och räkmackor på fredagar som vanligt, säger Eva Ruiz.
Inne i butiken råder strikta föreskrifter. Kunderna måste hålla 1,5 meters avstånd, och Eva och Emilio är utrustade med skyddsmaskar och handskar.
– Det känns väldigt konstigt och onormalt att stå på med mask på sig, det är inte kul. Men många tycker att det är tryggt att vi har det.
”Tråkigt och deprimerande”
Efter arbetsdagens slut går de raka vägen hem till lägenheten några kvarter bort. Där får de hålla sig bakom dörrarna, som alla andra.
– Det känns deprimerande. Det sociala livet har förändrats helt, det är helt dött när man tittar ut från fönstret. Klockan åtta varje kväll går vi ut på balkongerna här och applåderar för sjukvården, någon spelar musik och så. Det livar upp lite och man känner sig inte lika ensam.
Har fler hemleveranser
Sedan slog coronakrisen till. Läget är annorlunda när Aftonbladet når Eva Ruiz på telefon idag.
– Vi har klarat oss hittills, men vi stänger tidigare på dagarna och har fler hemleveranser nu. Det kommer folk och handlar men alla vågar inte gå ut. Många blir väldigt glada när vi kommer och lämnar varor, vi har semlor på tisdagar och räkmackor på fredagar som vanligt, säger Eva Ruiz.
Inne i butiken råder strikta föreskrifter. Kunderna måste hålla 1,5 meters avstånd, och Eva och Emilio är utrustade med skyddsmaskar och handskar.
– Det känns väldigt konstigt och onormalt att stå på med mask på sig, det är inte kul. Men många tycker att det är tryggt att vi har det.
”Tråkigt och deprimerande”
Efter arbetsdagens slut går de raka vägen hem till lägenheten några kvarter bort. Där får de hålla sig bakom dörrarna, som alla andra.
– Det känns deprimerande. Det sociala livet har förändrats helt, det är helt dött när man tittar ut från fönstret. Klockan åtta varje kväll går vi ut på balkongerna här och applåderar för sjukvården, någon spelar musik och så. Det livar upp lite och man känner sig inte lika ensam.
PODD Corona - oron för en andra våg ökar
I delar av Asien stålsätter man sig nu för en andra virusvåg, men - vad är det som förklarar att de här länderna nu drabbas igen - och vad kan vi lära av det? Det pratar vi om i det här avsnittet av Aftonbladet Daily. Gäst är Jan Albert.