Var finns de jublande massorna?

Peter Kadhammar

Aftonbladet på plats i Ramallah

När beskedet kom vid midnatt steg ett jubel upp mot den svarta himlen över Ramallah. Det var jubel men inget vrål. Strax började de obligatoriska skottsalvorna i luften och högt uppe på ett tak balanserade ungdomar livsfarligt på en mur och viftade med palestinska flaggor.

Det var en folkfest som firade att Palestina nu erkänns som stat av FN.

Men vilka var det som jublade på Arafattorget i Ramallah?

Det var inte packat med människor, som man hade kunnat vänta sig när ett sedan decennier ockuperat folk skulle få ett erkännande av världssamfundet. Det var inte mer folk på torget än att en taxibil försiktigt kunde lirka sig fram i den bortre änden, sett från scenen.

Jag gick runt för att prata med människor och den första jag närmade mig visade sig vara Noor Odeh, chef för regeringens presskontor. Den andra var en diplomat som tjänstgjort vid Palestinas FN-representation i New York. Sedan råkade jag på en civilingenjör som arbetat inom den palestinska paraplyorganisationen PLO:s administration, och bredvid honom stod en tjänsteman i parlamentet.

Jag såg mig om och noterade poliser i ljusblå uniformer och mörkblå, och poliser i spräckligt blå uniformer och spräckligt gröna. Civilingenjören lutade sig fram och sa i mitt öra:

– Och så är det väldigt många säkerhetspoliser här.

Det tog inte lång tid att lära sig identifiera dem, allvarliga män med vaksamma, svepande blickar, och en av storväxt karl skyltade med pistolhölstret under den korta jackan.

Var fanns de jublande massorna?

Var fanns Palestinas politiker i denna historiska stund?

– De kommer bara om de får betalt, fnös parlamentstjänstemannen och gnuggade höger pekfinger och tumme mot varandra.

General Adnan Damiri, en kortväxt, gladlynt man i grön uniform och med elegant militär basker på huvudet, gick runt skyddad av fyra livvakter och lät sig intervjuas. Han är ansvarig för "politisk nationell vägledning". Han sa:

– Vi vinner inte på knockout men vi kommer att vinna på poäng över Israel.

För att förtydliga sina ord boxade han i luften framför mitt bröst.

I spetsen på det triangelformade torget stod en scen med en stor bildskärm där talen långt borta i New York visades. Jag gick bakom scenen och hejdade en man som kom ut från en liten kebabservering.

Han hette Iyad Awartani, tandläkare till yrket. Snart skulle FN:s generalförsamling rösta om att ge Palestina status som medlemsstat, visserligen utan rösträtt men ändå. En historisk dag, vad betyder den för dig?

– Jag antar att det betyder att vi så småningom får en oberoende stat, sa Awartani.

Han sa det förstrött och utan spår av övertygelse. Han såg över min axel mot torget och han var inte intresserad av vad han såg.

Så då är du lycklig? sa jag.

– Lycklig? Visst. Varför inte.

Sedan fortsatte han hemåt med två blå plastpåsar kebab i händerna.

Så vad var det Awartani såg när han blickade mot torget? Vad var det jag såg när de svart-röd-grön-vita palestinska flaggorna fladdrade i den kalla kvällsvinden framför scenen? De gula flaggorna från president Abbas parti Fatah?

Jag såg en seger för Palestina i den högre diplomatin och en seger för Palestina i det globala politiska rävspelet (USA satte in i det sista press på president Abbas.)

Så jublet steg mot skyn och pistolerna knallade.

Men det viktigaste var vad vi inte såg: Vi såg inte Ramallahs befolkning strömma till torget. För i dag fortsätter allt som vanligt med israelisk överhöghet, vägspärrar, ekonomisk kräftgång, politisk splittring, samma gamla ofrihet och generalens ord om seger – herre gud, hur många gånger har inte palestinierna lovats seger den senaste 65 åren.

Lycklig? Varför inte, sa tandläkaren och gick hem med sina kebabpåsar.