I det fruktansvärdas väntrum

”Det som åker upp, måste trilla ned” påpekade en vän under en av mina första hypomana perioder. Jag, överlycklig och inne på ett tredje dygn utan sömn, skyllde pessimismen på hans ständiga nedstämdhet.

I dag, sju år senare, börjar även jag begripa att toppar har sina dalar.

Men det ställer till livet för mig, vetskapen om att när jag är som gladast, snart kommer att stupa.

Ta kommando över glädjen

Jag står i Kungsträdgården och tittar upp mot körsbärsblommorna, nyutslagna, snart vissna. Pånyttfödelse och stundande död på en och samma gång. Flyttfåglarna behöver aldrig återvända till Norden, tänker jag, för deras plan är ju faktiskt att sticka ifrån oss så snart det blir lite kallt. Det gäller att ta kommandot över glädjen, för att inte störta för hårt. Alltså är det inte lika roligt att idag köpa 48 omaka stolar och måla dem några nätter i sträck, eftersom jag numera hör en andra röst inom mig. Den säger: Snart kommer du ändå inte orka sitta upp.

Förberedd men inte närvarande

Vi vet att den som väntar på något gott, inte bör ge upp. Men vi som väntar på det onda, vad ska vi göra av vår väntan? Jag har två strategier: antingen tänker jag att kraschen kommer när som helst och överallt. Jag är på min vakt, förberedd, men inte närvarande i livet. Eller så låtsas jag om att stupet inte finns, och överrumplas varje gång jag faller.

Känna av signalerna

Medan jag år efter år kämpat mig fram i vardagen har jag snubblat på en tredje väg där jag är både förberedd och oförberedd.

Genom att känna av signalerna när tanken rusar snabbt, glädjen saknar proportion och besluten blir för enkla, försöker jag i dag stanna upp och göra följande: tacka nej till saker jag vill, som ett roligt jobb eller en spännande resa. Och i stället göra saker jag helst hade sluppit, som att sova, införa rutiner, motionera och tillämpa en allmänt sund livsstil. Då är jag inte längre handlingsförlamad av framtidsskräck, jag rör mig men mer försiktigt. Detta är att leva i acceptansen av att jag faller fritt, skjuts upp och trillar ner igen. Och behöver anpassa livet efter min känslighet.

Försöker hitta ut

Visst lyder även humöret tyngdlagen, och den insikten har faktiskt varit nyttig. Men jag undrar om inte vi som väntar på något hemskt alltid väntar för länge.

Där, i det fruktansvärdas väntrum slår vi oss ned och gör oss beredda på att vårt namn ropas upp. Även om jag förstår att jag är inbokad lite då och då vill jag inte göra mig för bekväm just där. Så när jag kommer på mig med att vara tillbaka i min väntan reser jag mig och försöker hitta ut.

Här kan du få hjälp

1177 Vårdguiden är hela Sveriges samlingsplats för information och tjänster inom hälsa och vård http://www.1177.se

Hjälplinjen – Kostnadsfri psykologisk hjälp http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

1177 Vårdguiden om psykisk hälsa http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/

Nationella Hjälplinjen – telefonjour https://www.hjalplinjen.se

 Jourhavande Medmänniska - telefonjour http://www.jourhavande-medmanniska.com (Jourtjänst är öppen 21.00 – 06.00)

Dokumentärserien "Mina två liv" är en serie i SVT som handlar om bipolär sjukdom. I serien möter Ann Heberlein, som själv är bipolär, andra drabbade. 

Premiär i SVT1 tisdag 26 maj kl 21.00

Tove Lundin