Karin lämnade – då började eftervåldet
Publicerad 2024-11-14 22.34
Efter år av terror trodde Karin att allt kanske var över.
Hon hade lämnat den våldsamma relationen och flyttat.
Men då började eftervåldet.
– Jag kan säga att vi vandrat genom helvetet, barnen och jag, säger hon.
Karins sambo är arg igen.
Den här dagen tar han ut det på sonen. Han skriker och gormar.
Karin vänder barnstolen som deras yngsta barn sitter i så att det inte ska behöva se ilskan. Sedan skrubbar hon med en disktrasa på bänken framför sig.
Om och om igen på samma fläck.
Städningen är något, kanske det enda, hon känner att hon har kontroll över.
Så sängarna är alltid perfekt bäddade fast livet i övrigt håller på att falla samman.
Just den här dagen, när Karin nära skrubbar hål i diskbänken, är det fortfarande flera år kvar tills hon återtar kontrollen över mer än bara städningen.
”Något slog om i honom när vi fick barn”
Idag, efter mer än ett decennium som enligt Karin kantats av de flesta versioner av våld – sexuellt, psykiskt, fysiskt och ekonomiskt – har hon till slut lämnat sambon och flyttat iväg med barnen som hon fått ensam vårdnad om.
I det nya huset, långt borta från honom, håller färgen på väggarna på att torka.
I lukten av nymålat ska hon nu försöka bygga upp ett nytt liv.
– Jag har fortfarande dåligt samvete över att jag lät det gå så långt, att det höll på i så många år, och att det även drabbade barnen. Men jag är glad att jag åtminstone lämnat honom nu, säger hon.
Karin och barnens pappa träffades för drygt 15 år sedan.
Hon beskriver honom som att han var världens snällaste till en början.
När Karin blev gravid fortsatte han att vara varm och trygg. Hon såg fram emot att bilda familj med honom.
– Men när vi hade fått vårt första barn var det som att något slog om i honom. Han fick mycket kortare stubin, började kalla mig för alla vidriga ord du kan tänka dig, och efter ett tag började han även bli fysiskt våldsam, säger Karin.
”Vågade inte längre säga ifrån”
En dag, när deras första barn fortfarande var bebis, fick Karins vän komma och hämta henne. Sambon var vansinnig och hade försökt slå sönder badrumsdörren som Karin och bebisen gömt sig bakom.
– Han ångrade sig sedan och bad om ursäkt. Men det började bli tydligt att han hade mycket ilska i sig som han inte kunde kontrollera, säger Karin.
Under vårdnadstvisten medgav Karins före detta sambo visst våld mot henne och ett av barnen men långt ifrån allt det som hon menar hände.
Karin säger att hennes ex ofta framhållit att han aldrig slagit henne med knytnävar.
Men han har enligt henne skallat henne, tagit stryptag, knuffat in henne i skåp och hotat att döda henne.
– Till en början sa jag ifrån, men några år in i förhållandet så hade jag nått den punkten att jag inte vågade säga något längre. Jag försökte bara att inte provocera honom. Men det var svårt att veta vad som skulle provocera honom den dagen eller inte, säger hon.
”Sa åt mig att fly”
Ett av barnen berättade vid ett tillfälle i skolan om hur ”pappa hade tagit strypgrepp på mamma” vilket ledde till en av de första orosanmälningar som gjorts om Karins hemsituation.
– Redan 2019 sa en socialsekreterare till mig att jag borde fly. Jag kan inte få in i min skalle att jag inte stack med barnen där och då, säger Karin.
Så för några år sedan var det som att en del av sambons ilska och våldsamhet plötsligt lades över på äldsta sonen.
Förra året fick Karin nog.
Till slut hade rädslan för vad som skulle hända om hon stannade kvar i förhållandet blivit större än rädslan för vad som skulle hända om hon lämnade.
Det kom dock att dröja nästan ett år tills vårdnadsutredningen och vårdnadstvisten var avgjord. Under den tiden var Karin tvungen att låta sambon ha umgänge med barnen, trots att både hon och de två äldsta var rädda för honom och inte ville, något som framgår i utredningen där barnen själva fått berätta.
– Jag tycker att man måste snabba på de här utredningarna. Under tiden den pågick skulle jag dels skydda barnen från honom samtidigt som jag hade en skyldighet att upprätthålla umgänget, det blir en sådan fruktansvärd sits att sitta i, säger Karin.
”Känner att mardrömmen aldrig tar slut”
Och här började eftervåldet säger Karin, det som det kallas när den man lämnat på olika sätt fortsätter att kontrollera ens liv.
Det kan vara genom rättsprocesser, ekonomi, förtal – sätten är många.
– Han hade pengar, jag hade varit hemmamamma, så jag befann mig i ett ekonomiskt underläge. När han hade sin umgängestid kändes det som att han försökte köpa barnen genom att ge dem allt sådant jag inte kunde, säger Karin.
Exet kunde enligt Karin dyka upp oanmäld på barnens skola eller hemma hos dem.
Och nu efter att hon flyttat har säger Karin att han och hans familjemedlemmar börjat göra orosanmälningar om att hon är en dålig mamma.
Exet har även brutit mot umgängesreglerna och tagit kontakt med barnen utanför när han inte får. Han har sms:at Karin och sagt att han vill komma på besök och swishat sonen pengar genom hans vänner.
Varje händelse, varje kontaktförsök, är en påminnelse för Karin över det hon vill glömma och river upp sår som hon vill ska läka hos henne och barnen.
– Det kan falla domar, man kan vara 100 mil från varandra, men genom barnen sitter man ändå för alltid ihop.
– Jag var så lättad när vårdnadstvisten var över för jag och barnen har vandrat genom helvetet. Men just nu känns det som att den här mardrömmen aldrig kommer att ta slut, säger Karin.
Fotnot: Karin heter egentligen något annat.