Vad gör UD för de bortförda?
Nödvändig tystnad kan också bli sköld mot kritik - risk för att lösning drar ut på tiden
UD hävdar att de gör allt de kan för att få de i Syrien bortförda Niclas Hammarström och Magnus Falkehed fria.
Det stämmer säkert men ingen vet vad de gör. Därför kan ingen heller svara på frågan om de gör rätt saker.
Oavsett UD:s insats är risken att en lösning drar ut på tiden.
En sak kan man vara rätt säker på.
UD är inte passiva.
Efter fallet med de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är händelser av det här slaget inget man bagatelliserar. Den här gången finns inget av den "de får skylla sig själva"-attityd som Carl Bildt då initialt uppvisade. Niclas Hammarström och Magnus Falkehed är båda mycket erfarna och verkar ha vidtagit de säkerhetsåtgärder man rimligen kan göra.
Jag utgår ifrån att fallet har högsta prioritet och att ett stort antal personer inom UD jobbar mer eller mindre heltid med det.
Problemet med deras bortförande är det enda UD garanterat har är ögonvittnesskildringen från den kvinna som arbetade som tolk åt de båda journalisterna och såg dem föras bort. Efter det är det blankt.
Pengar?
Ingen vet säkert att det verkligen handlar om en grupp som vill ha pengar. De kan ha andra syften.
Det första UD måste göra är att försöka få fram källor som kan berätta vilken grupp som bortförde de båda svenskarna och var de finns i dag. För att den vägen upprätta en kontakt.
Man pratar med de hjälporganisationer som är aktiva i området där svenskarna greps, både syriska och utländska och som har dagliga kontakter med de stridande. Om det finns lokala myndigheter, exempelvis polis, kan det vara en väg.
Naturligt är också att kontakta andra länders ambassader och underrättelsetjänster med goda kontakter i Syrien. USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Libanon, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Iran är några tänkbara informationskällor.
Möjligt är också att UD kontaktar Sveriges spioncentral FRA, Försvaret Radioanstalt för att få hjälp. FRA utbyter regelbundet information med andra länders underrättelsetjänster. UD är normalt en av FRA:s största "kunder".
Hemlighetsmakeri
UD har garanterat kontaktat de syriska myndigheterna för att höra om de vet något. Även om det inte verkar troligt i svenskarnas fall så kan regimen eller element inom den ligga bakom bortförandet.
Kidnapparna kan givetvis ha kontaktat UD utan att den uppgiften blivit offentlig även om jag utgår från att UD berättar när de får klara bevis för att svenskarna är vid liv.
Ett visst hemlighetsmakeri är nödvändigt i sådana här fall. UD kan inte öppet redovisa varenda steg man tar.
Men tystnaden kan också vara en sköld att gömma sig bakom när det inte finns så mycket man kan göra eller man misslyckas med at få fram nödvändig information.
I alla sådana här fall arbetar UD nära de anhöriga. Om de känner att allt görs minskar risken för kritik mot UD. Men ju längre tiden går utan att något händer desto större blir trycket på utrikesminister Carl Bildt.
Hjärtat i operationen
Hjärtat i den svenska operationen är Syrienambassaden - just nu lokaliserad i Beirut, Libanon och UD:s högkvarter vid Gustav Adolfs torg. Där finns expertisen.
Sverige kan knappast skicka egen personal till rebellkontrollerade områden för att leta efter svenskarna. Däremot kan man möjligen använda sig av lokalanställda syrier, även om riskerna för dem inte heller är försumbara.
UD är bäst när det gäller kontakter med andra länders regimer. I fallet Johan och Martin var det lätt att identifiera vem eller vilka som man behövde påverka och pressa. Då kan även offentliga påtryckningar fungera.
Om det är en rebellgrupp eller ett kriminellt gäng som kidnappat Niclas och Magnus hjälper de inte hur bra officiella kontakter UD har. De kan förmodligen ändå inte göra mycket.
Då gäller det att personalen på Sveriges Syrienambassad har bra kontakter i de många olika rebellrörelser som deltar i kriget och är beredd att arbeta mer på magkänsla än strikt efter den diplomatiska regelboken.
Lösensumma
Erfarenheten från tidigare kidnappningar av journalister i Syrien är att det kan ta lång tid innan kidnapparna själva hör av sig.
I den positiva vågskålen ligger att de flesta journalister som tagits i utpressningssyfte till slut har släppts. Men det är inte ovanligt att det tagit både tre, fyra och fem månader.
Detaljer redovisas sällan men i det flesta fall kan man utgå ifrån att någon, anhöriga, landets regering eller annan, betalat en lösensumma.
Officiellt kommer Sverige attityd att vara att vi inte betalar några lösensummor. Allt annat vore att uppmuntra till fler kidnappningar. Samtidigt vet vi av internationell erfarenhet att pengar ofta är en viktig faktor för att få gisslan fri.
Vad vänner och anhöriga i slutändan bryr sig om är att få hem Niclas och Magnus oskadda så fort som möjligt.