Det får inte hända igen
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-13
Markus Larsson: Hopp är aldrig gratis
Knappt en vecka senare.
Kungsträdgården i centrala Stockholm fylls sakta av 10 000 ungdomar, föräldrar, barn, politiker ...
Stämningen är vänlig, dämpad och bestämd.
Folk står allt närmare varandra för att kunna se scenen ordentligt. Kalla regnskurar börjar och slutar och börjar om. Jag uppfattar några lösryckta samtal.
– Man blir så förbannad ...
– Var var föräldrarna ...
– Jag vet inte var det ska sluta ...
– Nu måste det hända nåt ...
– Det blir bara värre ...
Just innan manifestationen startar skriker en ung kille plötsligt ”BIRA BIRA BIRA” så att det ekar över hela området. Folk skakar på huvudena och skrapar med fötterna och tittar ner i marken.
Killen får ryggdunkningar och leenden från sina kompisar.
Ungefär 20 meter därifrån står två tjejer och håller upp en egentillverkad minnesskylt med bilder på Riccardo Campogiani. En av dem försöker torka bort sina tårar. Båda svarar artigt på journalisternas frågar.
De är, eller rättare sagt var, Riccardos klasskamrater och heter Amanda och Diana.
– Våldet är vardag. Det är hemskt, men ... ingen är förvånad att det hände, säger Amanda.
Jag stoppar undan mitt blöta anteckningsblock, säger nåt uppmuntrande och går lite åt sidan.
Under manifestationen talar bland andra programledaren Hasse Aro, Ulf Johansson, polismästare för City Stockholm, och socialborgarrådet Ulf Kristersson. De läser upp en hälsning från kronprinsessan Victoria, och Shirley Clamp uppträder.
Budskapet är tydligt:
Det här får aldrig hända igen. Framtiden börjar här. Stoppa våldet – nu.
Men inget kan överrösta Amandas ord:
”Ingen är förvånad att det hände.”
Vände bort ansiktet
Jag tänker tillbaka på min egen uppväxt i Kiruna. Var jag förvånad över att människor ibland slog varandra sönder och samman? På krogen, på gatan eller utanför Folkets park?
Nej, inte direkt.
Våldet var ständigt närvarande, ett hot som man fick lära sig att leva med. Ibland befann sig våldet ute i periferin, ibland följde det med en hem.
Jag minns att min tonårige storebror blev nersparkad på stan. Efteråt låg han under täcket i sitt rum. När jag försökte prata med honom vände han bort ansiktet. Han tryckte kinden mot väggen, som om han inte ville visa såren efter kängorna, som om han skämdes.
Jag minns att jag själv fick stryk på Barnens dag. Jag var sexton eller sjutton år och blev påhoppad av en lokal kändis – enligt ryktet den värste av alla unga knarkare i stan – när jag försökte hjälpa en tjej som supit sig nästan medvetslös och tappat sina skor.
Fick jag skylla mig själv?
Jag kom lindrigt undan. Fick bara ett par rispor och bulor som mina föräldrar aldrig märkte.
Det var svårare att hämta sig från skräcken och förnedringen. Jag vågade inte ens tro på att jag var oskyldig.
Jag hade varit för packad, jag hade tappat bort mina kompisar, jag hade säkert sagt nåt uppkäftigt och jag befann mig ute i skogen för helvete, långt bort från nöjesfältets lampor och karuseller. Fick jag skylla mig själv?
Men även jag har bytt sida, gått från offer till förövare och viftat med en kraftig träpinne under ett tonårsgruff. Jag var fullpumpad av alkohol och adrenalin och rädsla och blev själv förvånad över att jag höll ett tillhygge i handen. Vad fan skulle jag med det till?
Antagligen ville jag skydda mig själv och mina vänner och inte fega ur.
I dag är jag glad för att jag backade undan och lugnade ner mig. Men tyngden efter den där pinnen sitter kvar i högerhanden som en ond tatuering. En påminnelse om vad jag och många andra bär inom oss, oavsett hur välartade vi än framstår.
Hur stoppar vi gatuvåldet? Vad beror det på? Varför händer det?
Jag har ingen aning. Det finns inga säkra svar.
Men gatuvåldets rötter går kanske att spåra.
Det är en lång lista av saker som samverkar och förstärker varandra:
Machoföraktet för bögar och fjollor och svaga – den tvivelaktiga normen som förtrycker alla som är annorlunda eller inte passar in. Klassklyftorna mellan fattiga och rika. Konsumtionshetsen som föder utanförskap, maktlöshet och frustration. Rasismens ständiga uppdelning i ”vi” och ”dom”. Frånvarande föräldrar, alkohol och droger. Det sjuka i att vissa människor får ökad social status när de slåss, framför allt i gäng.
Nånstans där, mitt i den virvlande malströmmen, finns en grogrund för det otäcka och hemska våldet som dödade Riccardo Campogiani.
Dagens manifestation är en nödvändig markering. Opinionen mot gatuvåldet är stark. Så stark att den kan göra skillnad.
Manifestationen i Kungsträdgården var ett initiativ av unge Anton Abele, 15 år.
Hans korta och stapplande tal är halvtimmens mest rörande.
Det fick ju inte hända igen
Inget kan ta det här ifrån honom. Hans mod och civilkurage är imponerande.
Och inget kan heller svärta ner den tysta minuten för Riccardo Campogiani, hans familj och vänner.
Under 60 sekunder är det alldeles tyst mitt i Stockholm.
Jag önskar att jag hade kunnat sätta punkt där.
Men kort efter manifestationen slår ett gäng ner en fjortonårig pojke i tunnelbanan. Pojken är på väg hem från Kungsträdgården efter att ha protesterat mot gatuvåldet.
Det är ... för djävligt. Det fick ju aldrig hända igen. Det skulle ta slut – nu.
Det finns hopp, men arbetet mot gatuvåldet kommer att bli långt och svårt. Det kanske aldrig tar slut.
Men hopp måste tåla bakslag och motgångar, hur svåra de än är.
Hopp kostar tid, envishet, omsorg och engagemang.
Hopp är aldrig gratis.
Det måste börja om på nytt.
Varenda jävla dag.