Blev torterad – i en månad

Peter Kadhammar

helskärm

Abdelaziz al-Khair satt i fängelse i 14 år och ser inget slut på våldet.

Damaskus.

Naturligtvis torterades jag, naturligtvis.

Abdelaziz al-Khair skruvar i ännu en cigarett i munstycket av plast och skrattar tyst, nästan ohörbart. Frågan är så naiv, det är en fråga bara en västeuropé kan ställa, en som inte förstår att tortyr kan vara rutin, att fruktan kan vara det normala i ett samhälle.

– Knytnävsslag. Misshandel med tjocka kablar. De hängde mig i händerna så att tårna knappt nådde golvet. I timmar hängde jag så och de slog mig i magen. De lät mig inte sova. De satte mig i ”tyska stolen”, fast Amnesty International säger ”syriska stolen”. ­Armarna över ryggstödet, benen under sätet. De binder ihop dem så man sitter i en båge och välter stolen framåt och trycker ner den.

Han drar ett djupt bloss på cigaretten.

– Smärtan blir ... fruktansvärd. Trycker de tillräckligt hårt paralyseras händerna i månader.

Satt i fängelse i 14 år

Ögonen är ovanligt ljusa, rösten mörk men mjuk. Han talar i precisa meningar, han har lärt sig hur dyrbar tiden är. Abdelaziz al-Khair arbetade underjordiskt mot Assadregimen i elva år. Sedan greps han och satt 14 år i fängelse.

Han släpptes 2005.

– Jag hade ändå tur, säger han. De förhörde mig bara i en månad. En kamrat till mig torterades i sex.

Till yrket är han allmänläkare. I fängelset blev han kardiolog eftersom hjärtproblem var den vanligaste åkomman bland fångarna, ”orsakat av kronisk stress och rädsla, stillasittande och dålig mat”.

Rädsla i fängelset, rädsla i samhället utanför. Därför befinner sig Syrien nu i inbördeskrig.

– I fyra årtionden hade människorna inga rättigheter, de flesta fogade sig och var passiva. De bar på ett ursinne de inte fick utlopp för. Förra året exploderade all denna uppdämda vrede. Men ingen visste hur det går till i ett civilt samhälle, hur man agerar politiskt. De visste inte hur de skulle arbeta för att få medborgerliga rättigheter. De trodde att allt skulle förändras omedelbart.

Han fimpar cigaretten, vrider den ur munstycket och tänder omgående en ny.

– I sex månader var protesterna fredliga, och regeringen svarade med kulsprutor. Våld var regimens plan från början. Den lyckades. Regeringen förmådde provocera revolutionen att bli våldsam.

Abdelaziz al-Khair är talesman för en allians av elva små oppositionspartier. Han säger att alliansen är den enda politiska organisationen förutom det härskande Baath­partiet som finns över hela landet. al-Khair är med i Kommunistiska arbetarpartiet, som bildades på 60-talet.

– Vi var den nya vänstern. Mycket har hänt sedan dess. Vi har inte haft möjlighet att ändra vårt namn än.

Armén är enad

Han är en gammal revolutionär som förespråkar fred.

– Så fort våldet bröt ut började stormakterna förse de stridande med vapen. Nu har det pågått över ett år och vad har vi uppnått? ­Armén är fortfarande enad och ­lyder order. Regeringen har tillgång till 450 000 soldater, minst 3 000 stridsvagnar, flygplan, en enorm säkerhetsapparat. Att försöka bekämpa en sådan styrka är att sätta hela samhället på spel.

Ännu en cigarett.

– Regeringen har visat att den är beredd att förstöra våra städer. Ingen ser något slut på våldet. Syrien riskerar att falla sönder. Och vad kommer vi att uppnå i slutändan? Demokrati? En ny diktatur är mer sannolik.

al-Khair ser mig i ögonen.

– Syrien är nyckeln till Mellanöstern. Därför investerar regionala makter och stormakterna i inbördeskriget. Vi måste få ett slut på det.

Talar om fruktan

Han ser på klockan, ursäktar sig, måste iväg till ett nytt möte. Abdelaziz al-Khair är en av dessa märkliga människor som ser bortom sina egna intressen, som är beredd att gå i fängelse igen eftersom han lever för något större än sig själv.

Han började med att tala om fruktan. Känner han verkligen ingen själv? Så många har dödats, kanske blir al-Khair själv ett mål ...

– Nej, regeringen skjuter vanliga, okända människor, inte välkända politiker.

Han tystnar för en sekund.

– Fast olyckor kan förstås arrangeras.

Abdelaziz al-Khair ­arbetade underjordiskt mot Assadregimen i elva år. ­Sedan greps han och satt 14 år i fängelse.

Men han hade tur, ­säger han mellan ­cigaretterna – tortyren ­pågick bara i en månad.

Det här är del sex av Peter Kadhammars reportageserie inifrån sönderfallet i Syriens huvudstad Damaskus.