Skräckdygnen i kidnapparnas våld

Karin Östman

DOKUMENT: Från bortförandet till frigivningen

BEIRUT/PARIS/STOCKHOLM. För att vara säkra på att kidnappade Magnus Falkehed och Niclas Hammarström var i livet krävde Rikskriminalpolisen att få prata med dem på telefon.

De ringde flera gånger under fångenskapen och ställde frågor på engelska som bara de svenska journalisterna kunde svara på.

Telefonrösten i mörkret blev ett kvitto på att polisen jobbade på att få dem fria.

– Man har krävt livstecken och svaren på de personliga frågorna blev det, säger Magnus Falkehed.

Ombord på planet hem till Stockholm serverar kabinpersonalen champagne till de frisläppta svenska journalisterna. Deras ansikten pryder varje tidning som delas ut i planet. Nyfikna medpassagerare ställer frågor. En man som själv flytt från Syrien till Sverige kommer fram och beklagar det de utsatts för.

Magnus Falkehed och Niclas Hammarström är spända och förväntansfulla men deras ögon är trötta. De har båda tappat flera kilon under de drygt sex veckorna i fångenskap och kläderna hänger på kroppen.

– Min dotter har bytt hårfärg, säger Magnus Falkehed när han får se henne i en tidning.

”Vi är otroligt tacksamma”

Några säten bort sitter personal från Rikskrim som spelat en avgörande roll för att journalisterna är ombord. Men poliserna håller en låg profil. Deras jobb är gjort och de vill inte berätta hur det gick till när svenskarna släpptes.

Under fångenskapen förstod Magnus Falkehed och Niclas Hammarström att svenska myndigheter arbetade med att få dem frisläppta.

– Vi har fått tillfällen att prata med Sverige. Man har krävt livstecken och velat få svar på frågor som bara vi kunnat svara på. Men vi visste inte i vilken omfattning de jobbade för oss. I dag känns det ofattbart att de har jobbat så hårt för att få oss fria. Vi är otroligt tacksamma, säger Magnus Falkehed.

Mörk och kylig källare

Vi backar bandet till den 23 november förra året. Efter sex dagars intensivt arbete med att skildra inbördeskriget i en del av Syrien där inga internationella medier då finns är de svenska journalisterna på väg att lämna landet när de blir stoppade i en väggspärr.

– När jag såg vägspärren förstod jag med en gång att det var något som inte stod rätt till, säger rutinerade fotografen Niclas Hammarström.

Hans oro besannas. Skottlossning utbryter och svenskarna blir tillfångatagna.

De förs ner i en mörk och kylig källare i ett bostadshus där de får klä om till träningsoveraller. På golvet ligger några madrasser utlagda.

– Vi fick mat en eller två gånger om dagen, vid åtta på kvällen. Lite bröd eller två potatishalvor. Ibland tonfisk på burk, säger Niclas Hammarström.

Svenskarna står inte ut. De ser bara en utväg.

De bunkrar mat och vatten och gör en plan över hur de ska fly.

”Fick mycket stryk”

Planen ser först ut att gå i lås. De lyckas ta sig ut ur huset och springer för sina liv när de plötsligt hör skottsalvor. En kula träffar Niclas som segnar ner. Kulan går rakt igenom ena vaden. Flykten misslyckas och de förs tillbaka till källaren av uppretade fångvaktare.

– Vi fick mycket stryk efter det, säger Magnus Falkehed.

De blir slagna med en plastslang, sparkade och förnedrade. Niclas kan inte röra sig utan ligger mest stilla på en madrass under de kommande tre veckorna.

– Jag hade tur som inte förblödde, säger Niclas och visar skottskadan på benet.

Samtidigt arbetar Rikskriminalpolisen intensivt tillsammans med konsulatet i Beirut med att lokalisera svenskarna och den grupp som tagit dem till fånga.

På de olika gömställena försöker gärningsmännen bryta ner sina offer med hjälp av bland annat skenavrättningar. Fångvaktarna är sadistiska och nyckfulla.

– De kunde sätta på mig en huva och sen trycka ett vapen mot huvudet och säga åt mig att be en sista bön. Det hände så ofta att jag till slut inte riktigt tog dem på allvar. Våldet gjorde en luttrad, säger Magnus Falkehed.

Tände ljus på julafton

I Sverige börjar det nalkas jul medan Magnus och Niclas förs runt mellan olika hus och källare. På julafton har de lyckats gömma undan en ljusstump som de tänder för sina familjer. Utanför de kala väggarna rasar en offensiv i inbördeskriget. Det regnar skottsalvor, granater och bomber.

I husen lär sig svenskarna tolka ljud, röster och rörelsemönster.

– Det var oftast mörkt, ibland gick elen i gång i några timmar men oftast var det mörkt. Vi kunde se en strimma ljus och förstå att det var dagtid, säger Niclas Hammarström.

För att få tiden att gå pratar de varandra om allt möjligt. De går igenom händelseförloppet om och om igen. Vad hade hänt om de åkt en annan väg och tid? Skulle de vara fria då? De gråter, tröstar och stöttar.

Lämnades i ett skjul

Så fort det rasslar i dörrlåset är de på helspänn. I sin kamp för att överleva inser de att fångvaktarna är en viktig bricka.

Magnus Falkehed berättar att strategin handlar om att hela tiden försöka visa sig som människa. Svenskarna säger att de är kristna och religiösa och ber öppet till Gud för att vinna respekt. Varje morgon städar de sin cell och sopar källargolvet. De tvättar händerna innan de äter.

– Det var en kamp för att visa att man var värd mer än en säck potatis.

Så efter 43 dagar väcks Niclas och Magnus tidigt på morgonen av rasslet i dörren. De får veta att de ska åka. Men Magnus lämnas i ett skjul där han får vänta.

– Jag hoppades att jag också skulle få komma efter men det var väldigt jobbiga dygn och ensamt innan jag släpptes, säger Magnus Falkehed.

Fick inte kontakta någon

Tre långa dagar går. En fångvaktare visar tecken av ett flygplan när de pratar om Niclas. En annan drar fingrarna över halsen för att visa att han är död. Magnus Falkehed är utom sig av oro.

På ett hotell i Beirut sitter då Niclas Hammarström bokstavligt talat på händerna. Han får inte kontakta sin familj eller någon annan förrän också Magnus är fri.

I onsdags fördes så också reportern Magnus Falkehed över gränsen från Syrien till Libanon. Kollegorna och vännerna kramas länge när de återser varandra i Beirut.

– Det är klart att vi undrade om vi någonsin skulle komma ut. Men vi förlorade aldrig hoppet även om det var nära ibland, säger Niclas Hammarström.

”Gråter hela tiden”

Värst var ovissheten och tankarna på hur familjen hade det.

– Tortyren kunde jag ta men ovissheten att inte veta om jag skulle få träffa min familj igen var värst, säger Magnus Falkehed när vi sitter på planet hem från Beirut.

De är trötta men tappra och håller ihop trots allt de gått igenom.

– Jag kanske verkar lugnare än jag är. Jag har jättenära till gråten och jag gråter hela tiden. Det är skitjobbigt, säger Niclas Hammarström.

Nu ser de fram emot att äntligen få umgås med sin familj och sakta försöka bearbeta tiden i fångenskap.