Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

”Jag känner hopp”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-11

Neliswa Nkwali insjuknade i hiv 2001 – nu vill hon hjälpa andra

När Neliswa Nkwali fick veta att hon smittats med hiv rasade tillvaron samman.

Men hon slutade aldrig kämpa och åtta år senare bor hon i ett eget hus med sina två barn.

– Jag drömmer om att få studera, att bli socialarbetare eller sjuksköterska. Så att jag kan hjälpa andra.

För några år sedan kunde Nelisa Nkwali och sonen Siwiwe äntligen flytta till ett eget hus. Men 70 procent av Khayelitshas befolkning bor i skjul utan vatten, elektricitet eller avlopp.

Neliswa Nkwali kom till kåkstaden Khayelitsha från landsbygden för snart tio år sedan. Hon kom till ett fattigt och våldsamt område där mer än 30 procent av den vuxna befolkningen har hiv.

Sjukdomar sprids fort

I Khayelitsha trängs plåtskjulen längs trånga gator och eftersom det varken finns vatten eller avlopp sprids sjukdomar fort.

– Brottsligheten var mycket, mycket hög. Man kunde inte gå nerför gatan utan att få mobiltelefonen stulen och när du kom hem från jobbet visste du aldrig om dina saker fanns kvar.

Neliswa bodde tillsammans med sin man och sin dotter. Tillvaron var hård och i omgivningen fanns många hivsmittade. Ändå kom beskedet som en chock.

– Jag fick diagnosen 2001. Jag berättade för min partner att jag hade hiv. Då berättade han att han haft hiv i mer än fem år. Det var han som smittade mig, säger Neliswa till Aftonbladet.

Blev deprimerad

Neliswa stöttades av sin familj och fick bromsmediciner på en klinik som drivs av Läkare utan gränser. Men chocken över smitttan gjorde att hon bröt ihop och blev deprimerad.

– Jag mådde jättedåligt i två år. Jag var arg och bitter för att min man inte berättat att han var smittad med hiv.

Räddningen fanns i en stödgrupp på kliniken. Där kunde hon prata med andra drabbade och börja läkningsprocessen.

– Jag har gått vidare. Nu undervisar jag om hiv och aids på en klinik här i området. Jag håller också själv i stödgrupper för hivpositiva.

Ljus i mörkret

Vändpunkten kom när medicinen började verka och Neliswa prover visade att antalet vita blodkroppar steg igen.

– Jag blev gravid igen och födde min son 2005. Han blir fem år gammal snart och är inte smittad med hiv.

Kort efter sonens födelse fick Neliswa ännu ett glädjande besked. Efter nästan tio år i bostadskö fick hon ett litet betonghus i utkanten av Khayelitsha och kunde lämna kåkstadens plåtskjul.

– I mitt nya hus har jag både elektricitet och rinnande vatten. Jag har till och med avlopp och har det ganska bra.

Nu kan Neliswa fokusera på framtiden och drömmer om ett bättre liv för sig och sina barn. Äldsta dottern är 19 år gammal, går kvar i skolan och klarar studierna bra.

Neliswa hoppas att hon också ska få studera. Drömmen är att bli socialarbetare eller sjuksköterska.

– Fastän jag är sjuk så känner jag hopp.

I morgon: Bristen på medicin och läkare stora problem

Träffa Nompumelelo Mantangeno, vårdchef på Ubuntukliniken. Hon beskriver en vardag där mediciner och läkare ofta saknas.

Fakta: Hiv i Sydafrika

Ingenstans i världen lever så många med hiv som i Sydafrika. I gruppen 15 till 49 år är 19 procent hivpositiva. Det innebär 5,7 miljoner.

Över hälften av dödsfallen i landet beror på hiv/aids och utan en kraftig expansion av tillgången till behandling kommer den andelen snart att stiga.

Av de smittade får runt nära en miljon bromsmedicin, så kallade antiretrovirala läkemedel (ARV). Landet är dock beroende av ekonomiskt stöd utifrån för att ha råd att behandla de sjuka.

Finanskrisen har gjort att stödet till aidsbekämpning i Afrika troligtvis kommer att minska. Många blir dessutom resistenta mot medicinen och måste byta till en dyrare medicin för att uppnå samma resultat.

Tuberkulos (TBC), den främsta dödorsaken för människor med hiv, är också mycket utbrett i Sydafrika.

Källa: Läkare utan gränser