Amira tog sig ur hedersförtrycket: ”Han hade kniv i sovrummet”
Först nu vågar hon berätta sin historia
Publicerad 2021-10-12
Hala misstänks ha levt avskärmad från samhället, nedtyngd av hederskultur och normer, innan hon sköts till döds av sin make.
Amira säger att hon upplevde samma sak med mannen hon gifte sig med – men att hon lyckades ta sig ut.
– Vi måste våga prata om det här. Jag tror inte att jag är ensam, säger hon.
När Amira kommer gående på den gråblöta tågperrongen bär hon ingen slöja.
Håret hänger fritt och hon är klädd i jeans och huvtröja.
Efter de brutala hedersrelaterade morden på två kvinnor, Hala år 2020 och Athraa 2021, har Amira samlat mod att berätta sin historia.
Det är en historia om ett liv som fullständigt styrdes av hedersnormer och en kontrollerande make. Men det är också en historia om att hitta vägen ut.
– Det skrivs nästan bara först när det gått så illa det kan, att kvinnan dött. Jag tror det finns så många fler där ute som har det likadant men som fortfarande lever, och kan räddas, säger Amira.
Amira kom till Sverige med sin mamma från Syrien 2014.
Hon började studera på ett universitet i en mellanstor svensk stad och det var där hon träffade mannen som sedan skulle komma att bli hennes make. Även han var från Syrien, dock en del av landet, säger Amira, som är mer styrt av hederstänkande än den del som hon själv kommer från.
Men Amira upplevde honom som en modern och öppen man som inte var präglad av platsen han kom från.
– Vi pluggade tillsammans, vi hade samma intressen. Han var snäll och perfekt, en person som det kändes bra att skaffa familj med, säger hon.
Paret gifte sig 2018.
Tre veckor gick. Sedan beskriver Amira hur det var som att vända på en hand.
– Plötsligt visade han ett ansikte jag aldrig hade sett förut. Han var en person jag inte längre kände.
Den äldre maken började kontrollera Amira, berättar hon. Både hemma och i skolan.
– Han bestämde vilka kläder jag fick ha och inte. På den tiden när jag träffade honom bar jag slöja, men jag ville sluta med det. Men det var otänkbart för honom.
Allt var ”haram”
Amira säger att maken förbjöd henne att ta i hand när hon hälsade. Hon fick inte längre göra grupparbeten i skolan med andra män. Allting som tidigare hade varit tillåtet var plötsligt ”haram” – förbjudet.
– När vi skulle ha praktik så tvingade han mig att säga till universitetet att jag haft dålig erfarenhet av män från mitt hemland och att jag därför inte kunde ha praktik med andra män. Jag skäms nu men jag gjorde som han sa.
Så blev Amira gravid. Hela hennes kropp skrek till henne att lämna maken men hon ville heller inte göra abort.
Hon var tvungen att ta en paus från skolan när hennes graviditet blev komplicerad, och plötsligt kände hon sig som en fånge i parets lägenhet.
– Jag fick inte prata med grannar eller träffa vänner. Vid ett tillfälle fick han för sig att en manlig granne hade tittat på mig genom fönstret och efter det satte han upp svarta skynken för fönstren och balkongen som han sa att jag inte fick glänta på.
Precis som i fallet med Hala, och många fall som liknar hennes, följde Amiras make med henne som följeslagare i hennes kontakter med vården.
”Våldtogs efter förlossningen”
Han sa att det var för att hjälpa Amira med språket, men hennes svenska är, om inte flytande, så väldigt bra.
– Det där måste vården bli bättre på att fånga upp. Att insistera på att en kvinna ska få träffa sin läkare utan sin make. Kan man inte språket så finns ju tolkar. Någonstans måste man få chansen att berätta hur man har det, säger Amira.
Så för två år sedan föddes dottern. Amira hade fått sys i underlivet efter förlossningen. Hon blödde och hade ont.
Då, säger Amira, våldtog maken henne.
– Det gjorde fruktansvärt ont. Efteråt började han sova med en kniv i sovrummet. Jag såg det som en varning till mig att inte anmäla. Men det fick mig också att förstå att jag måste bort.
Astrid Schlytter, en av Sveriges främsta experter på hedersrelaterat våld och förtryck, har uppskattat att så många som 240 000 unga lever under hedersrelaterade familjenormer i Sverige. De flesta av dem är flickor och kvinnor och mörkertalet är stort.
Till riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, vänder sig många unga flickor men även kvinnor i Amiras situation.
Sabina Landstedt, stödsamordnare på GAPF, säger att många som hör av sig gör det för att deras liv inte är deras eget. De får inte bära de kläder de vill, de kanske måste bära hijab och många av dem fruktar även att de ska giftas bort mot sin vilja.
– Unga flickor får ofta bättre skydd för att de betraktas som barn medan det för vuxna kvinnor inte finns samma hjälp och skyddsnät. Det är fruktansvärt det Amira gått igenom men det är tyvärr inte en unik situation. Det finns tusentals i liknande situation, säger hon.
”Amira förändrades”
Amira lämnade till slut maken och de skiljde sig. Hon anmälde våldtäkten men utredningen lades ner i brist på bevis.
Sedan flyttade hon och dottern söderut i Sverige.
När Aftonbladet träffar Amira för intervjun har hon med sig Janne, en pensionerad socionom som hon tidigare hade som lärare.
Han säger att han tydligt märkte hur Amira förändrades när hon träffade sin nu före detta make.
– Hon var en mycket begåvad student, en av de bästa i klassen. Men så började hon bli allt mer tillbakadragen och sedan slutade hon skolan, säger Janne.
Han har försökt hjälpa Amira i den vårdnadsstrid om dottern som hon nu hamnat i.
I tingsrätten finns många dokument samlade i ärendet och liksom i de flesta vårdnadstvister är parternas historier helt olika.
Det som framgår är dock att Amria och ex-maken till en början kom överens om delad vårdnad. Men under ett års tid valde barnets pappa, enligt Amira, att inte träffa dottern, trots att hon erbjöd det.
I våras kom de så överens om att dottern skulle bo med sin pappa under en period så att Amira skulle kunna göra klart sina studier.
Men när det var dags för dottern att återvända till Amira vägrade ex-maken, trots att det då fanns ett domslut som sa att de båda har vårdnaden. Han själv säger i utredningarna att han agerat utifrån dotterns bästa, för att hon inte ska bli förvirrad.
– Jag lämnade över henne på tågstationen till honom och trodde vi skulle ses snart igen. Jag trodde aldrig det skulle ta fyra månader och att myndigheterna skulle tro på honom och inte hjälpa mig, säger Amira.
”Känner mig inte hörd”
I slutet av september var första gången på många månader som Amira fick träffa sin dotter.
– Jag har sett på det som hänt och baxnat. Hur dottern används som ett slagträ av Amiras före detta, ett sätt att fortsätta ha kontroll över henne. Och hur myndigheterna köper hans historia, säger Janne.
Amira hoppas nu få ensam vårdnad om dottern. Hon är rädd för att hon annars inte kommer att få samma frihet som andra svenska flickor.
– Jag känner mig inte hörd. När jag väl vågade berätta vad jag varit med om trodde ingen på mig och nu får jag kämpa för att träffa min dotter alls.
Vårdnadstvisten ska upp i rätten senare i höst. Ex-maken begär även han ensam vårdnad.
Sabina Landstedt säger att det är vanligt med den här typen av vårdnadstvister bland de kvinnor som kontaktar GAPF.
– Vi har sett många fall där man försöker använda barnet för att fortsätta kontrollera kvinnan och hos många finns det även en reell skräck att barnet ska föras utomlands och aldrig komma tillbaka.
”Våga fråga”
På GAPF önskar man att myndigheter som socialtjänsten och familjerätten men även domstolarna ska bli bättre på att se hedersrelaterat våld eller förtryck och att våga väga in det i sina beslut och domar.
– Man är rädd att bli stämplad som rasist eller att stigmatisera någon, men i stället låter man de här kvinnorna leva kvar i utsattheten. Det är så vanligt att folk har reagerat på att något är fel men de har inte agerat. Här måste kvinnors rätt att få leva ett fritt liv gå före vår egen rädsla. Våga fråga.
Även Amira och Janne hoppas att myndigheter ska bli bättre på att identifiera hederskulturer och att lyssna på dem som vågar berätta.
– Jag önskar verkligen att fler kvinnor vågar stiga fram och berätta om vilket bemötande de får av rättsinstanserna och sociala myndigheter i sin kamp för att helt enkelt överleva. Och att de män som lever med föråldrade medeltida attityder tvingas tänka nytt, säger Janne.
Amira håller med:
– Vi måste våga prata om det här. Jag tror inte att jag är ensam.