Vi behöver fler viktiga samtal i svensk sport-tv

Marcus Leifby

Leifby: Vi lever i ett brus – nu om någonsin behöver vi dra ner tempot och stanna upp

helskärm

Vuxna människor som samtalar – om saker som verkligen betyder någonting.

Varför finns inte det i svensk sport-tv?

Idrottsgala, Holmgren blev ­tagen till nåder, Granqvist till Fyran, Pep valde Bayern och Lance var hos Oprah.

Och så 62 timmar skidskytte i SVT.

Ingen dålig vecka, va?

Lance Armstrong – som har försökt smita undan genom att smula sönder alla i sin närhet, duperat folk med hjälp av en fruktansvärd sjukdom och förpestat en sedan tidigare infekterad sport – skulle tala ut.

Sportvärldens störste fuskare (Ben Johnson och Maradona framstår som duvungar i jämförelse) slog sig ned hos Oprah Winfrey och erkände allt.

Allt det där vi redan visste om, allt det där som någon annan redan listat ut.

I stället för att be om ursäkt tog han ett uttryck som mer anspelade på att alla minsann var lika goda kålsupare och blodfifflare som han.

Det var ömkligt, amerikanskt, det gjorde mig mer förbannad än förstående, men det fanns något där.

Vuxna människor som pratar allvar.

Viktiga samtal som betyder någonting, varför får vi inte mer sånt i svensk sport-tv?

Vi får allt annat.

Ligor, matcher, riviga referat, ambitiösa analyser och det senaste tv-golvet från den asiatiska marknaden.

Det vallas skidor, vevas highlights, käkas puck.

Brett och initierat, men inte särskilt djupt, i ordets rätta bemärkelse.

Eget forum

Det görs en hel del riktigt bra reportage men varför inte skapa ett eget forum för den formen, ett utrymme längre än sju minuter?

Sedan världscup­starten i Östersund 25 november har SVT sänt (helgens sändningar är inte inräknade) 38,6 timmar skidskytte.

Det går inget vidare, vi har haft fler svenskar i rymden än på säsongens skidskytte-pall, men oavsett resultat är det läge att ställa frågan.

38,6 timmar, är det verkligen ­befogat?

Låt dem prata med varandra

Skidskytteförbundet har (enligt RF:s verksamhetsberättelse från 2011) runt 8500 medlemmar.

Bangolfen har något färre, sportdykning lika många, taekwondo något fler.

För min del hade SVT (eller någon annan) gärna fått steka tio timmar skidskytte varje månad och i stället satsa på ett intervjuprogram.

Vi lever i ett brus, det twittras och fnittras, nu om någonsin behöver vi stanna upp, lugna ner tempot och prata lite grann.

Ställ ut någonting att sitta på, bjud in de som har något att berätta, ta in flera gäster samtidigt, ställ frågorna vi vill ha svar på och låt gästerna prata med varandra.

Minns tillbaka, skratta när det är roligt, var allvarsamma när det är viktigt, fördjupa och finn en förklaring.

2012 innehöll en hel del som hade varit värt att utveckla i den miljön.

Robin Söderling – hur är det ställt egentligen?

En bra halvtimme, lätt.

Anja Pärson – det har hänt en del?

Bänkar mig.

Foppa, Sundin och Lidström – ska vi summera då?

Tar nog ledigt från jobbet.

Patrik Sjöberg – vad hände och vad kan vi göra för att det inte ska hända igen?

En miljon tittare.

Klas Ingesson – hur mår du, och hur ser dina dagar ut?

Så viktigt.

Jag är inte ute efter en svensk Oprah, jag vill inte ha ett ”Sport-Skavlan”, det behöver inte alltid vara någon som kryper till korset.

Men när ska sporten börja prata om saker som verkligen betyder någonting?

HÄR ÄR TV-VECKANS...

JA!

För alla oss som gillar kunniga, engagerade och vältajmade holmgångs-kommentatorer var det julafton i veckan när Viasat meddelade att Niklas Holmgren är tillbaka,  lagom till NHL-premiären. Han har varit saknad på lördagarna, söndagarna, tisdagarna, onsdagarna och, eh... ja. En time-out behöver inte vara fel. Holmgren har fått tänka efter, Viasat får en peppad medarbetare åter och vi ”DET ÄR MÅÅÅÅÅÅÅL”-vrålet tillbaka. Jag hoppas verkligen att han får kliva in och ta några av godbitarna under våren.

NEJ!

EM- och OS-krönikorna fick aldrig en uppföljare i Paralympics-krönikan. Det fanns inte pengar så att det räckte till de stora hjältemoden och de häftigaste prestationerna. Därmed gick många svenskar miste om den förre F1-föraren Alex Zanardis bedrift. Han var nära att förolyckas i ett CART-lopp 2001 men överlevde, satsade på handcykel och vann Paralympics-guld – på Silverstone. Eller amerikanen Mark Stutzman som spände sin pilbåge – utan armar.

Till sist...

I veckan damp det ner ett trevligt mejl från självaste Stefan ”Skuggan” Nilsson. Hur många ­assist var det nu han noterades för i elitserien?

80 000?