”Jag har fler trauman nu – det är det värsta”

Fem unga kvinnor om livet på statliga ungdomshemmen

Kerstin Weigl

Vi är dom som ni låste in

Grovt våld. Kränkningar. Hot. Självmordsförsök. Sexuella övergrepp av vårdare.
Larmen går kring tvångsvården av tonåringar på SiS-hem, statliga ungdomshem.
Aftonbladets Kerstin Weigl har granskat SiS-vården – nu träder fem tjejer fram och berättar vad de utsatts för bakom låsta dörrar.

De säger att de vill berätta, ”så att folk får veta vad som pågår, för ingen vanlig människa vet vad SiS är”.

Flera känner varandra. Amanda Karhunen satt med Livia som även suttit med Josefine Larsson och Vendela Darabi. De säger så: ”suttit”.

Alla säger att de mått sämre av tvångsvården. Att de inte fått någon behandling alls för sitt dåliga mående.

– Behandling anses vara att städa och hålla tider, men det är ju sånt man gör ändå, sånt man lär småbarn. Måste jag vara inlåst för det?, säger Livia, som möter oss med sitt största leende.

Hon har satt på kaffet när vi kommer till hennes nya hem. Tvätten hänger i hallen.

Livia berättar om bra ungdomshem och fruktansvärda, om underbar personal och brutala översittare.

– Några älskar sitt jobb, de vet hur man når fram till ungdomar. Men så finns de unga, osäkra och de som missbrukar makt. De har ingen utbildning, kan vara lastbilschaufförer eller vad som helst.

Jo, tillsyn ska göras av hemmen, av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Livia beskriver den senaste hon var med om.

– De anlitade en städfirma. Först försökte de muta oss för att städa avdelningen, vi skulle få två cheeseburgare eller fem klubbor.

I våras kom Livia ut, efter tre år på fem olika SiS-hem. Hon skrev tilI IVO, texten börjar: ”Det jag vill anmäla är flera allvarliga tjänstefel, kränkningar, flera gånger då jag blivit felbehandlad, dels faktiska brott.”

Hon fick svaret att ingen granskning inleds.

– Jag saknar ord för hur besviken jag blev, säger hon.

Se hela intervjun med Livia här

Förra hösten skrev jag om Jasmine Bergström som 13 år gammal tog sitt liv på SiS-hemmet Rebecka. Jag fick många mejl. Det gick upp för mig att Jasmines död inte är ett enskilt tragiskt vårdhaveri.

I Sverige kan barn med psykisk ohälsa förvaras inlåsta på obestämd tid, och utan att få behandling. Ingen nedre åldersgräns finns. Larm om övervåld, självmordsförsök och sexuella utnyttjanden kommer regelbundet, tystnar snabbt.

Tonåringarna själva kommer aldrig själva till tals. Jag bestämmer mig för att intervjua fem tjejer, som nyligen varit i SiS-vård.

Vendela Darabi har jag haft sporadisk kontakt med under ett år. Hon har just fått eget boende. Efter sex år i samhällsvård med 21 omplaceringar har hon svårt att prata med nya människor men har tagit mod till sig.

Hon var 13 på sin första SiS-placering. Hon rabblar namnen på institutioner, från Boden till Eksjö.

– Där det är omogen personal finns mycket våld.

Hon berättar i korta kärva meningar.

– Jag fick mitt huvud dunkat i väggen. Jag berättade för soc. De trodde mig inte.

När hon ”misslyckats” på ett hem har hon flyttats till ett annat. Hon säger att det kan vara 30 tjejer som hon mött på olika SiS-hem, som skyfflas runt som hon.

– Jag blev dum i huvudet, säger hon plötsligt.

Hur kan du säga det?

– Det är svårt att förklara. Men jag blev skadad av att ha levt med bara regler och förbud... Jag fattar inte hur samhället fungerar. Jag klarar inte att bo med många som mår dåligt. Det går bara inte.

Se hela intervjun med Vendela här

Vanligaste vägen till inlåsning på SiS är missbruk och det som i lagtext kallas ”socialt nedbrytande beteende.” Tjejerna omhändertogs med stöd av lagen om vård av unga, LVU. Problemen fortsatte. Socialnämnden ansökte då om vårdplats på låst SiS-hem. Förvaltningsrätten fastställde beslutet.

Ingen av tjejerna säger att det var fel.

– Jag förstod varför jag var inlåst och att det var för mitt eget bästa, säger Isabelle Johansson, som varit ute i två år.

– Men man är så utlämnad. Man vet inte om man ska vara kvar en vecka eller ett år. Man kan inte ringa familjen om hjälp. Man har bara soc. Det är soc som är familjen.

Hon beskriver stark rädsla. Dagligt våld, självskador, självmordsförsök (”fast man inte alltid visste hur seriösa de var”.)

– Det var typ upplopp, personal låste in sig i glasburar. Och så kom polisen.

– Jag blev påverkad av våldet, blev själv aggressiv. De höll fast mig för att lugna mig men det fungerar inte på mig.

Isabelle Johansson sattes i vård i enskildhet, ”Vie” som tjejerna säger på sin jargong. Hon slutade äta.

– Ingen psykolog eller läkare kom på två månader. Ändå står i min vårdplan att jag behöver bearbeta trauman.

Se hela intervjun med Isabelle här

Socialnämnden är ytterst ansvarig för tonåringarna i SiS-vård men behöver inte besöka mer än två gånger om året. Flera av tjejerna har haft tät kontakt med socialsekreteraren, ”min soc”, som de säger.

Andra säger att de aldrig förstod varför socialtjänsten ville ha dem kvar i inlåsning år efter år. De vet att de inte varit ”lätta” att hantera men menar att det är själva inlåsningen som skapat problemen.

Livia säger att de på ett tidigare SiS-hem tyckte att hon var ”allvarligt institutionsskadad” och inte borde vara kvar.

– Jag fick leda behandlingsgruppen för jag kunde redan allt. Personalen undrade vad soc ville att de skulle göra med mig?

Alla fem tjejerna har varit deprimerade. Behandling är normalt motion, stimulans och utflykter. De har i stället fått: inlåsning, isolering och minskad kontakt med omvärlden.

Med viss regelbundenhet talar politiker om fler SiS-platser, mer inlåsning som lösningar på problem.

Ingen har kommenterat att självmordsförsöken på SiS-hemmen har tredubblats på fyra år, till 26 försök under 2017.

Jag letar förgäves efter myndigheternas visioner om innehållet i vården. Hur är det tänkt att tonåringar ska komma tillbaka till ett fungerande liv?

Vilka är de, vilka har de blivit?

De kan vara Amanda Karhunen, en glad och högröstad 18-åring som med stöd har sitt första egna boende, går i skolan och har jobb i en bar. Hon kom ut i våras.

Hon säger att hon blev lurad. Hon skulle få komma hem till förrförra julen.

– Min soc sa det. Jag åkte dit frivilligt. Jag hade hört att det är som fängelse men tänkte att två månader, det är chill.

Även Amanda Karhunen sattes i Vie, vård i enskildhet. Hon övertog Jasmine Bergströms rum på Rebecka-hemmet. Jasmines mamma och moster fotograferade i smyg rummet medan de städade ut efter hennes död: Väggfasta möbler, toalett av stål, en rastbur utanför ett spräckt fönster.

Vård i enskildhet ska ske för ungdomens egen skull. Alla jag pratar med upplever den som bestraffning.

Personal ska vara ständigt närvarande, alla säger att det inte uppfylls. Amanda Karhunen säger att ”man blir helt störd på Vie, ingenting känns på riktigt.”

Beslut om ”vård i enskildhet” kan överklagas.

– Men ingen gör det. Finns ingen mening, säger Amanda Karhunen.

Vie är ensamhet. En klocka att ringa på en gång i timmen. Då kommer personal med en cigarrett.

– Sen fick jag en ny soc som sa: Men vad gör du här? Du ska ut!

Hon säger att SiS gjort henne både svag och stark. Svag, för att hon känt sig missförstådd, ”...och för att jag fick min tillit förstörd”.

– Men också stark, för att jag klarade det.

Se hela intervjun med Amanda här

För Josefine Larsson började det med nio veckor på ett ungdomshem som hon kallar ”skitbra”. Omtänksam personal. Hon blev avgiftad.

– Det hade räckt för mig. Jag längtade verkligen efter förändring och fortsätta skolan. I stället kördes jag till Rebeckahemmet.

Först googlade hon, hittade Aftonbladetartiklarna om Jasmine Bergströms självmord.

– Jag var chockad av miljön. Galler och nät. Kodlås. Kaos. Insatsstyrkan hade varit där veckan innan. Personalen var som avstängd, man fick ingen kontakt, säger Josefine Larsson och tillägger samvetsgrant:

– Men lärarna i skolan var fina.

I vårdplanen stod att hon skulle få en kurs om att droger är farligt, vilket hon vetat länge.

– Kursledaren hade ingen utbildning, bara att hon knarkat och slutat. Hon var sjuk nästan jämt. Jag tror det blev tre gånger av tio.

Utevistelse var en kvarts promenad. Josefine Larsson kunde gå runt området eller fram och tillbaka till sjön. Hon minns att de en gång spelade basket i idrottshallen.

En personal erbjöd narkotika mot betalning i sex. Hon tog illa vid sig men anmälde inte. Hon kallar det ”en liten sak”.

– Han har fru och barn. Jag tyckte om honom, också.

I samma veva inledde en annan flicka en relation med en personal. Saken är under utredning.

– Nu ångrar jag att jag inte anmälde killen som ville sälja knark, fast det var en liten sak. Men de hade kanske skärpt uppmärksamheten på att det fanns personal som ville ha sex med tjejerna.

Se hela intervjun med Josefine här

Josefine är den femte tjejen vi filmar. De har nästan likalydande berättelser. De är skarpsynta, uppriktiga och måna om att inte överdriva.

Jag frågar dem: Har du upplevt nedsättande kommentarer?

De svarar: ”pundare”, ”hora”, ”dum”, ”farlig”, ”att jag inte kommer klara mig i samhället”, ”att jag är misslyckad”.

De är mycket medvetna om att år av deras liv försvunnit, att det har satt spår.

– Jag kan fortfarande höra larmet i mina mardrömmar, den där höga tonen, säger Isabelle Johansson. Jag har sett slagsmål och självmordsförsök. En tjej skar sig i halsen... jag har aldrig sett så mycket blod.

– Jag har fler trauman nu, det är det värsta. Jag undrar vad som händer med dom som är yngre och sitter längre än jag?

Enkel är frågan inte, tvärtom är SiS uppdrag svårt. Men samhället har sagt: Vi ansvarar för din vård så att du ska sluta göra dig illa.

Staten utlovar ”adekvat vård i en trygg, varm och kontrollerande miljö”.

I verkligheten innebär den utlovade vården rädsla, tvång, våld, kränkningar, självmordsförsök och isolering på obestämd tid.

Jag frågar tjejerna: Tror du någon kommer att bry sig om det ni berättar i de här intervjuerna?

De svarar: ”Ja, det tror jag.”

Text: Kerstin Weigl
Foto: Anna Tärnhuvud
Redigering: Jenny Svenberg Bunnel