En bra debattform

Nivette Dawod

"Ingen kunde börja hojta"

Ohly och Björklund var argast när de pratade om Sverigedemokraterna.

Och Maud Olofsson hamnade i skymundan.

Så lyder analysen av Studio Ett-debatten från Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin.

Trots att partiledarna var sju stycken i den lilla studion fick alla möjlighet att debattera på ett bra sätt i den två timmar långa debatten, tycker Lena Mellin.

– Ingen kunde börja hojta och debatterna var lättöverskådliga, säger hon.

Vilken fråga fastnade du för mest?

– Partifinansieringen. Där talade alla för sin egen sjuka mor på något sätt och båda förlorade på det. Det blev fånigt när Reinfeldt sa att valhemligheterna kunde röjas, samtidigt är det klart att Socialdemokraterna får hjälp av LO-anställda.

Fränt och osakligt

Även duellen om jobben mellan Reinfeldt och Vänsterpartiets Lars Ohly var frän och nästan osaklig, säger Mellin.

– Reinfeldt sa att Lars Ohly var emot allt och Ohly kallade Reinfeldt hånfull. Det var en väldigt uppskruvad ton.

Argast var duellen mellan FP-ledaren Jan Björklund och Lars Ohly när de pratade om Sverigedemokraterna,tycker Mellin.

Ohly tydliggjorde att de rödgröna aldrig kommer att samarbeta med SD. Trams, svarade Björklund, som tillade att alliansen kommer att söka majoriteter på andra sidan blockgränsen.

– Den här duellformen gjorde att det blev lite mer humör, eftersom de hade kortare tid att svara på frågorna, säger Mellin.

Maud var blekast

Blekast av partiledarna tycker Lena Mellin att Centerpartiets Maud Olofsson var.

– Hon visade inte framfötterna som hon brukar göra, men hon gjorde absolut inte bort sig heller.

Vad fick lyssnarna ut av debatten?

– Väljarna stärktes nog i sin övertygelse om vad de ska rösta. Det var nog inget block som vann väljare från andra blocket.

Betyget på hela debatten:

– Ingen partiledare behövde anstränga sig så fruktansvärt.