Bodström: ”Mamma dolde aldrig något”

Britt Peruzzi

Aggression, anklagelser om otrohet och polisingripanden.

Thomas Bodströms åttonde bok "Det man minns" handlar om hans mamma Vanja och hennes Alzheimerdiagnos.

– Mamma dolde aldrig något. Hon hade varit stolt över att jag skriver om hennes demenssjukdom.

"Ingen är bättre än du, Thomas".

Vanja Bodströms ord har etsat sig fast i sonen som menar att uppmuntran hjälpt honom till större framgångar än vad som egentligen motsvarat hans talang.

– Det var orealistiskt men jag har använt mig av känslan. Första gången i AIK:s omklädningsrum, första gången i en rättegångssal. Inte ens i regeringen tyckte jag att det var så märkvärdigt. Hennes ord innebar modernt uttryckt "ta inte skit".

Thomas Bodström sitter bakom en bokhylla fylld med pärmar. Hans advokatkontor med bjälkar i taket ligger inte långt från Odengatan där föräldrarnas våning sakta håller på att sorteras.

– Det är ett jättearbete, 40 års samlade saker... Jag kan säga att min ambition att bli så gammal som möjligt har reviderats. Nu handlar det mer om att få en så bra ålderdom som möjligt.

För några år sedan kontaktade Norstedts förlag den före detta justitieministern och föreslog en memoarbok.

– Jag kände inte för det, men sedan kom jag på att mamma var värd en bok. Och i samband med det upptäcktes hennes sjukdom.

– Det finns en skamstämpel kvar kring Alzheimer. Men det som tidigare ansågs som tokigt finns det nu medicinska förklaringar till.

I ett kapitel i boken semestrar Vanja och Lennart Bodström på Kanarieöarna med sina tre vuxna barn och barnbarn. Resan kantas av mammans demenssymptom - av humörsvängningar, aggression och bisarra situationer.

Vid ett tillfälle sparar hon en halv pizza i sin handväska, vid ett annat vaknar familjen av att mamman anklagar maken för otrohet.

– Pappa satt i rullstol och... ja, anklagelserna var bisarra. Och på morgonen hade hon glömt allt. Mamma hade tidigare hanterat konflikter med martyrskap, använd ordet "besviken" och varit långsint. Nu fick hon plötsliga raseriutbrott för ingenting.

Boken varvar berättelsen om Thomas Bodströms egen uppväxt i villan i Sollentuna - med en stöttande men excentrisk mamma, en snäll men  frånvarande yrkespappa och så fotbollen - med nakna episoder från nuden och mammans demenssjuka värld.

– Boken är en kärleksförklaring. Men ska den vara genuin måste jag också ta upp att det funnits konflikter och problem.

Thomas Bodström beskriver stunder när gränsen mellan verklighet och sjukdom suddas ut.

– Den svåraste tiden hittills är den sista tiden som mamma och pappa bodde hemma. Då kunde mamma ge sig ut på stan och försvinna. Vid något tillfälle  ringde vi polisen.

Han nämnder det "glasartade" uttryck som kommer med sjukdomen.

– Den sjukdom som gör att mamma dör mitt framför oss. Långsamt och utan att vi kan förhindra det.

I bästa fall har de tre syskonen kunna finna tröst i humorn. I värsta fall har de varit tacksamma att föräldrarna lever.

När Lennart Bodström vid ett tillfälle hade blivit sjuk och fallit ner på köksgolvet lät hustrun bli att larma utan manade i stället på honom att resa sig och inte vara till besvär.

Trots tecken på demens dröjde det år av oro och förstörda familjetillställningar innan familjen förstod att Vanja var sjuk.

– Vi ville tro att hon bara var gammal och glömsk. Och då var vi tyvärr dumma nog att tjafsa emot henne. Nu har vi lärt oss. Att hålla med, byta samtalsämne, krama om och gå vidare.

Bokens episoder om mammans sjukdom är korta, och kursiva. Alzheimers tillåts inte bli hennes främsta identitet.

– Jag försöker tänka på den fantastiska människa hon var. Det är ett privilegium att ha båda föräldrarna kvar men jag har också varit väldigt, väldigt ledsen. Hur bra de än har det på sitt äldreboende så är de 87 och 86 och deras liv långtråkigt.

Själv har Thomas Bodström precis tackat ja till att bli ambassadör för Alzheimerfonden.

– Jag lär mig mer och mer och hoppas bidra till att fler vågar tala om sjukdomen.

Samtalen med föräldrarna, som han hälsar på någon gång i veckan, har däremot urlakats. De handlar numer bara om barnbarnen och ibland om de fotografier som ligger utspridda på borden i deras servicelägenhet.

– De vill bo tillsammans. De är oskiljaktiga. Pappa är den som varit mest tapper.