John Kerrys svar väcker många frågor om hur världspolitiken styrs

Wolfgang Hansson

Senaste turerna om en ­Syrienattack får en att undra hur världspolitiken egentligen styrs.

Var det så att en fråga på en presskonferens helt plötsligt ändrade förut­sättningarna?

I så fall blir man både rädd, glad och tveksam.

Rädd därför att man på något sätt tror att världsledare verkligen försökt uttömma alla möjligheter innan de ger sig in på militära angrepp. Var det verkligen ingen som tänkt tanken att Syrien kunde lämna ifrån sig sina kemiska vapen?

Glad därför att den oväntade vändningen trots allt visar att USA på ­tröskeln till ett anfall är berett att stanna upp och se om det finns en möjlighet att lösa frågan utan krigshandlingar. Obama därtill pressad av en fientlig folkopinion och en ovillig kongress.

Tveksam därför att jag undrar hur ärlig Syriens diktator Bashar al-Assad är i sin vilja att ge upp ­vapnen som varit en sista desperat utväg för honom. Risken är uppenbar att ­Syrien spelar medgörligt för att vinna tid och skjuta upp ett anfall.

På presskonferensen i London i förrgår då Kerry fick frågan om det fanns något Assad kunde göra för att undvika en amerikansk attack såg USA:s utrikesminister först perplex ut. För en gångs skull verkade han inte ha ett svar förberett. Han tvekade lite. Slog ner blicken och plockade med några osynliga föremål under ­talarstolen. Kerry lyfte hjälplöst armarna ut från sidorna.

- Han kan ju alltid lämna över sina kemiska vapen under internationell kontroll, sa Kerry.

Rubbet. Med en gång.

Sen en kort paus innan han uppgivet tillade:

- Men det kommer ju aldrig att hända.

Ett uttalande som fick Rysslands utrikesminister Lavrov att ta upp bollen och passa den vidare till Syrien som snabbt sa sig välkomna det ryska förslaget. Assad ser chansen att undvika en amerikansk attack vars skadeverkningar han i förväg har svårt att bedöma.

Inom loppet av några timmar hade bombmullret plötsligt tystnat. I stället fanns en bred uppslutning kring en möjlig lösning.

Obama lät lättad när han sa sig villig att avvakta ifall Syrien höll sitt löfte. Han såg en utväg för att slippa lägga sig i ett krig som han hittills skytt som pesten.

Men är det verkligen på så här lösa boliner som världspolitiken styrs? På en stundens ingivelse?

Jag föreställer mig att de flesta tror att världens ledare sitter med djupt veckade pannor och försöker hitta lösningar i veckor och månader innan de trycker på krigsknappen.

Möjligheten finns att frågan till Kerry var planterad. Att USA:s utrikesminister är en väldigt skicklig skådespelare som bara låtsades vara tagen på sängen.

Mitt intryck är att det inte var så.

Även om det ser lite hoppfullt ut nu är risken för en attack inte undanröjd.

En rad praktiska frågor återstår att lösa.

Ska Syriens kemvapen flyttas utomlands? Ska de övervakas eller förstöras på plats? Vem ska i så fall göra det? Hur snabbt måste det här ske?

Lärdomarna från Irak visar att det är en komplicerad och tidskrävande operation.

Om inte Assad till slut lämnar över sina kemiska vapen står världen kvar på ruta ett.