”Jag skulle vilja berätta för Max hur stolt jag är...”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-20
VÄSTERÅS. Släkt och vänner lämnade tingssalen.
Men Emma och Nicklas Jangestig satt kvar när rättsläkaren berättade om deras barns skador.
– Det värsta var att höra hur Max försökte skydda mig, säger Emma.
Under hela Arbogarättegången har Emma Jangestig suttit bredvid sin sambo i rättssalen. På åhörarbänken har vänner och familj suttit och lyssnat.
Men när rättsläkaren, som gjorde obduktionen av Max och Saga, skulle vittna i går var det bara Emma och Nicklas som orkade stanna kvar.
Som stöd satt barnens morfar Roland med sin dotter på sambons plats. Och i en av bänkarna satt Nicklas bror.
Ville krypa över mot tyskan
– Jag vet att jag skulle ha ångrat mig om jag inte stannat och lyssnat. Jag vill ha så mycket information som möjligt för att lägga klart tusenbitarspusslet, säger Emma.
Nicklas berättar hur han fick tvinga sig kvar i stolen, att han var nära att krypa över bordet bort mot den misstänkta tyskan.
Rättsläkaren gick igenom skadorna från mördarens hammarslag.
– Jag skulle vara med, annars skulle jag alltid undra. Nu vet jag vilka de medicinska skadorna är och kan bearbeta dem. Även om jag aldrig kommer kunna släppa det, säger Nicklas.
Kippade efter andan
När rättsläkaren vittnat berättade polisens kriminaltekniker om analysen av brottsplatsen och hur morden och mordförsöket troligtvis gick till.
Efter 14 år på tekniska roteln hajade Kjell Eriksson till inför den extrema kraften i våldet:
– Jag minns hur jag stod i trappan där jag hade överblick över hallen och undrade: ”Vem är gärningsmannen? Vad är det för person vi letar efter?” För det är ganska ovanligt med sådan kraft.
De släktingar och vänner som kommit tillbaka in i salen kippade efter andan. Emma Jangestigs bästa vän tvingades gråtande lämna rummet.
Men Emma och Nicklas stannade kvar.
– Det var jättejobbigt. Det värsta var att höra att Max stått upp, att han kommit mot mig och att han förmodligen försökte skydda mig. Men han var sån. Han skulle alltid skydda mig, säger Emma.
I sitt block skrev hon:
”Jag önskar att jag hade kunnat berätta för honom hur stolt jag är.”
När mördaren ringde på dörren, vid sjutiden på kvällen 17 mars, hade Saga gosat ner sig i soffan framför tv:n. Både hon och Max hade fått på sig pyjamas och skulle snart nattas. Men barnen hittades i hallen – inte långt från sin mamma. På golvet låg Sagas urdruckna nappflaska.
– Det var jätteskönt att höra att hon i alla fall hade sin trygghet nära i den skräcksituationen, säger Emma.
Sista dagen med vittnesförhör ägnades till stor del åt teknisk bevisning – och avsaknaden av den. Efter att Emmas sambo hittade sin familj rörde sig 14 personer i huset. Sex av dem arbetade intensivt med räddningsarbetet på plats.
Dessutom finns inga tecken på att offren gjort motstånd och attacken var sannolikt över på tio minuter.
– Det är i stort sett en omöjlighet att säkra DNA på en sådan här plats där så många människor har rört sig, sa Weine Drotz, forensiker på SKL.
”Det är som ett svart hål”
Tisdagen blev en av de svåraste rättegångsdagarna för de anhöriga. Efteråt gick Emma och hennes familj till barnens grav på kyrkogården.
Nicklas fick kraftig migrän och sov flera timmar när han kom hem.
– Det är som ett svart hål, säger han.