De tänder ljus för alla som inte kom hem

Två år har gått – och sorgen finns kvar.

Men den här gången blandades musiken på minnesstunden över tsunamioffren med barnskrik, ett bevis för att livet trots allt går vidare.

– Engla kan aldrig ersätta Mira och Buster, men hon fyller ett tomrum, säger Lars Hartzell, 37.

Än en gång ringde klockorna för dem som aldrig kom levande hem igen. Än en gång tändes ljusen på rad – för alla de nära och kära som dog i tsunamin på annandagen för två år sedan.

Lars och Sara Hartzell, 35, fanns bland de 230 personer som samlades till minnesgudstjänst i Ersta kyrka i Stockholm i går kväll.

Tillsammans lyssnade de på prästen Lena Fagéus kloka ord och vilade i musiken från orgeln och gamban.

– Förra året kände jag rädsla inför årsdagen, i år känner jag mig säkrare, säger Lars Hartzell.

Förlorade livskamrater

I går berättade han och hustrun Sara i Aftonbladet om sitt nya liv tillsammans.

Båda förlorade de sina livskamrater och var sitt barn, Mira och Buster, i katastrofen.

I dag har de dottern Engla, fem månader, tillsammans.

När de har tänt ljusen somnar Engla tryggt i pappa Lars famn i kyrkan.

– Jag kan sitta och gråta – och samtidigt titta ned på henne och bli glad, säger mamma Sara.

Rislyktor mot himlen

För både henne och Lars är minnesstunderna viktiga.

– Vi som förlorade nära och kära lever fortfarande i det här, för oss är det så nära. Samtidigt är det så viktigt att tillåta sig själv att känna lycka varje dag, utan dåligt samvete. Livet är för kort för att slösas bort, säger Lars.

Senare på kvällen sände de upp sina rislyktor mot himlen precis som så många andra, långt borta i Thailand.

Läs också

Kerstin Nilsson