Museet vaktas - av katter

Läs Novajas Gazetas reportage om Eremitagets fyrfotade vaktstyrka

Rysslands största museum, Eremitaget i S:t Petersburg, vaktas - av katter.

Men den en gång i tiden så stolta fyrfotade väktarstyrkan lever i dag en utsatt tillvaro.

– Det är väl mellan 50 och 80 katter som bor här. Vi försöker att inte släppa in fler, för vi har ingenstans att ha dem och vi har inte mat så det räcker, säger Anastasia Mikljajeva på museet till tidningen Novaja Gazeta.

– Mjau! Mjau!

Intonationen är viktigast av allt: kattens välbekanta ljud låter både bedjande och uppmanande på samma gång. De gröna ögonen är vaksamma där de utan att blinka tittar ner från den antika trappan

– Vem där? Vad vill ni?

– Ja det var just er jag sökte?

Den 30 mars firas traditionsenligt Marskattens dag på Eremitaget i S:t Petersburg. En enda gång om året, vanligtvis i mars månad, har utomstående under några timmar tillträde till det berömda museets ”kattvakt”. Ingången är alltså öppen, men den här katten, som heter ”Odjuret” tar sitt arbete på allvar. Därför bryr han sig inte ett dugg om vad jag säger. Jag är en främling, alltså utgör jag ett hot.

–Grr?r, säger ”Odjuret” (sitt namn har han fått på grund av att han är så argsint och sedan fick han bli medhjälpare åt sina tvåbenta vaktkolleger). Svansen ställer sig rätt upp, han skjuter rygg och morrhåren spretar åt alla håll. Han höjer en skräckinjagande svart tass och fäller ut klorna.

Tack jag tror er. Snacka om vaktstyrka.

Palatskatterna

På museet får vi veta att alla medarbetare i vakten är döpta efter sina egenheter. Den keliga, fyrfota fröken Kleopatra är snygg och prydlig och föredrar det manliga könet. Kissen som heter Plaksa (Lipsillen, övers. anm.) gnäller alltid efter mat. Hon får kattungar oftare än de andra, och som mor till många barn har hon fått egen lägenhet, en rymlig kartong från matbutiken.

En gång tog sig en okänd individ på fyra tassar, från källaren, genom en ventilationstrumma in i van Dyck-salen på andra våningen i Eremitaget. Man höll på länge med att få ut henne därifrån, försökte skrämma henne, lockade med mat, men ingenting hjälpte. Katten satt orörlig kvar och kikade ut ur röret, men ut i salen gick hon inte. Först två veckor senare lyckades man fånga in henne och då var hon helt utmärglad. Den sköna fick gå på gödkur och döptes till van Dyck.

Den mest eminenta av alla katterna på Eremitaget är Tsarinnan (eller som hon egentligen heter Tsarinnan Jekaterina). Hon kliver alltid omkring med högburet huvud, ger sällan ifrån sig några ljud och sover uteslutande i någon av direktörernas loger?

Hundratals gröna ögon bevakar skatterna

Katter har bevakat Eremitaget sedan allra första början. Det var Peter den store som kom på den goda idén att bjuda in de jamande små väktarna till palatset. Det var också grundaren av staden vid Neva som redan på 1700-talet tog den första katten till S:t Petersburg ifrån Holland, för att användas till jakt på skadedjur. Kort därefter hade Tsarens dotter Jelizaveta Petrovna klagat över att hon ”led något fruktansvärt av de mängder gnagare som huserade i hennes gemak”. Enkom för hennes skull beställde man ett parti katter från Kazan. Kejsarinnan hade nämligen fått reda på att de var utmärkta råttfångare. I Tatarstans huvudstad är man än i denna dag stolt över den trehundra år gamla beställningen. Tatarstans president Mintimer Sjajmijev drog sig till exempel till minnes det i samband med Kazans tusenårsjubileum, då S:t Petersburgs guvernör Valentina Matvienko överlämnade en vit panter från Leningrads djurpark som gåva (en vit panter finns avbildad på Tatarstans statsvapen).

– I våra trakter har vi fött upp katter för att ha som råttfångare i flera hundra år berättar Sjajmijev. Ryktet om detta spred sig snabbt. År 1745 befallde kejsarinnan Jelizaveta att man skulle hitta de trettio bästa katterna i Kazan och skicka dem till S:t Petersburg. Man behövde katterna i Vinterpalatset där råttorna förökade sig i snabb takt och gav sig på utställningsföremålen. Vi är stolta över att våra katter kunde bidra till att Eremitagets skatter bevarades och vi är glada att nu få tillbaka dem i form av pantrar! avlutar Sjajmijev skämtsamt.

Katter med egna tjänare

Det var Katarina den stora – Eremitagets grundare – som gav sina fyrfotade vänner status av väktare i konstgallerierna. Det var också hon som såg till att den kejserliga kattstammen växte till omkring femhundra individer. Hon såg dessutom till att de fick bättre levnadsförhållanden i museet. De egensinniga små liven hade till och med egna tjänare. Varje månad sattes en nätt liten summa ur statskassan undan till kattmat. Den kejserliga tillvaron för råttjägarna fick ett abrupt slut i och med revolutionen 1917. Det blev ett arbete för frivilliga att ta hand om katterna i Eremitaget. Man samlade inte längre in några pengar för deras fortlevnad. De första åren under Sovjetmakten fanns det färre svansbeprydda väktare i Eremitaget än någonsin förr eller senare. Tyvärr överlevde ingen av arvtagarna till de tatariska katterna kriget, under belägringen dog varenda liten kisse i palatset. Man fick alltså senare se till att välja ut nya katter till den kejserliga vaktstyrkan. Från och med 60-talet består kattdynastin av infödda leningradbor, tidigare hemlösa han- och honkatter.

Inget kejserligt

I dag har Eremitaget sjuttio små obeväpnade väktare.

– Inte nog med att våra hjärtnupna medarbetare tar med sig övergivna katter som de hittar på gatan, hungriga, frusna, skabbiga katter som de tycker synd om. Folk som vet om att vi har den här lilla ”kattsamlingen” kommer också hit och lämnar djur, beklagar sig Michail Piotrovskij som är direktör för statliga Eremitaget.

– När folk kommer hit och vill att vi ska hysa in hemlösa katter i Eremitagets källare så är vi tvungna att säga nej, förklarar direktörens rådgivare Maria Chaltynen. – Vi är ju inte kapabla att ta emot alla katter i hela kommunen.

– Det är omöjligt att veta exakt hur stor vår besättning av katter är i dagsläget, säger Anastasia Mikljajeva, forskare på Eremitaget.

– Det går helt enkelt inte att räkna dem. De förökar sig på naturlig väg, kommer och går som de vill och ibland får de kattungar som blir kvar i museet. Det är väl mellan femtio och åttio katter som bor här. Vi försöker att inte släppa in fler, för vi har ingenstans att ha dem och vi har inte mat så det räcker?

Fick officiell lön

Det är inget kejserligt med att rota runt på soptippar eller tigga i gångtunnlar och i tunnelbanan för att få ihop till torrfoder. På Tsarens tid fick museikatterna en officiell lön. Men nuförtiden är det inte brukligt att ge dem lön och det trots att vi ser katterna som fullvärdiga medarbetare. De lever på allmosor.

För några år sedan grundades ”Fonden för Eremitagets katter”, som är till för att samla in medel till mat och medicin åt katterna, och till gagn för de håriga, mustaschprydda väktarna på Rysslands största museum anordnar man dessutom olika tillställningar.

– Det är klart att katterna i huvudsak lever på våra medarbetare, säger Anastasia Mikljajeva.

– Vi samlar in pengar internt till deras underhåll. En sak vi gör är det vi kallar ”En rubel för katten” och det innebär att alla medarbetare på Eremitaget lägger en rubel i ”kattkassan” när det är löning. Och nu är det tredje året i rad som vi genomför Marskattens dag. Det är ett specialprojekt, tillägnat katterna på museet. Och tanken är förstås att samla in pengar.

Populära och efterfrågade

När kattstammen överstiger sjuttio individer måste museet dra ner på antalet.

– Våra katter är populära och efterfrågade i Petersburg. Det händer att vi delar ut våra små gunstlingar, men då ser vi till att de verkligen får det bra, säger Michail Piotrovskij.

Eremitagets medarbetare lämnar sina trogna väktare endast i goda händer. De blivande värdarna får genomgå lämplighetskontroll i förväg och skriva under papper. Varje invånare som ska flytta från museikällaren till privat boende får med sig ett diplom där antal tjänsteår är angivna, liksom ett vaccinationsintyg, ett intyg med personliga uppgifter om namn, ålder, sjukdomshistoria samt en beskrivning av vederbörandes vanor och önskemål. Innan katterna överlämnas varnar museets medarbetare de nya värdarna, att om katten inte skulle vänja sig eller om ni inte trivs tillsammans, så tar vi tillbaka den. Men än så länge är det ingen som har blivit återlämnad.

Läs också

Nina Petljanova , översättning: Lina Björkegren