Han skulle användas som mänsklig sköld

Nivette Dawod

MOSUL. Mitt under ramadan träffades Mohammad Ali Mohammad av splitter från en IS-granat.

Trots det fick han inte lämna Mosuls gamla stad – terroristerna ville använda honom som mänsklig sköld.

Nästan 20 dagar senare får han äntligen sin operation på golvet i ett fältsjukhus.

– Jag vill bara att min bror ska överleva, säger Saleh Ali.

Minnena från tiden under IS är färska, men traumatiska.

Bröderna snubblar på datumen när de ska beskriva vilken dag Mohammad Ali Mohammad, 23, träffades av granatsplittret. I slutet av ramadan, kanske den 16:e, eller 17:e juni, det har nästan gått 20 dagar i alla fall, kommer de fram till.

Saleh Ali, 27, minns andra saker tydligare.

Blodet som täckte Mohammads mage och bröst. Desperationen när han tog honom till det närmaste sjukhuset, som precis som alla sjukhus i Mosul kontrollerades av IS, och bönade och bad om att lillebror skulle få överleva.

De läkare som terrorsekten tvingat kvar på sjukhuset för att operera IS-ansluta fick göra så gott de kunde.

Delar av såret öppet

Men nu, när familjen äntligen fått hjälp av irakiska armén att lämna sitt hem i Farouq-distriktet, gapar delar av såret öppet på Mohammad Ali Mohammads mage.

Han är tunn, revbenen sticker ut, höftbenen också. Pulsen dunkar snabbt på hans hals. Skräcken gnistrar i hans ögon. Han säger inte mycket, är matt och trött.

Saleh fortsätter istället:

– Jag bad dem att ta av mitt blod och ge till honom när de opererade. Jag har svimmat flera gånger sedan dess, men det gör inget. Jag vill bara att min bror ska överleva.

Hans smala, knotiga armar håller hela tiden hårt om den liggande brodern.

Pappan sitter en liten bit bort. Han sätter då och då handen för munnen, orkar inte riktigt se på brödernas lidande. Väntar på en av volontärläkarna.

Vi befinner oss på ett improviserat fältsjukhus i östra Mosul, familjen sitter på plastmattor som lagts ut på golvet, och bakom dem står gamla radiobilar huller om buller, eftersom det här egentligen var ett litet nöjesfält tillhörande hotellet Nineveh som står tomt och övergivet nu.

Bär plastpåsar istället för blöjor

Pariserhjulet utanför har inte använts på länge. Det är täckt av sand. Barnen som evakuerats med de tre bussarna från Mosuls gamla stad under morgonen har ingen ork att leka i det. Även de är tunna som små skelett, de bär plastpåsar istället för blöjor, och har allt från brännskador av den 46-gradiga hettan till skabb som sprids i familjen.

Familjen som väntar på att Mohammad Ali Mohammad ska opereras säger inte så mycket. De blev bestulna på sina ID-kort när IS gick runt i gamla stan och slog människor som försökte fly nu när slutstriden mot terrorsekten rasar i gamla stan.

– De sa till oss att vi skulle stanna i våra hem och dö. Att vi var mindre värda än dem och skulle bli deras mänskliga sköldar, säger Saleh Ali om IS-terroristerna.

Familjen måste först registreras mot officiella irakiska uppgifter, av säkerhetsskäl, och sedan kan sonen få vård. Tidigare under dagen har en orange plastpåse full med explosiva medel omhändertagits från en kvinna som befann sig bland flyktingarna. IS desperata hämndtaktik med kvinnliga självmordsbombare har de senaste dagarna tagit sig hela vägen till flyktingsamlingar.

”Släppts ut ur ett fängelse”

Till slut kommer Saadoon Abdeljabbar, allmänkirurg från Mosul som jobbar på fältkliniken som volontär. Han sätter sig vid Mohammad Ali Mohammad, rengör såret, och tar fram nålföraren och suturtråden. Allt sker utan bedövning. Mohammad tycks inte ha någon ork att skrika, men han grimaserar av smärtan. Pappan följer allt under tystnad. Storebror Saleh håller Mohammad i ett fast grepp medan Saadon Abdeljabbar arbetar.

Då och då gråter Saleh Ali.

– Det känns som om vi har släppts ut ur ett fängelse. Vi är befriade. Nu vill jag bara att min bror ska överleva.

När den omedelbara faran är över uppenbarar sig konsekvenserna av livet under IS för många.

Framförallt barnen uppvisar tecken på grav undernäring, nästintill svält, berättar flera läkare Aftonbladet pratar med.

– De har levt utan mat och till viss del utan vatten i tre års tid. Ibland har de inte fått ransoner av IS alls, säger volontärsjukvårdaren Mohammad Abdullah.

Värre under offensiven

Flera av de som kommer till fältkliniken behöver ofta ytterligare vård. En del skickas till sjukhus i Mosul, som bara nyligen tagits tillbaka från terrorsekten. Andra körs i ambulans till staden Erbil, åtta mil bort.

I flyktinglägret Khazer, tre mil utanför Mosul, träffar barnsjukvårdaren Sana Jawat hundratals barn som visar allt tydligare symptom på undernäring. Det har blivit värre under offensiven som den irakiska armén drivit för att ta tillbaka Mosul, Iraks andra största stad, sedan i höstas.

– De senaste månaderna har vi sett allt tunnare barn, de är svaga och mycket trötta. Vi försöker hjälpa dem, men de behöver mer hjälp än vi kan ge dem ibland. Då läggs de in på Erbils sjukhus, säger Sana Jawat.

Förutom bristen på mat och vatten bidrar psykiska trauman som barnen upplever till att deras fysiska hälsa försämras.

”Har förlorat allt”

– De har levt under IS styre i tre år. Alla har varit med om något. Kanske har de förlorat en familjemedlem, kanske har deras föräldrar inte orkat ta hand om sin familj. Vi ser väldigt många som är deprimerade och försöker ta sitt liv.

helskärm

Lilla Mina, 2 år, som Aftonbladet får träffa har äntligen kommit upp i normalvikt för sin ålder. Hon kom till Khazerlägret i april med sin familj som tog sig från Badour utanför Mosul, ett område som fortfarande kontrolleras av IS. Då var hon rejält undernärd sedan ett år tillbaka. Mammans mjölk räckte inte till.

– Vi är bönder från början, våra barn brukade må bra och äta maten vi själva odlade. Nu har vi förlorat allt. Huset är sönderbombat. Men barnen har i alla fall fått börja i skolan igen, säger Mahmoud Issa.