”Tårarna rann när jag fick klippa av skägget”
Uppdaterad 2017-07-06 | Publicerad 2017-07-03
KALAK, IRAK. De två männens blickar är allvarliga – men avslappnade.
De är i trygghet nu.
Barberaren Taher Abdelrahim får äntligen utöva sitt kall igen.
Och Haidar Mahmoud, i hans frisörstol, känner sig fri:
– Tårarna rann när jag fick klippa av skägget efter att ha levt under IS, säger han.
För några månader sedan kände de två männen inte varandra.
Nu sitter Haidar Mahmoud, 27, tyst i en grön plaststol. Taher Abdelrahim, 35, klipper fokuserat Haidars hår och skägg.
Ett plastskynke ger svalka i den 46-gradiga ökenvärmen.
De två männen bodde båda i samma stad, Mosul, och flydde tre mil, hit till Khazerlägret, av samma anledning: terrorgruppen IS.
Haidar Mahmoud var tolk i tre års tid åt den amerikanska armén. Han blev livrädd när Islamiska staten tog kontrollen över Mosul 2014.
– Jag hade arbetat för amerikanerna. Hade de vetat om det hade de halshuggit mig. När jag kom hit till flyktinglägret kände jag den starkaste känsla av frihet jag någonsin haft, säger Haidar.
Han kan idag skratta åt hur långt hans skägg var i november förra året, när han registrerades i lägret. IS förbjuder män från att raka sig, det är en av många hårda sedlighetslagar terrorsekten infört mot civila där de har kontrollen.
Att röka är till exempel också förbjudet. Kvinnor måste täcka sig från topp till tå.
– Jag fick inte raka mig på över två år. Det var förstås inte viktigt för mig just då. Men när jag kom hit och fick klippa mig för första gången. Det var en obeskrivlig känsla av lättnad, säger Haidar.
Han kunde äntligen andas ut, säger han. Men han grät inte.
Eller?
– Jo, jag ska erkänna, tårarna rann ner för mina kinder när jag fick klippa av skägget, säger han och skrattar.
Som så många andra flyktingar som levt under IS våld beskriver Haidar Mahmoud tiden under terrorsektens våld som att han var ”levande död”. Inte ens hemmet kändes tryggt.
Att bevittna avrättningar blev vardag. Människor halshöggs på gatan. Kastades från höga hus.
Men en händelse lämnar honom ingen ro, även om han inte var med om den själv. Det var grannen här i flyktinglägret som nyligen berättade om en man han var släkt med, som bodde i Hay al-Tanak, väster om Mosuls gamla stad.
– Distriktet var på väg att befrias av den irakiska armén nyligen när en bomb slog ner i familjens hus. Hustrun dog direkt. Parets två små barn försökte fly när ett av dem sköts till döds av en krypskytt och det andra barnet skadades. Mannen bar snabbt upp båda barnen, han måste varit utom sig av sorg när det hände.
Han bestämde sig för att begrava det döda barnet och hustrun och sedan fly med barnet som överlevt, berättar Haidar vidare.
– Först när han begravt kropparna och flytt vidare till den irakiska militären insåg han att det barn han burit hela vägen i sin famn var det döda barnet. Han hade tagit fel. Han sprang tillbaka, grävde upp graven, men det var för sent. På samma dag förlorade han båda sina barn och sin hustru. Det är den värsta historien jag hört, säger Haidar.
Taher Abdelrahim nickar tyst.
Han hör liknande berättelser hela dagarna. Männen han klipper hår och skägg på börjar ofta berätta. De behöver lätta sina hjärtan, säger Taher.
– Jag kan inte ens säga er vilken historia som är värst. Alla har hemska vittnesmål, säger han.
Trots det känner han sig lycklig nu. Han har fått återvända till sitt kall.
– När Daesh kom till Mosul fick jag inte klippa någon längre. Jag känner mig värdefull nu, jag är så glad för det. Många rusar mot mig och är helt överväldigade när de vet att de äntligen ska få raka av sig skägget. De kan nästan inte förstå att det äntligen ska ske, säger han.
”De börjar gråta av tacksamhet”
Efteråt ser de ut som helt nya människor.
– Det har hänt flera gånger att de börjar gråta av tacksamhet. Jag är också tacksam. Det känns som att jag hjälper dem att bli rena på något vis.
Hans yrke har fått en större mening, förklarar han.
– När striderna inleddes i Mosul försökte jag hjälpa skadade så gott jag kunde, de kom till mig med skallskador, jag försökte rengöra och sy ihop ytliga sår. Men snart blev jag förbjuden att arbeta av IS. Nu känns det som om jag får en ny chans att hjälpa.
Han är själv kortklippt idag, på kinderna syns en tunn skäggstubb. Taher Abdelrahim avslöjar att han aldrig tyckt särskilt mycket om långt skägg.
– Jag tycker inte att jag passar i det. Även när vi levde under IS regler försökte jag att klippa ner mitt skägg så ofta jag kunde. Jag gömde mig hemma med mitt nyklippta skägg, säger han och skrattar.
– Alla har sin smak, jag gillar kort skägg!
Haidar håller med och skrattar förstående.
– Det blir märkligt i sådana här situationer. Det som är förbjudet är plötsligt det som lockar allra mest.