Diamant Salihu skildrar gängkriget på Järvafältet
”Det har spills så mycket blod att det är omöjligt att försonas”
Uppdaterad 2021-05-17 | Publicerad 2021-04-28
Den blodiga konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen på Järvafältet har skördat många offer.
Skräcken ligger som en våt filt över området. De inblandade beskriver själva konflikten som ett krig.
Med reportageboken ”Tills alla dör” vill journalisten Diamant Salihu bidra med nya perspektiv till hur barndomsvänner kunde förvandlades till dödsfiender.
Det är mitt i sommaren 2015. En skara människor turas om med att fylla två stora gravar med jord. I kistorna ligger två tonårskillar sida vid sida: en 19-åring och en 16-åring.
De är Rinkebykonfliktens första offer.
Killarna tillhörde olika sidor av konflikten. Men de hade varit nära vänner och vuxit upp i samma område. På imamens initiativ begravdes de samtidigt: en symbolisk handling för att skicka signaler om försoning; ingen ska hämnas, ingen mer ska dö.
Förhoppningen var att den gemensamma begravningen skulle skapa enighet och sätta stopp för våldet. Men gängkonflikten i Järvaområdet har blivit till en av Sveriges blodigaste.
Ett tiotal personer har mördats. De som befinner sig i konflikten beskriver den som ett krig.
– Det har spills så mycket blod att det är omöjligt att försonas, säger journalisten Diamant Salihu, som är aktuell med reportageboken ”Tills alla dör”.
Det hela började någon vecka innan begravningen med ett gäng barndomsvänner från Rinkeby som skulle råna ett växlingskontor. En del var i princip som bröder. Men efter kuppen uppstod en schism: starka känslor och en konflikt om pengar ledde till att en anhörig krävde hämnd – och fick det ett dygn senare.
Barndomsvännerna hamnade på olika sidor. Två av dem mördades. Ett och ett halvt år senare inträffade ett dubbelmord på två bröder på ett café vilket ledde till att konflikten eskalerade ytterligare. Så småningom började sidorna få olika benämningar: Shottaz och Dödspatrullen.
– Det hela utspelar sig på ett väldigt litet område. Det är traumatiserade, närvaron av död är påtagbar, säger Diamant Salihu.
”Tills alla dör”
Han har bevakat konflikten sedan den började. Som reporter på Expressen åkte han ut till Rinkeby och pratade med människorna som drabbades av våldet. Det arbetet fortsatte han med på SVT. Men det blev frustrerande att bara skrapa på ytan. Diamant Salihu kände att det fanns något större att berätta.
– Vi läser hela tiden om anonyma personer som skjuts ihjäl. Sedan går vi vidare. Men här har vi tiotusentals människor som lever mitt i det som killarna själva beskriver som ett krig.
– Genom att zooma in i konflikten vill jag ge en berättelse om hur Sverige ser ut i dag. Det ger en förståelse för de komplexa utmaningar vi har. Jag vill visa att det inte är en ”quick fix” utan kräver mycket på alla fronter, säger Diamant Salihu.
Fler och fler har tvingats ta ställning i konflikten. Ett exempel är rapparen Yasin som på grund av släkt och vänskapsband hamnade på Shottaz sida, trots att han varit nära vän med personer på den andra sidan. Att många unga tvingades ta parti gjorde att de själva blev måltavlor.
Titeln har en tydlig referens.
– På frågan om hur länge det blodiga våldet ska fortgå uttryckte sig en kille så i förhör: Tills alla dör.
”Lämnat Rinkeby i sticket”
Oräkneliga personer har försökt mäkla fred mellan gängen under konfliktens gång.
Vissa föräldrar har försökt skapa försoning genom att använda sig av det som i somalisk kultur kallas ”diyo” – blodspengar, vilket innebär att man kompenserar anhöriga med pengar. Några pappor till tongivande barn på båda sidor träffades på McDonalds i Rissne för att medla. Inte heller det gav reslutat.
Polisen har en kluven inställning till civilsamhällets inblandning. Efter dubbelbegravningen blev det faktiskt lugnare ett tag. Samtidigt blev mordutredningen lidande.
Alla som bor i området och arbetar med frågorna har försökt göra sitt bästa utifrån sina perspektiv, berättar Diamant Salihu.
– Men det finns tyvärr en utbredd känsla av att samhället lämnat Rinkeby i sticket. Och man ska inte glömma att ungdomarna verkar stå utanför sina föräldrars traditioner och kultur men också utanför det svenska samhället.
”Vågar inte prata om sin sorg”
Under arbetet med boken har Diamant Salihu intervjuat gängmedlemmar, poliser, anhöriga, socialarbetare och skolpersonal. Men aldrig förr har han haft så svårt att prata med anhöriga, berättar han. En majoritet av morden är fortfarande ouppklarade, trots att det gått flera år.
– Jag upplever det som att många fortfarande bär på trauman, sorgearbetet får inget slut.
Det finns en enorm tystnadskultur som präglar hela området, vilket inte bara påverkar rättsväsendes uppklarningsförmåga.
– Man vågar inte prata om sin sorg. Jag har stått mitt emot en mamma som inte vågade prata på grund av att det kan finnas folk 30 meter bort. Skräcken ligger som en våt filt över området, säger Diamant Salihu.
”Bränslet är pengar och droger”
Samtidigt fortsätter unga killar rekryteras till gängen. Så länge som det får fortgå kan konflikten aldrig få ett slut, menar Diamant Salihu.
– Det jag verkligen blir upprörd över att det finns jättemånga killar i förorten som blir utnyttjade som gängens barnslavar. Ofta används ordet springpojkar, men det är fel. Unga killar genomför mord för att få status eller för att de är i skuld till äldre kriminella.
Diamant Salihu hoppas med sin bok ge en bild av hur Sverige ser ut i dag. Han vill också belysa samhällets kollektiva ansvar för det som händer i förorterna.
– Vi vet ju att bränslet till våldet är pengar och droger. Drogerna köps av långt fler än de som bor i förorten. Nu dör människor i förorten men nästa gång kanske vi ser att det händer närmre där vi själva bor. Ska vi verkligen acceptera att det forsätter så här?
