”Romario ska inte ha dött förgäves”

Joachim Kerpner

23-årige Ahmed Ibrahim Ali knivdödades – i går hedrades han vid en manifestation

23-årige Ahmed Ibrahim Ali – mest känd som Romario – kämpade för att hjälpa unga på glid.

Men han blev själv offer för ungdomsvåldet när han knivdödades i oktober.

– Romario ville alltid hjälpa andra, ge dem en chans att komma på fötter, säger hans mamma.

I går samlades människor ännu en gång för att hedra Romarios minne. Till begravningen för tre veckor sedan kom omkring tusen personer. Vid manifestation mot våld på Sergels torg i Stockholm i går visade omkring 600 människor sin avsky mot mordet på Romario.

Det var mitt i natten den 18 oktober som Romarios kropp lämpades av från en svart Audi utanför Karolinska sjukhuset. Samtidigt hittades två män knivskurna vid E4:ans Kistainfart. Flera personer greps – alla unga. Tre av dem är bara 16 år.

I dag är åtta pojkar och unga män häktade för mordet. Polisen säger inte något om motivet. Men troligen råkade Romario vara med några personer som attackerades med kniv. När förövarna upptäckte sitt misstag, körde de Romario till sjukhuset.

En sak står i alla fall klar: nyheten spred sig snabbt i invandrarförorten.

– Hela Husby stannade upp. Alla var chockade och pratade om Romario, på varenda gata och i varenda affär. Då förstod jag vilken stor och älskad

person han var, säger vännen Said Ali.

Romario hade lätt för att bli älskad – av barn, unga och gamla.

Svensksomaliern hade karisma, ständigt ett leende på läpparna och visade tydligt att alla människor var lika mycket värda för honom.

När Romario rörde sig i Husby stannade han hela tiden och pratade med folk han kände. Han blev uppringd av folk som behövde hjälp, han hjälpte nyanlända somalier med svenskan, han försökte fixa jobb åt folk.

Men att han var så omtyckt hängde också samman med hans insatser – alltid i tröja nummer 10 – på fotbollsplanen.

Ända sedan han kom till Husby 1994 kallades han Romario efter den lille, snabbe och gudabenådade brasilianaren som var det årets VM-idol.

Som 18-åring spelade

Romario med Vasalund i pojk-allsvenskan. Bland svensksomalier i hela Sverige blev han känd som framgångsrik lagkapten i Benadir IF. Flera år vann de Somaliska Cupen för exil-somaliska lag på Spånga idrottsplats.

I somras var han anfallare i Somalias grannland Djiboutis landslag. Några veckor innan han dog erbjöds han att provspela för klubblag i Egypten och Dubai. Hans plan var att åka dit på jullovet 2008 – kanske var drömmen om att bli fotbollsproffs på väg att bli sann.

När han återvände till Husby efter sommaren med sina landslagsmeriter var många förvånade över att han valde att spela i division sex, med Atletico Husby. Men som vanligt ställde han upp för sina kompisar. Jublet visste inga gränser när han i september sköt upp laget till division fem. Efter den avgörande matchen skrattade han och sa:

– Jag ska föra er till allsvenskan.

Redan som liten var han lagkapten.

Vännen Faizal Luttamaguzi, 23, minns hur Romario i lågstadiet var den som tog ut fotbollslagen på rasterna, trots att han var nyinflyttad från Umeå.

– Det var karaktär på killen. Han stack ut bland mängden, säger Faizal.

Romario tillämpade fotbollens laganda också i skolan. Under ledning av lärarna Agneta Tsitsibis och Ewa Wastesson blev Faizals och Romarios högstadieklass en plantskola där eleverna pushade varandra mot bättre betyg.

– Vi såg till att de skoltrötta klarade högstadiet. Inför matteproven pluggade vi med dem, minns Faizal.

Allt var möjligt, kände Faizal och Romario, trots att de bodde i invandrartäta Husby. Efter gymnasiet sökte de sig till USA. Faizal utbildade sig till ekonom, Romario pluggade till revisor och spelade fotboll på West Hills College i Kalifornien.

Han tog en paus i studierna efter två år och återvände till Husby, med en stark känsla av att han bodde i ett väldigt bra land och att han ville ”betala tillbaka” för att Sverige hade tagit emot honom med öppna armar när hans familj kom hit från Somalia 1993.

– Han sa att ”nu vill jag ge tillbaka, till alla tränare som gett mig en chans och för att vi har det så tryggt i Sverige”. Han började träna Hässelbys och Akropolis småknattar i fotboll. Det var en ren glädje att se honom med dem, han brann för det, minns Faizal.

Romario arbetade som telefonförsäljare, senare på Burger King och bara några veckor före mordet fick han jobb som idrottslärare på Al-Azharskolan. Samtidigt engagerade han sig alltmer för Husby. Romario var med och startade ungdomshuset Reactor, ett ställe som ger rastlösa ungdomar en meningsfull fritid.

– Folk gör dumma grejer på grund av rastlöshet. ”Min lillasyster ska kunna gå ut och leka utan att oroa sig för att få en flaska i huvudet”, så tänkte Romario när han startade Reactor, säger Faizal.

Romario var också med i en grupp vuxna där alla betalade 500 kronor var i månaden för att hyra idrottshallar, så att tonåringar på glid kunde spela fotboll i stället för att driva på stan.

– Vi använde Romario som förebild för ungdomar som har en dålig uppväxt, säger vännen Said Ali.

– Deras föräldrar är arbetslösa, de åker aldrig på semester. Vi försöker rädda dem innan det är för sent. I dag bär många unga i Husby kniv. De jämför sina vapen med varandra, ju vassare kniv desto starkare är man.

Romarios mamma, som inte vill ha sitt namn i tidningen, säger:

– Hur kan 16-åringar vara ute på kvällen med vapen?

För ett år sedan deltog hon i en manifestation mot våld till 16-årige Riccardo Campogianis minne. Han sparkades ihjäl i centrala Stockholm i oktober 2007 av jämnåriga. I går protesterade hon mot ungdomsvåldet igen, nu för att hennes son hade knivdödats:

– Jag har alltid varit en anti-våldsperson. Barn ska inte bråka, inte ens med sina syskon. Jag har tonåringar hemma och jag vet vad de gör på kvällarna. Det är något som har gått fel i de häktade 16-åringarnas liv, ingen har kontroll över dem, säger mamman.

Hon är egentligen Romarios styvmamma, men han levde med henne sedan han var liten. Hans biologiska mor dog i Somalia.

Vid manifestationen i går var Faizal huvudtalare.

– Jag vill att alla i samhället tar sig en funderare på vad vi kan göra nu. Föräldrar ska kunna släppa iväg sina barn utan att vara rädda för att något ska hända. Romario ska inte ha dött förgäves, sa han.