DEN SVENSKA KYRKOGÅRDEN

BOLIDEN–RÖNNSKÄR–ARICA.

För Boliden och svensk domstol är exporten av tjugotusen ton giftigt gruvavfall till Chile historia.

Så varför fortsätter barnen att sjukna in?

Vi behöver resa hundra år bakåt i tiden för att förstå.

Till guldet i berget.

BOLIDEN, 2024

Hundra år senare.

Tätorten som växte fram vid Albert Petterssons fyndplats välkomnar oss med en blänkande metallklump och jubileumssiffran ”100”.

Boliden planerades som ett mönstersamhälle: välbyggda arbetarbostäder på ena sidan vägen, luftiga ingenjörsvillor på andra och högst upp på kullen tronar direktörens herrgård. Gruvbolaget stöttade föreningslivet och såg till att det fanns idrottsplats, hockeylada, badhus och skidspår. Men framför allt ordnade man jobb. Massor av jobb.

Under hundraårsfirandet rustas Boliden för att återfå sin forna glans, enligt gruvbolagets hemsida.

Området runt sjön Sidtjärn, i hjärtat av samhället, ska få lekpark, sittplatser med wifi, soldäck och en scen för musik, utebio och skolavslutningar.

Även om det som möter oss än så länge inte riktigt lever upp till de storslagna planerna är budskapet klart, det historiska bandet mellan samhälle och bolag är orubbligt.

Samtidigt finns det ett annat jämnt årtal som gruvbolaget talar tyst om. Och en plats de helst vill glömma.

Arica, längst norrut i Chile, är lite mindre än Malmö och marknadsförs i turistreklamen som ”den eviga vårens stad”.

Vi blickar ner i säkerhetsanalysen medan taxichauffören Placido kör oss de sista kilometerna från flygplatsen till centrum.

Förekomsten av vapen har ökat sedan pandemin, knarkkarteller stärkt sitt grepp om gränsområdet och regionen toppar nu landets mordstatistik.

Rodrigo Pino, en gråsprängd antropolog i mörk keps och t-shirt, möter oss ett kvarter ifrån platsen dit Bolidens giftavfall först togs.

Det svenska gruvbolaget skulle senare hävda att inga hus fanns på platsen för fyrtio år sedan. De flesta bostäderna, enkla hus byggda åt fattiga familjer, restes först några år efter avfallet dumpades, i takt med att staden växte. Men inte alla.

Rodrigo pekar på den katolska kyrkans kantin, där en handmålad skylt visar invigningsdagen: 26 april 1978.

– Hur kunde Boliden ha missat det?

Bly och arsenik är två av de farligaste gifterna människan känner till; de är cancerframkallande och skadar nervsystemet. Vi når den blå porten till Sitio F, den ursprungliga dumpningsplatsen. Det luktar avgaser och damm. Att beträda området som utomstående är förbjudet.

Vi gömmer kamerorna och smyger in.

ARICA, 2024

Hundar dåsar i solen medan tatuerade män stirrar från skuggan. Dammet yr och får oss att hosta. Sitio F har aldrig fullt ut sanerats.

I mitten av 1980-talet styrdes Chile av en militärjunta, ledd av diktatorn Augusto Pinochet. Mänskliga rättigheter kränktes systematiskt. Boliden hade anlitat det lokala företaget Promel, som mot en betalning på tio miljoner kronor tagit på sig att hantera avfallet.

Det chilenska företaget hade goda kontakter med höga militärer. I sin importansökan ska de ha uppgett att lasten inte alls var giftig. Och allt kunde lastas av.

José Sarmiento, 64, sprider ut rödblekta fotografier över bordet. De föreställer arbetet på Promel 1984. På bilderna syns damm och maskiner. Han minns containrarna som kom med långtradare från hamnen, efter att det första fartyget från Skelleftehamn angjort.

– Vi anställda fick aldrig veta vad det var för material, säger han och pekar på en av bilderna med sin härdade, skakande hand. Bara att det kom från utlandet och att vi skulle utvinna guld ur det.

De fick spadar och order om att lasta av och börja mata ugnen. Efter två veckor skickades de första kollegorna till sjukhus med hudutslag och andningsbesvär. När det stod klart att guldet inte gick att utvinna svalnade ugnen. Boliden skickade ännu ett fartyg.

Enligt José Sarmiento såg Promel affären som en ren chansning. Kunskap och kapacitet för att utvinna guld och andra ädelmetaller saknades och avfallet blev liggande i en stor svart hög. Efter några år gick företaget i konkurs och ägarna startade ett nytt bolag.

– De var skurkar. De ville bara tjäna pengar, säger José som i dag lever med kronisk huvudvärk.

Boliden har genom åren hävdat att Promel, tvärtemot arbetarens vittnesmål, visst hade erfarenhet av att hantera liknande material och att en del av våtverksslammet verkligen upparbetades, samt att såväl företaget som militärdiktaturens myndigheter bedömt att verksamheten kunde bedrivas säkert.

Oomtvistat är däremot det som hände sedan.

Den kvarlämnade gifthögen blev en magnet för kvarterets nyinflyttade barn. De lekte där, spelade boll, rullade runt i leran och åkte kana. Kom hem knappt igenkännbara under lager av svart damm, så att mammorna fick skrubba dem rena.

Snart började även barnen få märkliga klådor och magont.

Föräldrarna tog dem till sjukhuset, men fick höra: Det är för att ni är fattiga och smutsiga.

Om morgnarna låg det döda gräshoppor på marken. Ingen anade vad som pågick.

Ökensolen bränner över oss. Dumpningsplatsen är svår att känna igen. Skrothandlare och bilmekaniker med särskilda tillstånd att verka härinne har tagit över barnens lekplats.

Nej, de är inte rädda. Allt fraktades ju bort, inte sant?

Vi nickar. Jo.

Efter att ha legat oskyddat här i fjorton år blev skandalen offentlig, i Sverige avslöjad av den här tidningen den 19 februari 1998. Efter det kördes materialet bort.

Ugnen står kvar som ett minnesmärke. Fotografen Magnus tar några bilder tills en bil rullar fram och en kvinna stormar ut.

– Vilka är ni? Här får ni inte vara!

Vi följer ett latinamerikanskt uttryck som kallas ”låtsas vara svensk”, vilket betyder att spela ovetande och dum.

Sedan blir vi ändå bryskt utkörda.

Rodrigo kör oss genom det närliggande Cerro Chuno, ett av de värst drabbade områdena.

Delar av husen har evakuerats av myndigheterna till följd av giftet. Migranter och knarksmugglare från Venezuela har fyllt dem.

Vi passerar, utan att stanna. Stiger upp på en liten höjd, så att bilen spinner i sanden.

Sanddynor brer ut sig, likt nordiska vinterfjäll.

Därunder oss går den att ana. Den svenska kyrkogården.

Tankarna söker sig tillbaka, till vårt besök i hundraårsfirande Boliden några veckor tidigare.

På jakt efter jubileet passerar vi den enda pizzerian, som serverar en 100-årsvariant med kebabkött, bearnaisesås och jalapeños, och får tipset att bege oss till Folkets hus, en röd tegelbyggnad byggd på bolagets mark.

Försommarkvällen är full av mygg och förväntan. Parkeringen nästan full.

”Bio – dans – teater” lockar en skylt.

Vi öppnar portarna och möts av något oväntat.

Dans med björklöv och syren i håret, en barnbalett.

Verksamheten byggdes upp under Bolidens storhetstid på 1960-talet, och med stöd från gruvbolaget. Folk svalkar sig med vatten ur pappmuggar med gruvbolagets logotyp, medan jubileumsskriften utelämnar Arica.

Händer klappar, fötter stampar mot golvet. Jublet stiger i lokalen.

ARICA, 2024

Det är inte under dagarna som människorna i Arica fruktar vinden.

Då blåser det åt öster, bort från bebyggelsen längs Stilla havsstranden, in mot den ändlösa öknen.

Det är om nätterna, när kylan påverkat luftströmmarna och fått dem att vända så att sandstoftet rivs upp och förs västerut, in mot staden med sina sovande invånare.

Några skyltar eller taggtrådsstängsel syns inte till. Inget som varnar för att dödligt giftigt svenskt gruvavfall ligger på andra sidan betongmuren.

Ett nyfiket barn kan fortfarande klättra över.

Avfallet täcktes från början med några decimeter jord, en temporär lösning som aldrig var avsedd att hålla.

Sedan dess har 26 år gått.

Stormvindar har härjat det skyddande lagret och regnet vräkt ner. Bebyggelsen har krupit närmre. Närmaste hus är bara några hundra meter bort nu.

Gamar seglar ovanför oss, cirkulerar runt.

Föreställ dig att en utländsk gruvkoncern betalar ett svenskt företag för att ta hand om giftigt avfall, men att allt sedan hamnar på dina barns lekplats.

Mot vem skulle du rikta din ilska?

Aricaborna valde att söka rättvisa.

796 invånare med betydande halter i arsenik i kroppen stämde gruvbolaget i svensk domstol, men förlorade när hovrätten i Umeå förvägrade dem rätten till prövning med motiveringen att fallet var preskriberat. Innan dess hade Skellefteå tingsrätt inte funnit att gruvbolaget agerat vårdslöst.

Efter den friande domen ser Boliden fallet som avslutat. Inte vid något tillfälle har företaget medgett fel; rådande lagar har följts, myndigheter har gett tillstånd och kopplingen mellan materialet och människors ohälsa aldrig klarlagts.

När en FN-rapportör för tre år sedan åter framhöll företagets ansvar, kallade Boliden situationen ”kafkaliknande”.

Under tiden har barnen fortsatt att bli sjuka.

Danae Reyes, en 31-årig trebarnsmamma med blonderat hår i tofs, möter oss vid muren, där en svensk flagga och orden Boliden – förbannade mördare har målats.

Tusentals vuxna och äldre barn i Arica omfattas av en chilensk lag, som ger dem viss tillgång till sjukvård och hälsokontroller som offer för katastrofen.

Danae tillhör Blymammorna, en grupp kvinnor med barn födda efter 2012 som står utan skydd.

– Min största skräck, säger hon, är att något av mina barn ska få cancer.

Det mjuka leendet döljer oron.

– Eller vad som skulle hända med dem om jag själv drabbas.

Hon vill flytta, men husköparna är få i de förgiftade kvarteren. Ibland vill taxibilar och budbilar inte ens köra in.

Kvinnorna kan skratta tillsammans, men i samma stund som någon nämner giftet blir de tysta och allvarsamma.

Listan på barnens sjukdomar är lång: allvarliga hjärtfel, andningssvårigheter, förstorad tjocktarm, återkommande urinvägsinfektioner, minnesproblem och medfödda missbildningar.

Kåkstadens mammor har inte låtit sig tystas.

För egna pengar har de bekostat undersökningar som visar att deras barn har förhöjda halter av arsenik och bly i kroppen. De visar upp dokument med sjukhusstämplar.

En nioårige pojke har 29 mikrogram arsenik per liter i urin. En femårig flicka 43. Genomsnittet för ett amerikanskt barn som inte exponerats ligger under 5.

Vi visar Bolidens hemsida med jubileumsfirandet för Blymammornas ledare Luz Ramirez, en 47-årig kvinna, med en bestämd, lite kisande blick.

– De firar hundra år. Och vi gråter!

Tre dagar före vi anländer har miljödomstolen i staden Antofagasta registrerat Blymammornas tjugosidiga stämningsansökan mot den chilenska staten. Kraven är tydliga: även yngre barn som drabbats ska omfattas av fri hälso- och sjukvård, marken ska saneras – och avfallet skickas tillbaka till Sverige.

– Vi vill att den chilenska staten förhandlar eller löser frågan med konungariket Sverige om villkoren, tidsramarna och förutsättningarna för detta, säger Blymammornas advokat Juan Molina.

Det sistnämnda kravet är bokstavligt; Boliden har i dag byggt en deponi i Rönnskär, 350 meter ner i berget. Att skicka tillbaka avfallet dit är fullt möjligt.

Vinden river, får Danaes ögon att blinka. I ännu några timmar ska den blåsa bort åt öster, in mot öknen.

Hon ser dem framför sig: de döda som aldrig fick rättvisa, barnen som aldrig fick födas. Och de levande, med sin ständiga skräck.

– Det här svenska materialet har fört med sig så mycket lidande och sorg. En dag borde det här bli något annat. En minnesplats…

Nere i staden möter vi Elia Cortez, 62. Rynkorna i hennes ansikte tycks bära spåren av giftet. Gången är stel efter år av smärta.

– Ingen här går fri, säger hon. Inte någon familj.

Drömmen om ett eget hus, att slippa ockervärdarnas skruvstäd, tog henne till kvarteret. Precis som grannarna levde familjen enkelt under de första åren, på jordgolv. Giftet fanns under deras fötter.

Nu kämpar hon sig fram genom det egna kvarteret, ett vittne drivet av sin plikt.

– Grannflickan därinne fick strupcancer, säger hon och pekar med pennan mot ett hus med gul gallergrind, medan hon läser innantill ur sitt anteckningsblock. Pappan och mamman har hjärtproblem. Och där…

Hon rättar till glasögonen, ser ner i blocket, där varje datum och sjukdomstillstånd finns prydligt nedtecknat.

– …där i nästa hus dog de ursprungliga ägarna i hudcancer och livmodercancer. Sedan var det tomt, tills en man flyttade in illegalt. Nu har han fått en hjärntumör.

Elia tar några stapplande steg, till nästa port.

– Där har tre generationer drabbats av cancer.

Motorvägen dundrar förbi, lastbilar fyllda med industrigödsel på väg mot Peru virvlar upp mer damm.

Vi fortsätter gå, bort mot Capitan Avalos, nerför Pasaje Gorbea och vidare till Pasaje Panguipulli.

Förbi hus med tegelfasader, träpaneler och stålgaller. Varje port döljer en sjukdom. Varje människa en historia. Det är tänder som fallit av, svimningar, amputerade armar och ben, förlorad syn och förstörda lungor.

Ingen går verkligen fri.

Liksom alla vi möter är Elia Cortez övertygad om att sjukdomarna beror på Bolidens avfall. Gruvbolaget har förnekat kopplingen och uppgett att andra källor kan ligga bakom.

Sjukdomar är ofta komplexa, orsakssamband sällan entydiga och hälsoriskerna vid giftexponering långtifrån slutligt kartlagda.

Elia fortsätter framåt, med händerna hårt knutna om blocket.

I en FN-rapport om den svenska giftexporten från 2021, som talar om 12 000 drabbade och många cancerdöda, står det:

”Effekterna på de mänskliga rättigheterna som samhället har drabbats av kommer bara att förvärras med tiden.”

Orden biter sig fast.

Giftdammet fortsätter att spridas, samtidigt som Arica växer. Lidandet kommer att öka. Det finns inget slut.

Paul Carvajal, 48, har som boende försökt få borgmästaren att stoppa nybyggen på förgiftad mark, men förgäves. Bly och arsenik i marken frigörs och nyinflyttade sjuknar in.

– Jag jämför vår stad med Tjernobyl, säger han. Ingen tar ansvar.

Roberto Munoz Inaldonado, 37, och hans fru lekte i våtverksslammet som barn och bor fortfarande intill Sitio F. Strax före sonen Gaspars treårsdag upptäckte de något otäckt i pojkens arm.

En knöl.

Han flögs till ett sjukhus i huvudstaden Santiago och diagnosticerades med muskelcancer.

Under ett och ett halvt år fick han 58 behandlingar med cellgift och 28 med strålning.

I juli kunde han äntligen återvända till Arica. Men bara fem dagar senare dök en ny knöl upp. Och nu är Gaspar tillbaka i Santiago, tvåhundra mil söderut.

Pappan stryker handen över skägget. Ögonen är insjunkna efter veckor av sömnlösa nätter. Gaspar har ännu inte fyllt fem. Instinkten säger åt honom att släppa allt för att vara vid pojkens sida. Verkligheten att han måste stanna kvar och jobba för familjens försörjning.

– Det är värre än förra gången. Hans immunsystem är så skört. Han är så svag, han klarar inte fler behandlingar…

De senaste åren har varit sällsynt goda för Boliden. Efterfrågan på metaller har skjutit i höjden i världen, som en följd av klimatomställningen. Bara under årets andra kvartal var vinsten 3,6 miljarder kronor efter skatt, delvis till följd av en engångsintäkt.

Gruvan i samhället Boliden är sedan länge stängd, men rikedomarna i trakten förblir bolagets grund.

Vi följer de malmlastade långtradarna, 51 slingrande kilometer genom skogar och längs sjöar till smältverket.

Solen bryter fram, får vattnet att glittra och fiskarna att slå. Bara en lätt doft av svavel stör idyllen.

Det var från Rönnskär, Bolidens jätteindustri i Skelleftehamn som framställer koppar, guld, silver, zink och andra metaller, som avfallet skeppades i väg.

Under förevändning att vara turister kvitterar vi ut besöksbrickor och tar oss in genom grindarna. Mitt på området, inklämt mellan höga skorstenar och gråa industribyggnader, står ett litet museum.

I arkivet hittar vi det vi kommit hit för: Bolidens personaltidningar Rönnskärsbladet och Smältdegeln från 1984 och 1985. Vi vill förstå vad man visste och vad man valde att berätta.

Vi bläddrar oss fram bland artiklar om nya passerkort, gratis influensa-vaccin, insamlingar för Etiopiens svältande (koncernen uppgavs ha donerat ”en större summa” och anställda uppmanas använda talong för att skänka mot löneavdrag), och brukshotellets lunchmeny (kroppkakor, lingonsylt och frukt).

Inte heller här en rad om avfallstransporterna. Men vi upptäcker något annat som fångar vårt intresse.

I flera artiklar, både i personaltidningarna och lokaltidningen Norran, beskrivs miljöriskerna vid Rönnskär. Fallen av lungcancer i Skelleftehamn har varit betydligt fler än i resten av kommunen, sannolikt till följd av tidigare utsläpp. Och anställda på smältverket drabbas av hudsjukdomar, precis som de chilenska arbetarna på Promel.

Fackordföranden gör gemensam sak med Bolidens miljöchef och varnar för farorna, men berömmer företagets ansvarskänsla och miljöinvesteringar.

Riskerna med våtverksslammet var inte okända. Människor hade blivit sjuka redan i Sverige. Borde man inte ha insett risken för att de skulle hända också i Chile?

Vi noterar datumet på artikeln med fackordföranden och miljöchefen, 14 september 1984.

Den måste ha skrivits medan den första fartyget ännu var ute till havs.

Några månader senare, när dåvarande vd:n för Boliden metall summerade 1984, gladde han sig åt produktionsrekord och ett bättre resultat än någonsin tidigare.

Trots det varnade han sina anställda för att vinsten ändå inte räckte till.

Var det därför?

ARICA, 2024

Danae Reyes osäljbara hus ser glatt ut från utsidan, med en orange trädörr och många vinklar och vrår.

Dottern Alineyse Reyes, 15, leder oss in. Hon är nyfiken och har ett smittande skratt, samtidigt som smärtan är invävd i hennes kroppsminne.

De tidigaste hågkomsterna handlar om benvärken, som fick henne att gråta sig igenom nätterna, hudåkommorna, magbesvären och muskelskörheten, som gjorde det svårt att lära sig gå.

Alineyse är en av de tusentals personer som Chiles högsta domstol bedömer har skadats av giftet. Det ger henne rätt till zinktabletter och regelbundna kontroller.

Hennes småsyskon Isabella, 11, och Tamar, 6, som har samma smärtor och symptom och som även diagnosticerats med autism, men som är födda efter 2012, omfattas inte av lagen och står helt utan hjälp.

– Jag och mina systrar vill bli friska så att vi kan leva vanliga liv, säger hon. Vi vill lära oss en massa om världen. Och dansa cueca och ha kul.

Vi klättrar uppför en brant stege till övervåningen. Parfymflaskor trängs med gosedjur och nedtrampade converseskor, precis som i vilket tonårsrum som helst.

Frågorna om Sverige haglar över oss. Alineyse inväntar svaren, med en blick redo att ta in varje detalj.

Den senaste kontrollen var för ett år sedan.

Arsenikhalten i hennes kropp var på samma höga nivå, 29 mikrogram. Samtidigt hade halten kadmium skjutit upp till 4,5 mikrogram.

– Det skrämmer mig. En normal person ska inte ha det här. Jag undrar om jag kommer få cancer när jag blir stor.

Mamma Danae bryter in, försäkrar att det inte kommer att ske. Men senare, när barnen gått undan, säger hon:

– Det känns som vi har en tidsinställd bomb i oss.

Alineyse vill veta det som läkarna inte berättar och skolan inte lär ut. Om kvällarna googlar hon på vad arsenik egentligen är, om det verkligen kan gömma sig i vattnet de dricker och vad det gör med hennes kropp.

– Jag har lärt mig att klara mig själv, säger hon. Men när jag ser hur mammas liv bara handlar om att kämpa och bråka med sjukhuset för att jag och mina systrar ska få vård, blir jag så ledsen.

Sedan säger hon, med allvarsam röst.

– Jag har fattat ett beslut. Jag tänker inte skaffa barn. Jag kan inte riskera att föra över gifterna så att de blir sjuka som jag.

Hon skrapar sina ljusrosa naglar mot armen och är tyst en stund.

– Till Boliden vill jag säga: vi är fortfarande sjuka. Det här är inte över. Era gifter förstör våra liv. Det känns som om vi långsamt dör.

Vissa saker förändras aldrig. Barnen springer kors och tvärs på den lilla lekplatsen, runt hörnet från den första dumpningsplatsen.

Vi samlar ihop lite av det allra översta lagret jord i en påse här och upprepar förfarandet i den lilla parken utanför Alineyses hus. Ett laboratorium i Luleå, ALS, hjälper oss senare med att analysera halten av arsenik.

På båda platserna är den runt 19 milligram per kilo. Det svenska riktvärdet för när marken kan vara förorenad och åtgärder krävs, är 10 milligram.

Vid en liten kiosk stannar vi för att äta empanadas, små kycklingfyllda piroger. Ägarens berättelse ter sig välbekant nu. Barndomens lek på högen, följd av ett liv av smärta och oro.

Boliden är ett annat företag i dag. Visionen är att vara den mest respekterade metalleverantören i världen.

Kanske är det sant, att följderna av exporten inte gick att ana. Men borde de då inte göra mer nu, när vidden av katastrofen är känd? Något alls?

Klockan är över nio, sista kvällen i Arica.

Vid ett kafé på en bensinmack träffar vi Leonardo Figuerora Tagle, en grånad 72-årig kemist vid stadens universitet. Han har studerat jord, växter och vatten här i snart fem decennier.

– Så länge Bolidens avfall finns kvar i öknen får jag ingen ro, säger han. Det finns ingen kontroll. Det skrämmer mig.

Hur mycket arsenik och bly har spridit sig i staden?

– Vi vet inte, bara att det finns kvar.

Hur förgiftat är Arica?

– Miljön har aldrig utretts. Men alla som undersöks har högre nivåer av tungmetaller än vad som är acceptabelt.

Han gestikulerar med händerna, så att kaffet nästan spills.

– Om inget görs kommer nästa generation att ha samma problem. Och nästa. Och nästa efter det.

Långt bort går hamnen att ana, med sina ensamma kranar, upplysta som julgranar.

Det var där Bolidens gift en gång lastades av, och där Aricaborna en dag hoppas få se det försvinna.

På väg tillbaka mot bilen känner vi det tydligt: vinden har vänt.

Den sveper in från öknen, och slår i våra ansikten, som om det fanns något mer fördolt – gömt under ytan likt guldet i berget.

Kommentar: Bolidens presschef Klas Nilsson uppger i en intervju att exporten till Chile gick rätt till och att man inte har något ansvar för situationen i dag. Kopplingen mellan våtverks­slammet och sjukdomsfallen är inte klarlagd, enligt gruvföretaget. Läs intervjun i sin helhet här.

• Staffan Lindberg

  Reporter

• Magnus Wennman

  Fotograf

• Daniel Kristoffersson

  Research