Attack mot Assad stoppar inte dödandet
Frustrationen över att blodbadet bara fortsätter och att Bashar al-Assad får hållas är lätt att förstå.
Men den som tror att en militär straffexpedition mot Syrien ska sätta stopp för kriget eller för diktatorn riskerar att bli grymt besviken.
De som oförbehållslöst förordar en militär attack mot Syrien verkar tro att den på något avgörande sätt förändrar styrkeförhållandena i kriget eller att den ska få stopp på dödandet.
En minst sagt naiv och orealistisk inställning.
I bästa fall kan en några dagar lång straffaktion där kryssningsmissiler pulveriserar ett antal regeringsbyggnader och militära ledningscentraler leda till att Bashar al-Assad i fortsättningen funderar en gång extra innan han låter sätta in kemiska vapen mot sin egen befolkning.
Smisk på fingrarna
Vilket i så fall är bra. Men det finns ingen garanti för att det verkligen blir så. Assad vet att västvärlden inte är beredd att på allvar gå in i kriget. Lite smisk på fingrarna kan han stå ut med.
Assads handlande bestäms av en enda sak; hans möjligheter att hålla sig kvar vid makten och överleva. Tror han att hans chanser ökar om han använder kemiska vapen kommer han att göra det igen även om det innebär risk för att omvärlden åter skickar sina bombplan.
En begränsad attack kommer inte att åstadkomma sådana skador på Assads militära infrastruktur att det på något avgörande sätt ändrar styrkeförhållandena i kriget. Assads armé kommer att fortsätta attackera civilbefolkningen överallt där regimen slåss mot oppositionen för att få eller behålla kontroll över städer och strategiska områden.
Blodbadet kommer att fortsätta med oförminskad styrka.
Ingen militär seger
Omvärlden kommer att känna tillfredställelse i att få ge Assad en rejäl näsbränna. Symboliskt kan det vara en viktig signal. Men sen då?
Mycket talar för att världen efteråt är tillbaka på ruta ett. I ett inbördeskrig där de flesta militära experter är eniga om att ingendera sidan kan vinna en militär seger.
I det läget ökar pressen på omvärlden att på något sätt gå vidare. Antingen måste man pressa parterna till en politisk uppgörelse som leder till eld upphör. Det enda effektiva sättet att få stopp på dödandet.
Det är lättare sagt än gjort.
Den av Ryssland och USA sedan i början av sommaren planerade fredskonferensen har fortfarande inte blivit av.
Obama ovillig
Om ingen politisk lösning är möjlig blir det i längden svårt att motstå uppmaningarna till ett mer robust militärt ingripande liknande det Nato gjorde i Libyen för att stoppa Gaddafi.
En straffexpedition kan lätt leda till ett större militärt äventyr vars framgång är allt annat än garanterad.
President Obama är uppenbart ovillig att ingripa. Han gör det enbart för att rädda sin trovärdighet. Det är en varning lika mycket riktad till Iran som till Syrien.
Därför är det svårt att förstå den plötsliga brådska som verkar ha drabbat Vita huset.
En rimlig ordning vore att avvakta resultatet från den undersökning som FN:s vapeninspektörer just nu gör i Syrien. Att slå till före det vore att ytterligare underminera FN-systemet. Vi vet alla hur det slutade förra gången när USA sa sig ha vattentäta bevis för att Irak hade massförstörelsevapen. De visade sig vara fejk från början till slut.
Efter att i över två år ha varit mer eller mindre helt handlingsförlamade i sin hantering av inbördeskriget i Syrien har jag svårt att se några skäl att snabba på en militär attack.
Men givetvis finns det även risker med att inte agera.