”Kriget blev min vardag”
Publicerad 2012-04-13
Maged, 25, flydde från Assads terror
I över ett års tid har du kunnat se skakiga bilder över helvetet i Homs.
Människor som hukande springer från ena sidan gatan till den andra för att inte träffas av en krypskytts kula.
– Det ni såg på tv var min vardag, det gjorde mig själv till en krigare, säger Maged , 25.
Kriget startar klockan 06. Ett första visslande ljud genom luften innan ännu en explosion förvandlar en betongvägg till pulver.
– Sedan pågår det fram till sent på kvällen, men ibland har det varit beskjutningar dygnet runt, säger Maged när han ska beskriva hur livet i Homs har tett sig det senaste året.
Aftonbladet har varit i Libanon sedan i måndags och dagligen träffat flyktingar och sårade människor. Många är unga män med skottskador. De har alla sagt att de blivit skjutna när de demonstrerat eller försökt att hjälpa civila att fly.
"Jag är soldat"
Maged är den första som berättar att han själv har deltagit i striderna.
– Jag är soldat den fria syriska armén.
Maged berättar att han befunnit sig vid den absoluta frontlinjen i hemstaden Homs i snart ett års tid. Beväpnad med sin Kalashnikov och koranen. Han har sett sina motståndare på nära håll och han har skjutit mot dem fler gånger än han kan räkna.
Har han dödat?
Det vet han inte. Men han säger att han har sett dussintals vänner dö på nära håll.
Varför anslöt du dig till de väpnade styrkorna?
– Jag var golvläggare och hade aldrig haft ett vapen i mina händer tidigare, men jag var tvungen. Jag såg människor jag känt hela mitt liv skjutas till döds för att de demonstrerade mot Bashar al-Assad.
Såg sitt kvarter bombas
Enligt svenska Migrationsverkets måttstock råder det inte någon väpnad konflikt i Syrien. Det råder ”starka inre motsättningar”. Därmed har knappt hälften av de omkring 300 syriska flyktingar som kommit till Sverige under det senaste året beviljats uppehållstillstånd.
Mageds bild av verkligheten i hemlandet är annorlunda. Han är född och uppvuxen i bostadsområdet Baba Amr i Homs. Under de senaste månaderna har han sett sina kvarter jämnas med marken. Han har sett vänners kroppar brinna upp av glödhett granatsplitter. Skolor, moskéer och hem jämnas med marken. Barn skjutna till döds på gatan.
– Är det dem Assad menar när han pratar om att han bara skjuter mot terrorister?
"Det gjorde mig förkrossad"
Den åttonde mars i år tilläts FN:s chef för humanitära frågor Valerie Amos att resa till Homs och Baba Amr. Hon var fåordig om vad hon upplevde, men sammanfattade sina intryck i en mening.
– Det jag såg, gjorde mig förkrossad.
Sex dagar tidigare hade Assads styrkor slutligen lyckats inta stadsdelen efter månader av attacker. Vedergällningen mot rebellernas starkaste fäste sägs ha varit den grymmaste krigsakten sedan upproret startade. Så sent som i förrgår kom nya uppgifter om ännu en påträffad massgrav.
När Baba Amr föll var Maged borta sedan en vecka tillbaka. Han träffades i båda benen och fick hjälp att fly av sina vapenbröder.
– Det tog fem dagar. Vi tog oss från en by till en annan och sökte skydd. Men till slut minns jag inget mer förrän jag vaknade upp här på sjukhuset i Tripoli.
Redo att återvända
Han tar fram sin bönematta och rullar ut den på det dåligt städade sjukhusgolvet. Droppsställningen är farligt nära att vicka omkull när han faller på knä. I morgon ska läkarna koppla bort slangarna. Han är snart redo att återvända hem.
När bönen är avslutad frågar jag om han tror på vapenvilan?
– Nej, det gör jag inte. Jag tror inte att Bashar kan störtas på något annat sätt än med våld.
Kommer du att ansluta dig till den fria syriska armén igen?
– Ja, jag har inget hem att återvända till. Jag har inte pratat med min familj på två månader och vet inte om de lever. Jag vill fortsätta slåss.