Gymnasielagen har gett Benjamin nytt hopp

helskärm

Den omdiskuterade gymnasielagen fick till slut godkänt – och hoppet om att få stanna i Sverige tändes på nytt hos tusentals ungdomar.

En av dem är 18-åriga Benjamin från Afghanistan.

Ända sedan Benjamin kom till Sverige för tre år sedan har hans tillvaro kantats av utdragna asylprocesser och negativa besked från Migrationsverket. Trots ovissheten har han fortsatt att läsa både svenska och de ämnen som krävs för att få behörighet till gymnasiet.

En kort tid in på hans första termin på gymnasieprogrammet vård- och omsorg kom beskedet att gymnasielagen fått grönt ljus i Migrationsöverdomstolen – och Benjamin en andra chans.

– Jag trodde inte att det skulle bli verklighet. Det känns jättebra, inte bara för mig utan för så många andra i min situation. När man inte vet vad som kommer hända eller om man kommer att få stanna är det svårt att tänka på något annat, säger han.

Kompisen fick nej

Även om Benjamin är lättad tänker han mycket på dem som inte får samma chans. Reglerna för vilka som omfattas av gymnasielagen är specifika och långt ifrån alla uppfyller kriterierna.

– En av mina bästa kompisar i Sverige fick vänta tre år på sitt beslut och nu har han tvingats flytta härifrån. Det skedde så plötsligt. Jag såg hur han kämpade med att lära sig språket och läsa klart gymnasiet och sedan fick han bara lämna. När man är ensamkommande och inte har familj blir kompisarna väldigt viktiga.

Levde under förtryck

De där plötsliga uppbrotten är något som Benjamin kan relatera till. Under hela sitt 18-åriga liv har han försökt bygga en stabil tillvaro utan att känna sig trygg eller välkommen någonstans.

Han föddes in i en shiamuslimsk familj i Afghanistan som fick utstå förtryck på grund av sin minoritetstillhörighet. Efter att båda föräldrarna dött i kriget valde han att fly till Iran.

­– Det blev inte bättre när jag kom till Iran. Afghaner ges ingen frihet där. De får inte gå i skolan och de kan skickas ut i krig när som helst.

När han lämnade sitt liv i Iran hade han varken familj eller en framtid att tala om. Ensam tog han sig hela vägen till Göteborg där han fick stanna en månad innan han placerades i Stockholm.

– Det var väldigt ensamt. Jag kunde varken prata svenska eller engelska. Jag kunde inte ens säga hej.

En ny familj

Det är en annan Benjamin som nu sitter tillbakalutad i en stol på Röda Korsets kontor på Södermalm i Stockholm. Det språk som nyligen var så obegripligt talar han flytande och bredvid honom sitter Emma, storasyster i den familj han levt tillsammans med i två år.

­– Vi fick ett samtal från någon som kände någon som sa att de kände två jättefina killar som behövde någonstans att sova, en av dem var Benjamin. Det dröjde bara två veckor innan vi såg dem som en helt naturlig del av vår familj, berättar Emma.

En andra syster i samma familj är verksam inom Röda Korset och Benjamin har därför tillbringat mycket tid i verksamhetens lokaler. Nästan varje tisdag och onsdag deltar han i läxhjälpstillfällen och syjunta. Den tid som blir över lägger han helst på att läsa böcker, senast Roald Dahls "Häxorna" i svensk översättning, och på att plugga. Favoritämnena är matte och engelska.

– Än så länge går det bra i skolan, det är nog för att jag började lära mig språket så tidigt. För mig var det viktigt för att lära känna kulturen och komma in i samhället.

TT: Vad har du för drömmar?

– När jag var liten lekte jag ofta doktor, i speciella sjukhuskläder som jag hade. Mitt mål har alltid varit att bli sjuksköterska. Jag tycker om att hjälpa människor, särskilt de äldre.