”Jag grät när jag såg mig själv i spegeln”
Uppdaterad 2023-07-10 | Publicerad 2023-07-09
LVIV–DNIPRO. Deras ansikten kommer för alltid att bära spåren av det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Men plastikkirurger från hela världen kämpar för att återställa dem så mycket de kan.
De kallas för De Obesegrade.
För de brända, skjutna och söndersprängda fortsätter kampen för ett normalt liv i sjukhuskorridorerna:
– Vi är ukrainare, vi är kosacker, vi kommer att överleva, säger musikern Mykhaylo Potyshniak, 56 år, som blev av med en stor del av sin huvudsvål – och en del av sin familj – i kriget.
KRIGETS ANSIKTEN: De överlevde Putins köttkvarn
Mykhaylos huvud är inplastat som en blomkål i en kyl. En slang dränerar huvudet på det som inte bör finnas där för att förhindra komplikationer och blodpropp. Ansiktet bär spår av djupa ärr och flera operationer.
På magen påminner ett ännu större ärr om hur hans inälvor en gång hängde utanför magen och föstes tillbaka.
– När mitt hus sprängdes och väggen och taket rasade samman så kände jag eld i mitt huvud, minns Mykhaylo Potyshniak.
Musikerns familj bodde i ett litet samhälle i trakten av Kherson när ryssarna bombade det i augusti förra året. Han äldste son lyckades få honom ur lågorna och bråten.
Mykhaylo var övertygad om att han skulle dö där inne.
– Det tog en och en halv månad innan sjukhuspersonalen berättade för mig att min fru inte låg i annat rum, utan att hon dog på plats, minns Mykhaylo. Även hans yngre son dog i attacken.
De första två veckorna efter attacken har han inget annat minne än av branden som fortsatte att härja i hans mardrömmar.
– Första gången jag såg mig själv i spegeln grät jag i flera veckor, berättar Mykhaylo.
Nu har han en typ av kompositmaterial som när det väl är blandat, kan formas och sedan stelnar i den krossade svålen.
Vi träffar honom på sjukhuset Saint Ponteleymona i Lviv i nordvästra Ukraina. Mykhaylos läkare tror att det kommer ta ett par år till innan de på allvar kan gå över till ren plastikkirurgi för att ge honom ett nytt anlete.
Här, liksom på några andra sjukhus i Ukraina, hamnar de som har de svåraste skadorna som kräver först livräddande vård och därefter många och långa ingrepp av plastikkirurger.
– De flesta som kommer hit har multipla skador. Vi försöker återskapa de mjuka delarna och ersätta de hårda skelettbitarna, förklarar Oleg Kovtunyak, överläkare för käk- och ansiktskirurgi på sjukhuset. På en teveskärm visar han de senaste ingreppen han och hans kollegor har gjort. De är svåra och omfattande och kräver ofta proteser som tillverkas i tredimensionella skrivare.
Oleg Kovtunyak fruktar speciellt skott- och tryckvågsskador. Precis sådana skador som de ryska terrorbombningarna och kriget på slagfältet förser sjukhusen med var och varannan dag. Det är skador som kräver månader och år av rekonstruktion i otaliga operationer.
För överlevarna handlar det om att förlika sig med ett nytt anlete, men också att vänja sig vid familjens och omvärldens blickar.
– Min make kan sitta i fyrtio minuter, tyst och titta på sig själv i spegeln. Sen hör jag honom säga ”groda” och gå därifrån, berättar Ihor Zakharchenkos fru Tatiana.
– Jag fick uppdraget att kontrollera en snubbelmina i gråzonen vid fronten när jag blev beskjuten, berättar Ihor, 51 år.
Trots skadan som hade kunnat döda honom på någon centimeter sånär, lyckades han åla sig tillbaka 70 meter till sin postering med den sönderskjutna käken, ett skott i armen och ett annat i högerhanden. Samtidigt försöker Ihor se på sitt öde och framtid positivt:
– Vi min ålder handlar det mesta om skönhet inuti, inte utanpå, säger han och försöker sig på ett leende.
Men vägen tillbaka kan vara lång, rent mentalt, som för hans äldre soldatkollega, Roman Yermolenko, 44 år, på samma sjukhus i Lviv. En rysk raket slog ut hans fordon och han tror sig vara den ende överlevaren.
Roman förlorade ett öga, det mesta av hörseln, flera fingrar ett ben och fick skador i ansiktet. Hans käke är numera i titan.
– När jag vaknade kände jag en sådan tomhet. Jag kände att det varit bättre om jag också dött, säger han, men lägger till:
– Nu känner jag att jag ändå måste fortsätta att leva för mina barn skull, säger han.
Plastikkirurgin som vetenskap – och i viss mån som konstart – föddes efter ett annat skyttegravskrig: det första världskriget. I Storbritannien talade man då om broken faces och i Frankrike om gueules cassées. Det blev också ett jättekliv för proteser och olika former av masker. Det man inte kunde reparera försökte man dölja. Men krigsskadorna blev också ett kliv framåt för lagstiftning om integrering av handikappade i arbetslivet.
I dag är det främst av solidaritet som kirurger från olika länder kommer till Ukraina för att hjälpa till och lära ut – samtidigt som de själva lär sig enormt mycket av de svåra skadorna som de får ta om hand. Vissa patienter skickas också utomlands för komplicerade ingrepp.
– Det är speciellt när de behöver amputationer och proteser som de skickas utomlands. Men här kan vi också utföra nanokirurgi i nivå med vad som görs i EU och i USA, säger Serhiy Sliesarenko, 60, en av landets främsta plastikkirurger som arbetar på ett av sjukhusen i Dnipro. Dit kommer ofta patienter direkt från fronten efter att ha stabiliserats på vägen från Donetsk. Tyvärr saknar de sjuksköterskor för att kunna utföra så många operationer som kirurgen hade önskat.
Soldaten sover på en säng längst inne i korridoren, mellan annan bråte.
Hans fordon hade kört i hög fart för att undvika bomberna runt honom vid fronten runt Bachmut.
– Chauffören dog, men jag överlevde. Jag trodde det knappt själv, säger han.
Snart hoppas han vara tillbaka i någon form av tjänst - men inte nödvändigtvis vid frontlinjen där han höll på att mista livet.
– I militären finns det många sätt att tjäna Ukraina på, säger han.
Andrej Daudrich, 45 år, var en av tre i besättningen i den gamla T-64 stridsvagnen från Sovjettiden som stred utanför Bachmut. När granaten for genom stridsvagnens torn var den en hårsmån från hans huvud. Efter smällen fattade allting eld, inklusive partiet där de hade sina egna granater.
Andrej och hans befäl hann mirakulöst ta sig ur elden. Den tredje besättningsmannen dog i flammorna.
– Vi tog oss till fots tillbaka till vår position, 700 meter bakåt. Jag gick enbart på adrenalin, minns Andrej som själv uppskattar sina brännskador till 80 procent.
Han undrar fortfarande varför just han överlevde.
– Gud sparade mitt liv. Nu måste jag bevisa att jag är tacksam och värdig den gåvan, säger tvåbarnspappan, mellan två tunga, lite visslande andetag.
Sex granater lyckades Petro Malets undvika när han körde för sitt liv i natten med släckta ljus och glasögonen för mörkerseende framför ögonen från fronten nära Vulhedar. Han såg och hörde granaterna komma allt närmare i backspegeln. Den sjunde granaten missade inte. Nu har han ett titaniumimplantat i huvudet och ett öga som är i farozonen.
Men hans goda humör lyckades inte ryssarna ta ifrån 28-åringen.
– Jag minns att direkt efter explosionen så letade jag efter min telefon, för jag ville ta en selfie. Men jag hittade den inte, beklagar han sig.
– Jag tänkte liksom bara wow! Jag klarade mig, säger han. Hans befälhavare har sagt att om han vill så kan han bli befriad från sin tjänstgöring och gå tillbaka till det civila efter det han har varit med om. Men det vägrar yrkesmilitären.
– Det här är mitt jobb, säger han och flinar.
