’En minut, sen skjuter jag!’

Britt Peruzzi

För 40 år sedan fick gisslandramat på Norrmalmstorg världen att hålla andan

Det började med en tafflig sminkning och slutade med kriminalhistoria.

Begreppet ”Stockholmssyndromet” spreds över hela världen.

I dag fyller Norrmalmstorgsdramat 40 år.

25 augusti 1973.

I ett litet rum i centrala Stockholm sitter ett gäng och spelar luffarschack. Ett helt vanligt, med tre kryss på diagonalen och fem ringar i rad. Men förutsättningarna den här dagen är unika.

Lokalen är ett bankvalv under Sveriges Kreditbanks kontor på Norrmalmstorg i Stockholm och spelarna två rånare och fyra gisslan.

Det har hunnit gå två långa dagar sedan världens ögon riktades mot Sverige. Två dagar sedan 32-årige Jan-Erik ”Janne” Olsson – iförd handskar, glasögon, peruk och brunkräm i ansiktet – gick in på bankkontoret med sprängdeg och en kpist under kavajen och på bruten Hollywood-engelska framförde sina två krav:

Tre miljoner kronor, varav hälften ska vara i utländsk valuta.

En frigivning av Clark Olofsson som avtjänar ett straff på Norrköpingsfängelset.

Gisslandramat blir spektakulärt, som de filmer Janne Olsson stirrat sig blind på och nu försöker kopiera. Och världen håller andan. Journalisterna som samlats omkring torget arbetar dygnet runt, ännu omedvetna om att de utför Sveriges första nyhetsrapportering i realtid.

Rubrikerna blir särskilt stora när Clark Olofsson, efter ett regeringsbeslut, forslas till banklokalen i syfte att lugna rånaren. På vägen dit låter han meddela att han bara är ”en enkel bonde i det här schackspelet”, men hans roll ska visa sig bli större än så.

Ringer Olof Palme

Sensommarluften står stilla medan krissamtal efter krissamtal börjar ringas - mellan rånarna och polisen, mellan polisen och statsminister Olof Palme och mellan Palme och justitieministern Lennart Geijer.

Två gånger har statsministern också direktkontakt med bankvalvet.

Det första samtalet, från Janne Olsson, tar han emot i sitt arbetsrum där han sitter och väntar på en bulletin om kung Gustav VI Adolf som ligger för döden på Helsingborgs lasarett.

– Jag vill ha ditt omedelbara tillstånd att lämna banken tillsammans med gisslan. Får jag inte det kommer det inte att finnas någon gisslan i livet. Om du inte vill komma hit själv och byta av dem.

Tar stryptag

Under samtalet tar Olsson ett stryptag på en av de tre kvinnorna, Elisabeth Oldgren, och skriker:

– Du har en minut på dig att handla, sen skjuter jag tjejen.

Samtalet bryts. Det andra samtalet, med gisslan Kristin Enmark, varar i 42 minuter.

– Jag är faktiskt väldigt besviken på dig, Palme. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och nu tycker jag att ni sitter och schackrar med våra liv. Snälla rara du, det låter kanske dumt, men låt mig och Elisabeth åka med Clark och rånaren. Ge dem pengarna och två pistoler och låt oss åka.

Olof Palme svarar att han inte kan tillåta att rånarna tar med oskyldiga människor, att man inte kan ge vika för våldsmetoder utan måste slå vakt om samhället.

Spelar spel tillsammans

Besluten dröjer och i väntan på att dramat ska upplösas börjar det gå rykten om att inte bara gisslan utan alla i bankvalvet redan är döda.

Sanningen är en annan. Det udda sällskapet i bankvalvet för en dialog och de fyra bankanställda har börjat få sympatier för kidnapparna, en psykologisk reaktion som senare ska få beteckningen ”Stockholmssyndromet”.

Rånarna spelar luffarschack med gisslan och en avslappnad Clark Olofsson nynnar konstant på Roberta Flacks ”Killing me softly” som släppts tre veckor tidigare och blivit sommarens hit.

Mellan schackpartierna ringer 31-åriga Birgitta Lundblad hem för att berätta att hon lär bli sen. Maken har ännu inte hunnit hem så hon upplyser dagmamman som passar de två döttrarna att gårdagens fisk ska värmas, med rikligt med smör på.

Dagen efter fortsätter pressfotograferna att häcka på taken runt torget för att få de bästa bilderna. Samtidigt borrar polisen ett hål i bankvalvets tak och lyckas hissa ner en kamera som förevigar dramat med en sensationell bild:

Gisslan sitter på stolar framför bankfacken, ovanför deras huvuden dinglar snaror som rånarna hotar att använda om polisen överraskar dem med gas och bakom en valvdörr tittar Clark Olofsson ut.

Sprutar in gas

Efter tre dagar slutar polisen att skicka ner mat i valvet och rånarna blir mer stressade. Genom det uppborrade hålet i taket syns att gisslan står på tå för att inte kvävas av strypsnarorna och planerna på att gasa valvet skjuts fram.

Hålet i taket provocerar rånarna och den femte morgonen, 28 augusti, avlossar Janne Olsson två skott. Det sista träffar en kriminaltekniker i handen och i ansiktet.

Samma kväll väljer polisen att avsluta dramat och de två tv-kanalerna - TV1 och TV2 -sänder nu direkt från Norrmalmstorg.

Nere i bankvalvet har strömmen stängts av och golvet fylls med en decimeter vatten. Polisens sista insats blir att spruta in gas K 62, samma typ som USA:s militär använt för att utrymma vietnamesernas underjordiska skyddsrum.

Efter två minuter ropar Clark Olofsson:

– Vi ger upp! Vi ger upp!

Klockan är 22 när kommissarie Sven Thorander kliver ut på bankens trappa, tar av sig gasmasken och sammanfattar de mest dramatiska 132 timmarna i svensk kriminalhistoria:

– Ingen skadad, allt klart.