Skottarnas nej kan också släcka andras drömmar
Skottlands dröm om självständighet är död.
Skottarnas nej kan även dra undan mattan för andra rörelser i Europa.
Inte konstigt att många regeringschefer runtom på kontinenten i dag andas ut.
På ett sätt är det en paradox att nationalismen växer sig starkare och starkare i en tid då den stora trenden är en utsuddning av nationsgränser och ett djupare samarbete inom EU. Människor och varor rör sig allt friare inom Europa.
Kanske är ivern att sätta upp nya gränser en reaktion mot just detta. När hela Europa blir en enda stor arbetsmarknad, när samma butiker dyker upp överallt finns det ett behov av att förstärka den egna identiteten. Att samla sig med sin grupp av likasinnade.
Separatiströrelser runtom i Europa har haft representanter på plats i Skottland för att se vilka lärdomar man kan dra inför drömmen om att själva ordna egna omröstningar.
Bryta sig loss
Katalanerna, baskerna, flamländarna, sydtyrolarna och korsikanerna är minst lika besvikna i dag som halva skotska folket. Ett ja hade inneburit en stark inspiration för deras rörelser och gjort det lättare att driva kravet på egna folkomröstningar.
Nu läggs en våt filt över alla krav på att bryta sig loss och starta eget.
Värst är det för katalanerna som vill lämna Spanien och nu går vidare med planerna på en folkomröstning den 9 november. I motsats till Skottland så säger modernationen blankt nej till att ens hålla en omröstning. Detta trots att 75 procent av katalanerna vill ha en sådan.
Regeringen i Madrid är livrädd för att bli av med sin rikaste landsända och för att en sådan omröstning ska starta en process där andra provinser också vill ha sin självständighet. Liknande rörelser finns i såväl Galicien som Baskien (där man numera lagt ner den väpnade kampen).
Småtrevlig nationalism
I Belgien är flamländarnas självständighetskrav en ständig källa till konflikt.
I Bosnien har bosnienserberna återuppväckt tankarna på en egen stat i ett område där världssamfundet investerat stora summor pengar och politisk kraft för att hålla ihop landet och få till en maktdelning mellan de tre folkgrupperna.
Maktdelning finns men knappast försoning. Det behövs inte mycket för att åter tända gnistan i denna konflikt, ett av många krig som blev resultatet av Jugoslaviens sönderfall.
Nationalism kan vara småtrevligt så länge det handlar om att vifta med flaggor på Karl Johan eller jubla över mål i fotbolls-VM. Men den kan också vara en farligt splittrande kraft som leder till väpnade konflikter.
EU har så här långt visat sig vara ett bra sätt att hålla fred i Europa. I dag har unionen 28 medlemsländer. Alla med sina särskilda krav och egenheter. Unionen blir inte precis lättare att styra om dessa 28 länder förökar sig genom delning samtidigt som det finns ett antal nya, redan i dag existerande länder som också knackar på dörren.
Furstendömen
Är en utveckling tillbaka mot tiden då varje furstedöme styrde sig självt verkligen vad vi vill ha?
Fragmentiseringen av Europa har egentligen ingen gräns.
Katalonien har sitt eget språk och sin egen kultur. Men ett huvudskäl för att många katalaner vill ha självständighet är att de inte vill dela med sig av sin rikedom. De tror sig klara sig bättre på egen hand. Samma sak för Sydtyrolen.
I Skottland var argumentet detsamma. Med oljeinkomsterna skulle skottarna klara sig själva.
Denna form av egoistiskt och självcentrerat tänkande blir allt vanligare. Att vara nation handlar trots allt om mer än bara i vilken landsända naturresurserna finns.
En kompromisslösning är olika former av självstyre. Man får ett ökat lokalt självbestämmande men håller ihop nationen.
På det sättet har självständighetsivrarna i Skottland delvis ändå lyckats. Genom att hålla sin omröstning tvingade man det politiska etablissemanget i London att lova ännu mer av befogenheter till det skotska parlamentet.
Det utgör åtminstone en liten morot för andra separatiströrelser.