Lättsamt självironiskt – och allvarsamt
Publicerad 2013-12-30
Oísin Cantwell om Petra Medes vinterprat
Det är inte alltid helt lätt att veta om allvaret är en del av humorn eller om humorn är en del av allvaret då det kommer till Petra Mede.
Men vad gör väl det.
Maj 2013.
Eurovision song contest i Malmö är över och en utmattad programledare förväntar sig beröm. Hon har ändå hållit låda i timmar inför 170 miljoner tv-tittare.
Men ingen tycks ha tid med Petra Mede, som i stället åker till hotellrummet där hennes mamma och lilla dotter väntar.
Men mamma har inte mycket att säga, ty hon somnade efter tre låtar. Petra Mede går och lägger sig, 57 minuter efter att tävlingen var över. Mer glamourös än så var inte denna natt.
Vår vinterpratare inleder i högt tempo och med påtaglig självdistans. Ett halvår innan kvällarna i Malmö vaknar hon tidigt en morgon med förlossningsvärkar.
Vad händer nu? Tunnelbanan slutar väl gå, Pressbyrån håller stängt och alla kyrkklockor i stan klämtar?
Men nej, livet i huvudstaden fortsatte märkligt nog som vanligt dagen då Mede fick barn.
Det är mellan dessa två teman – kvällarna i Malmö och den lilla dottern – som hon pendlar. Högt och lågt, allvar och skämt, vildsint och anarkistiskt.
Eurovision påminner Mede om en skolutflykt hon gjorde tolv år gammal. Även då befann hon sig i tillvarons centrum. Någon fick mens. Någon kom i målbrottet.
Och hur hurtig kan en barnmorska vara? Kejsarsnitt är inget litet ingrepp. Mede vill ha morfin och sömn. Men nähä, under vilda protester tvingas hon upp på benen och i väg till toa.
Generalrepetition dagen före första semifinalen. Vardagens spelregler är satta ur spel. Mede kan inte ens öppna en burk läsk själv längre.
Hon har tio medarbetare som hjälper henne med allt, däribland en praktikant vars enda uppgift är att hålla reda på den lilla boll hon behöver sitta på då ryggvärken blir för plågsam.
"Jag kommer inte att kunna skydda dig från allt. Det är en oerhörd insikt".
Ja, precis så är det att bli förälder. En oerhörd lycka. Och samtidigt en plågsam sorg.
Malmö opera. Programledaren står beredd att ta emot artisterna. Men de struntar i henne och rusar rakt till buffén. Hur understår de sig? Det är ju hon som är den stora stjärnan?
Lättsamt självironiskt och skräckslaget allvarsamt. Ett fint program.