Marie Mandelmann: ”Min lillasysters död har präglat hela mitt liv”

Kerstin Nilsson

Marie Mandelmann öppnar med att berätta om när hennes lillasyster springer ut framför bilen – och jag tappar nästan andan.
I Sommar får hon och maken Gustav, spelevinken, nya konturer.
De bjuder som vanligt på mys, skratt och värme, men också stort allvar, vemod och djup sorg.

Låt mig säga det på en gång:

Jag älskar Mandelmanns.

Jag har inte missat ett enda avsnitt av ”Mandelmanns gård” i TV 4 – tvärtom, jag ser dem gärna om och om igen.

Marie och Gustav Mandelmann har på sitt Djupadal på Österlen skapat sitt eget ekologiska paradis, en oas i tillvaron, där djur, växter och människor lever i harmoni och i samklang med varandra och naturen.

Och alltid blir jag lika varm i hjärtat efteråt.

Mandelmanns kan verkligen konsten att sprida glädje, värme och kärlek.

Det gör de i sitt Sommar också.

Det är klart att de ska göra det tillsammans – allt annat är otänkbart.

Precis som Marie Mandelmann säger, är det inte samma sak att prata om sig själv i radio, som att göra ett tv-program om livet på gården.

Men de är precis likadana i radio som i tv, de nojsar med varandra, sjunger, skrattar och delar öppenhjärtigt med sig av sina liv.

Allt är glatt och sorglöst – eller?

Nej, det är det förstås inte och det är det som ger nojsandet och småpratet djup – och Gustav och Marie nya konturer och bottnar.

Marie Mandelmann börjar med att berätta hur hon håller sin lillasyster Susanne i handen. Hur hon tappar greppet – och hur systern studsar upp i luften framför bilen.

Jag är helt oförberedd – och det är som ett slag, mitt i solar plexus.

Där och då stannar tiden.

I timmar sitter den den då åttaåriga Marie gömd bakom ett piano, innan hon till slut får veta att hennes lillasyster är död, bara fyra år gammal.

Det är ett ofattbart trauma, ett svart hål.

Det gör ont bara att höra om.

Och Gustav, som aldrig fick veta något om sin pappas förflutna, inte förrän den dagen han fick fråga vad han ville om sin pappa – men bara den enda dagen.

Det var då han bestämde sig för att återta namnet Mandelmann.

Som tur är.

Tack, Gustav och Marie.

Tack för att ni finns – och för att ni delar era liv med oss, i tv och i radio.