BARNEN SOM BLEV KVAR

av Linda Hjertén och Johanna Rapp

Alexandra var inte ens fyra år när hon bevittnade mordet på sin mamma Zane.

Sofie ringde sin mamma Mona varje dag för att höra att hon fortfarande levde, men en dag kunde mamma inte längre svara.

Alexandra och Sofie är två av de 619 barn vars mammor dödats av en kärlekspartner sedan år 2000.

I BAKSÄTET PÅ POLISBILEN sitter snart fyraåriga Alexandra och hennes två år yngre lillebror.

Alexandra är rädd.

Hon tror att de två polismännen som sitter i framsätet är arga på henne, de är nämligen helt tysta.

Lite senare får Alexandra och lillebror varsin glass. Lillebror en med chokladsmak och Alexandra en som smakar jordgubbe. Fast Alexandra ångrar sig, hon vill också ha en chokladglass. Men hon vågar inte fråga, vill inte vara jobbig.

Några timmar tidigare, precis innan mamma Zane öppnade dörren för sin ex-pojkvän, Mohan Suppiah, sa Alexandra till mamma att inte släppa in honom, att han var ond.

Mamma svarade att inga människor är onda.

^{Aftonbladet har följt Alexandra sedan hon var liten. Här är hon åtta år gammal.}

Det är såhär Alexandra minns den där dagen, som för alltid förändrade hennes liv.

Korta brottstycken med en dimma över sig.

Mamma som skrek.

Alexandra och lillebror som försökte gömma sig.

Lillebror ville krypa in under sängen, Alexandra försökte stoppa det: Hon tänkte att under sängen är det första stället han kommer att leta efter dem på.

Senare blåljus och då en ny våg av rädsla.

– Han hade sagt att polisen skulle skjuta oss.

När den första polisen kommer in i lägenheten följer han ljudet av lillebrors gråt till sovrummet där Alexandra ligger helt stilla på sängen med ansiktet in mot väggen.

SÅ LÄNGE SOFIE kan minnas har hon haft en klump i magen. Varje dag under skoltiden ringde hon sin mamma Mona Nilsson. Om mamman inte svarade ringde hon om och om igen tills hon gjorde det.

Vad var det Sofie var så orolig för?

– Jag ville höra att mamma levde. Jag kan inte riktigt förklara varför jag kände så men jag har alltid varit rädd för att pappa till slut skulle skada mamma.

Även den där aprilmorgonen förra året ringde Sofie till sin mamma. Mona svarade, men Sofie hörde att något var fel. Det var uppenbart att pappan och mamman bråkade. När Sofie försökte ringa igen gick signalerna fram utan svar.

Klumpen i magen från barndomen kom tillbaka, och den tryckte på mer än någonsin tidigare.

Sofie gjorde sig redo för att åka mot föräldrahemmet. Då såg hon två poliser komma gående mot hennes lägenhetsport.

– Jag stod i fönstret och mumlade: ”Kom inte hit. Kom inte hit”.

Men kom gjorde de.

Polisutredningen visade att Mona utsatts för strypvåld. Syrebristen hade gett henne så svåra hjärnskador att hon ett dygn senare förklarades död.

När Sofie skulle få säga adjö till sin mamma låg hon i ett av sjukhusets rum med kroppen täckt av ett vitt lakan.

Sofie avråddes från att lyfta på det.

Men hon ville se varje skada, varje sår på den kropp som varit hennes största trygghet under livet.

– Hon var helt blåslagen. Det var hemskt. Men jag ville veta vad han gjort mot henne.

MONA NILSSON blev 63 år gammal.

Zane Priedite blev 29.

Zane var lingvist, som flyttat från Lettland till Sverige, bland annat för att hon var intresserad av de germanska språken.

– Mormor och morfar var så stolta för att hon var lärare i svenska fastän det inte var hennes modersmål, säger Alexandra.

Zane älskade att läsa böcker och att dansa balett och hon tog även med Alexandra till dansstudion, där hon fick dansa i en klass för små barn. Efter lektionerna fick dottern kexchoklad. Alexandra önskar att hon hade fler minnen av sin mamma.

– När släktingar ska berätta om mamma blir de ofta så ledsna själva, så det blir bara mer deprimerande.

Zane och Alexandras pappa hade gått isär ungefär två år före mordet och Zane blev senare tillsammans med Mohan Suppiah.

Zane ville lämna förhållandet men han vägrade acceptera att det var slut. Ungefär en vecka innan mordet hade Zane tagit tillbaka hans nyckel och ex-pojkvännen kände sig kränkt och svartsjuk, då han misstänkte att hon träffat någon annan.

Efter att han mördat Zane med flera yxhugg i hennes kök gick han till polis­stationen. Polisen som tog emot hans vittnesmål berättade senare att han uppfattade mannen som iskall och utan ånger.

AFTONBLADETS MÅNGÅRIGA granskning ”Dödade kvinnor” visar hur majoriteten av kvinnorna dödas efter att de sagt att de vill lämna relationen eller precis gjort så.

Även Mona Nilsson hade många gånger försökt lämna sambon Freddie Ling under deras 32 år tillsammans.

Hon var öppen med att hon inte mådde bra i relationen men Freddie ville inte låta henne gå.

Att bråken mellan föräldrarna inte var normala förstod Sofie, även som liten. Men hon var uppfostrad med att det som sker innanför hemmets väggar, det stannar där.

Några gånger sipprade det dock ut. Som när pappan blev för aggressiv och de fick ringa polis och ambulans. Eller när pappan svalt tabletter för att ta sitt liv.

En natt bodde Sofie och Mona på en kvinnojour. Vid andra tillfällen hos Sofies mormor och morfar.

Men av någon anledning gick Mona alltid tillbaka till Freddie igen.

– Hon var övertygad om att han inte skulle döda henne. ”Det vågar han aldrig”, sa hon alltid, berättar Sofie.

Våren 2021 hade Mona till slut bestämt sig. Hon hade träffat en ny man och hon berättade för Freddie att det nu var slut på riktigt och att hon ville sälja huset.

Påskhelgen 2021, som blev Monas sista dagar i livet, återvände hon till villan i Torslanda för att packa ihop sina återstående grejer.

Sofie tror att det för pappan då blev så tydligt att det faktiskt var slut på riktigt när Mona packade ihop sina mest kära ägodelar: Kamerorna och fotoutrustningen.

– Det kan ha varit det som fick det att slå över. Att det blev så verkligt att hon faktiskt inte skulle komma tillbaka.

Aftonbladets granskning ”Dödade kvinnor” visar att 341 kvinnor mellan åren 2000–2021 dödats av en man de haft en kärleks­relation med.

619 barn har under samma period förlorat sin mamma – 305 av dem var minderåriga.

För många av barnen som blir kvar innebär mordet inte bara att de förlorat sin mamma, utan också sin pappa.

När Freddie mördade Mona blev Sofie på många sätt föräldralös.

Sofies mamma kommer inte vara med på hennes bröllop nästa år. Och på Kumla sitter pappa och avtjänar 18 år för mordet.

– Det är som att alla mina lyckliga stunder numera även blir mina mest olyckliga. Jag är jätteglad över att gifta mig. Häromdagen valde jag ut en brudklänning. Men den jag helst ville skulle få se mig i den kommer inte att få göra det.

Sofie brevväxlar lite med sin pappa och hon har besökt honom en gång, när han satt häktad.

Hennes förhoppning med besöket var att pappan skulle erkänna det han gjort. Men han fortsätter att hävda sin oskuld än idag. Han menar att Mona ramlade på egen hand och på så sätt kvävdes, och den versionen tror Sofie att han kommer att hålla fast vid in i döden.

– Det är så svårt att beskriva vad jag känner för min pappa. På många sätt hatar jag honom, han tog min mamma ifrån mig. Fel förälder dog. Men sen är han ju samtidigt min pappa som jag också har massa fina minnen med.

Forskning visar att barn vars föräldrar mördats i mycket högre grad riskerar att drabbas av psykisk ohälsa.

DET HAR GÅTT 14 ÅR sedan Alexandras liv förändrades för alltid och för henne fortsätter traumat att påverka hela livet: Alexandra har brottats med panikattacker och självskadebeteende.

Och Alexandra tror att det hon bevittnade som barn gjort henne till en räddare människa. Om hon ser par bråka på stan eller hör män höja rösten blir hon orolig för vad som kan hända.

– Jag förstår inte hur vi människor kan känna en sån tillit för varandra, vem som helst kan ju närsomhelst döda en?

Det är vid de högtidliga stunderna det är som svårast för Alexandra att mamma är borta.

Som vid skolavslutningar eller skolpjäser: När de andra barnen har fått håren flätade av sina mammor, men ingen mamma har flätat Alexandras hår.

Vid de tillfällena knäpper Alexandra sina händer och ber mamma Zane vara med uppifrån himlen.

Fastän Alexandra inte tror på Gud tänker hon att det är bäst att vara på den säkra sidan.

– Jag sa till mamma: Nu får du komma och titta på mig.

I dag är Alexandra 18 år.

Och det är konstigt att tänka att mamma Zane inte blev så mycket äldre.

När Alexandra var liten trodde hon att alla människor dog innan de blev 30 år.

Insikten att de flesta blev äldre än så – och troligen hon själv också – var svår att greppa.

– Jag tänkte på allt jag skulle uppleva framåt och att jag inte skulle få dela något av det med min mamma, säger hon.

Först när Alexandra var tonåring fick hon prata med en psykolog som hon kände kunde hjälpa henne. Alexandra är kritisk till att hon inte fick mer hjälp när hon var barn. Hon känner att samhället svek.

– Jag var så liten så jag vet inte hur alla turer såg ut men det borde vara obligatoriskt att få långvarig terapi och hjälp när något sådant här hänt.

Efter mordet på sin mamma gick även Sofie in i en djup depression. Vid ett tillfälle försökte hon ta sitt eget liv.

– Jag mår bättre nu men vissa dagar är hemska, då tankarna kommer tillbaka till det som hänt. Men jag har fått medicin som hjälper, säger Sofie.

I FÖRÄLDRAHEMMET i Torslanda har Sofie nu bott i ett år. Tvättstugan hon tvättar sina kläder i är samma plats där hennes mamma mördades.

I ett av rummen står mammans urna. Väggarna pryds av foton på Mona och även foton som Mona, som var en duktig fotograf, själv har tagit.

När avspärrningarna hävts och Sofie fick återvända till huset, möttes hon av blodfläckar. På golvet låg det kvar sjukvårdsutrustning som ambulanspersonalen använt på Mona.

– Det var en chock, som ett trauma i traumat, att mötas av det. Jag visste inte att man som anhörig förväntades ta hand om det på egen hand, säger Sofie.

I majoriteten av de fall som Aftonbladets mångåriga granskning ”Dödade kvinnor” tittat på framgår det att mordet föregåtts av någon typ av förvarning. Ibland har mannen sökt hjälp för dåligt psykiskt mående eller ett missbruk. I andra fall har kvinnan tvingats uppsöka sjukhus på grund av skador eller till och med anmält mannen för hot och våld.

Sofie ser flera tillfällen då samhället borde ha kunnat förhindra att det gick så långt som det gjorde.

Även om Mona aldrig ville medverka i några polisutredningar, och själv tonade ner det Freddie utsatte henne för, så hade polis kallats till huset tidigare.

Bara några veckor innan mordet uppträdde Freddie så irrationellt på grund av att Mona ville lämna honom att de fick larma 112. När ambulanspersonalen kom till huset i Torslanda var han så aggressiv att polis fick tillkallas.

Freddie lades in på psykakuten samma natt men släpptes ut redan dagen efter.

– Där fanns det ju ett tillfälle att ta mamma därifrån, att ana att det våld han riktat mot sig själv likaväl kunde riktas mot henne nästa gång, säger Sofie.

ALEXANDRA OCH SOFIE är två av de 619 barn som de senaste 21 åren förlorat sin mamma på grund av mäns dödliga våld.

Hittills i år handlar det om i alla fall ytterligare 15 barn.

Hur många fler barn kommer att förlora sin mamma innan året är slut?

Fotnot: Alexandra heter egentligen något annat.