Efter 200 års tvist: Så utrotades de stora djuren

För inte alls så länge sedan, i slutet av den senaste istiden, var jorden full av stora djur – mammutar, mastodonter, jättebältor och jättetrögdjur. Sedan försvann de helt plötsligt. Nu slår forskare fast att de utplånades av människorna.

Totalt försvann 46 arter av mycket stora landlevande däggdjur – arter med en vikt på 1 000 kilo eller mer – från jordens yta under de senaste 50 000 åren. I Europa, Nordamerika, Sydamerika, Australien och norra Asien blev det förunderligt tomt – inga jättedjur fanns kvar efter utdöendet.

Bara i Afrika och södra Asien lyckades mindre rester av megafaunan överleva – totalt elva arter – bland dem de nutida elefanterna och noshörningarna.

Bland de utdöda arterna återfinns tolv elefantdjur: mammutar, mastodonter, stegodonter, gomphoterier, med flera. Fyra noshörningar dog ut, liksom de väldiga toxodonterna i Sydamerika och jättekamelen Camelops i Nordamerika.

Kanske allra märkligast bland de utplånade jättarna var jättetrögdjuren i Nord- och Sydamerika, totalt 16 arter gigantiska marklevande släktingar till de nutida sengångarna. Dessutom försvann fyra arter av jättebältor, också från Nord- och Sydamerika. De var starkt bepansrade och kunde väga två ton, mer än en folkvagnsbubbla.

Sabeltandskatter

Men massutdöendet inskränkte sig inte bara till arter med en vikt på ett ton eller mera. Även arter med en vikt på 50 kilo eller mer tog exceptionellt mycket stryk, bland dem flera hästdjur, kameler och oxdjur, liksom den enorma jättehjorten i Europa. Också en lång rad stora rovdjur dog ut, som alla sabeltandskatter, grottlejonet, det amerikanska lejonet, skräckvargen och den väldiga kortnosbjörnen.

Sammantaget dog 161 arter av stora däggdjur ut på jorden under det geologiskt sett korta tidspannet. Det varade i runt 40 000 år och var i princip, med några få undantag, avslutat för 10 000 år sedan i slutet av de senaste nedisningen.

Vad var det som hände? Forskarna har debatterat problemet i över 200 år, utan att kunna enas, men två hypoteser har varit rådande. Antingen utplånades megafaunan av klimatförändringar, eller – vilket har varit kontroversiellt – så var människorna, istidsjägarna, ansvariga.

Vissa forskare har dragit sig för att peka ut vår egen art, våra egna förfäder. Det är inte möjligt, hävdar de, att några tusen människor beväpnade med spjut, kunde ha en så förödande effekt på faunan. Dessutom finns inte särskilt många arkeologiska spår av den typen av jakter.

Människan ansvarig

Men i en ny studie i den vetenskapliga tidskriften Extinction har forskare under ledning av den danske biologen Jens-Christian Svenning vid universitetet i Århus ställt samman alla tillgängliga fakta i ämnet och kommit fram till att klimatet måste uteslutas som faktor. Människorna var i stort sett ensamt ansvariga för massutdöendet. Paleontologen Lars Werdelin på Riksmuseet i Stockholm tycker sammanställningen är ganska övertygande:

– Jag har själv hela tiden förespråkat att utdöendet berodde på multipla orsaker, men nu börjar jag luta mer åt att människorna var huvudfaktorn, säger han.

– Att det inte finns särskilt många spår av människornas jakter är inget argument. Sådana spår är alltid sällsynta.

Utdöendet ägde rum vid olika tidpunkter på olika kontinenter, i Australien för cirka 50 000 år sedan och i Europa och i norra Asien under ett längre tidsspann för 50 000 till 10 000 år sedan – fast den ullhåriga mammuten levde kvar på Wrangelön ända till för 4 000 år sedan. I Nordamerika kom utdöendet med abrupt plötslighet med början för 14 000 år sedan, och spred sig sedan till Sydamerika där de sista jättedjuren försvann för 7 000 år sedan.

Under den här perioden förändrades klimatet dramatiskt. Stora inlandsisar täckte delar av norra halvklotet för att följas av perioder med varmare klimat. Men utdöendet följer inte klimatväxlingarna. Och växlingarna var precis lika dramatiska vid tidigare skeden under istiden – utan att orsaka några utdöenden.

Ekologiskt haveri

Det kanske tydligaste beviset för att människorna var ytterst ansvariga är selektiviteten i utdöendet. Inga små däggdjur dog ut, bara de stora arterna – de som var jaktbara.

Talande nog sammanfaller djurens försvinnande med den moderna människans, Homo sapiens, invandring på de olika kontinenterna. Vår art uppstod i Afrika och spred sig sedan till södra Asien och Australien för 60 000–50 000 år sedan. Norra Eurasien erövrades något senare, och ytterligare något senare, för cirka 20 000 år sedan, kom människorna till västra halvklotet. Utdöendet äger i allmänhet rum ganska snart efter människornas ankomst.

I studien påpekas att förlusten av megafaunan måste ha fått stora ekologiska konsekvenser eftersom stora däggdjur har en central roll för vegetationens struktur, för fröspridningen, och näringsämnena.

– Det handlar inte bara om rent dödande. Människorna anlade bränder och hade säkert stor påverkan på växtligheten. Floran förändrades vilket i sin tur förändrade faunan, säger Werdelin.